Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omtalar denna färd såsom allmänt känd och efter honom
flera andra författare; den förste som fullständigare
behandlar ämnet var APOLLONIOS från Rhodos (omkr. 200
f. Kr.) och slutligen utgaf den s. k. PSEUDO-ORPHEUS
en vidlyftig dikt därom, hvilken är författad så
sent, att man i den spårat judiska och kristna
idéer[1].
Färden, som företogs med skeppet Argo under
Jasons ledning gick genom Arkipelagen, Hellesponten
och Bosporen, vidare utefter Mindre Asiens nordkust
till floden Phasis i Kolchis. Hemresan är vida längre
och i geografiskt afseende intressantare, ty den
företogs ej samma väg, utan enligt Pseudo-Orpheus
framträngde man till den norra oceanen (kronios
pontos) och seglade rundt omkring hela norra och
västra Europa tillbaka till sitt hemland. Men just
denna del af reseskildringen ådagalägger bäst dess
unga ålder, då här nämnas namn, som voro okända
till och med för Ptolemaeos och Plinius. Enligt
andra sagor, som antydas hos flera skalder såsom
Hesiodos, Pindaros m. fl. skulle hemfärden hafva gått
öfver Indien, Apollonios låter dem återvända uppför
Ister, en annan författare utför Nilen o. s. v. Såsom
geografisk källa är sålunda denna saga af ringa värde,
äfven om den möjligen bevarar minnet af någon forntida
vidsträcktare segelfärd.
Tidigt hafva emellertid grekerna börjat anlägga
kolonier, de äldsta gå sannolikt tillbaka ända till
den s. k. mykeniska tiden, sålunda till 15–13:e
århundradet före Kr., från hvilken period åtminstone
kolonisationen på Cypern synes datera sig. Senare
följde utvandringen till Mindre Asiens västkust och
till Kreta, men än lifligare blef kolonisationen
under 8–6 århundradet, då grekiska städer anlades
icke blott vid stränderna af Egeiska hafvet utan
äfven vid Svarta hafvet och på en stor del af västra
Medelhafvets stränder. Från en början voro dessa
blott handelsfaktorier, men snart ditflyttade stora
skaror af grekiska emigranter, och härigenom icke
blott spriddes grekisk bildning, utan grekernas
egen kunskap om jorden utvidgades. Bland de äldsta
kolonierna i Södra Italien var Kumæ (nära Neapel)
(omkr. 1000 f. Kr.) sedan följde dels där dels på
Sicilien Syracusa, Naxos, Messana, Sybaris, Kroton,
Tarent alla från 700-talet, Locri, Rhegion m. fl. från
600-talet. Phokeas folk, som enligt Herodotos (I. 163)
först af alla greker beseglade Adriatiska hafvet och
lärde känna Italiens och Galliens kuster, har i södra
Gallien omkr. år 600 anlagt det frejdade Massilia
och dref äfven handel på Spanien samt skall, först
bland alla greker, hafva trängt ut genom Gibraltar
sund[2].
Milesierna voro de första, som vågade sig in
i Svarta hafvet, bland hvars kolonier kunna nämnas
Apollonia, Herakleia, Sinope. Men först i midten på
600-talet fingo de slå sig ned i Egypten. Vid denna
tid grundades äfven på Afrikas nordkust Kyrene.
Det är icke blott det geografiska vetandet, som
växte allt som grekerna sålunda utbredde sig kring
Medelhafvet, utan äfven andra vetenskaper började
blomstra, särskildt i de mindre asiatiska kolonierna,
som äro den grekiska vetenskapens urhem. Man lärde
en del från Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
