Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Nysa, Seleukia, Rom och troligen äfven i Alexandria
samt vistades i Rom under Augustus och Tiberius. Efter
långa och noggranna studier har han utarbetat sin
Geografika i 17 böcker, det förnämsta geografiska
arbete, som antiken lämnat oss. De två första böckerna
utgöra en allmän inledning, de åtta följande behandla
Europa, de sex därnäst Asien och den sista Afrika. En
lycklig tillfällighet har åt oss bevarat nästan hela
verket, medan däremot ett par historiska arbeten,
som han skrifvit, gått förlorade. Äfven Strabo
företog vidsträckta resor för att med egna ögon
studera de länder, han ville skildra. Hans uppgift
var att gifva en historisk-geografisk handbok,
som kritiskt behandlade allt, hvad man förr lärt
om jorden, och som dessutom tog hänsyn till de nya
upptäckter, hvilka gjorts genom det romerska och
det parthiska rikets utbredning till förr okända
trakter. Han ville skrifva så, att det intresserade
alla. Därför inflätar han öfver allt skildringar
öfver ländernas egendomligheter, deras religion,
lagar, seder och bruk, äfven folkens vandringar och
historia, till och med anekdoter ur berömde mäns
lefnad citerar han. Men detta hans sträfvande att
skrifva på ett roande sätt gör, att han blott omtalar,
hvad han finner intressant och märkvärdigt, medan han
förbigår allt annat. Därför är hans arbete icke en
fullständig geografi, såsom Ptolemæos’. Men likväl
har ingen skrifvit grundligare och mer noggrant än
Strabo, ehuru han med öfverlägsen konst förstår att
dölja de djupa studier, hvarpå hans framställning är
grundad. Alla sina föregångare använde han som källor,
särskildt Eratosthenes; äfven Homeros sätter han högt
och litade allt för mycket på hans uppgifter. Dock har
han missaktat Pytheas, Herodotos och Ktesias, hvilka
han ansåg som fabeldiktare. Egendomligt nog har han
likaledes åsidosatt de flesta romerska författarne,
ehuru han troligen skref i Rom, hvars språk han dock
sannolikt ej var fullt mäktig.
De af västra Europas länder, som han icke
själf besökt, skildrar han knapphändigt, mest
efter äldre grekiska författare eller efter
Caesar. Rörande Italien, som han själf berest,
blir han fullständigare. I sjunde boken, som blott
delvis finnes kvar och som behandlar germaner, geter,
daker, pannonier och norra Balkanhalföns folk, har han
haft goda källor och är den förste grek, som lämnat
någon fullständigare kunskap om Germaniens äldsta
tillstånd. De följande tre böckerna, som handla om
Grekland och dess öar, äro skrifna efter en helt
annan plan än de öfriga, i det han skildrar dessa
länder såsom de voro på Homeros’ tid, och blott i
förbigående och mer som en bisak antyder han de på
hans egen tid rådande förhållandena; hvilket är
ett af hans hufvudfel. För västra Asien har han
kunnat inhämta en del underrättelser af köpmän,
som besökte hans fädernestad, dessutom citerar han
andra grekiske författare, äfven den för öfrigt
åsidosatte Herodotos. Om Indien vet han icke mer än
dessa äldre källor meddela. Däremot kände han Egypten
och Nord-Afrika äfven från sina egna resor.
Liksom Eratosthenes och flera andra föregående
geografer uppger han distanser och arealmått i stort
antal, med tillhjälp af hvilka man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
