Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1873 års riksdag och kompromissen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och likväl har man i alla funnit det billigt och
riktigt att antingen på ett eller annat sätt utjämna
dem eller alldeles borttaga dem. Vid efterskänkandet
af skatter får man icke uteslutande fasthålla den
grundsatsen, att hvarje eftergift skall komma alla
skattdragande till del. Man får ock se till, huruvida
specialskatter och klass-skatter trycka alltför ojämnt
och huruvida icke eftergiften medelbart är nyttig
för det hela, om den än mest är till fördel för en
särskild näring. Mig föreföll det länge betänkligt
att röra vid grundskatterna, men vid 1873 års riksdag
var detta icke blott för mig utan för hela riksdagen
en öfvervunnen ståndpunkt. I första kammaren voterade
man alls icke, om grundskatterna skulle bibehållas,
utan om de skulle afskrifvas småningom under 33
år eller på en gång efter 40. Men var det nu ett
önskvärdt mål att på ett eller annat sätt aflyfta
grundskatterna, så var det väl icke mera orimligt att
aflyfta bördan af indelningsverket, som lika rättvist
eller orättvist tryckte dem, som minst trycktes af
grundskatterna; och i finansiellt afseende var det
visst icke obefogadt att taga dessa båda frågor i ett
sammanhang. Indelningsverket åter kunde icke aflyftas,
utan att man kom in på den militära frågan. Däremot
är det nog sant, att militärfrågan skulle kunnat
företagas utan att komma in på finansfrågan, om man
blott behöft tänka på den bästa arméorganisation
och icke på möjligheten att få den längre än på
papperet. Det hade man ock gjort vid flera föregående
riksdagar, men försöken hade misslyckats, och det
fanns icke den ringaste utsikt, att det framdeles
skulle lyckas bättre, om man icke på samma gång
gick böndernas, såsom de uppriktigt trodde, rättvisa
anspråk till mötes. Det är också svårt att helt och
hållet underkänna giltigheten af det resonemang, att
då knektekontrakten försäkra rust- och rotehållare om
frihet från all vidare utskrifning, det är orättvist,
att en stående armé skall utskrifvas, till hvilken
de skola lika med alla andra bidraga, utan lindring i
indelningsverket. Tvifvelsutan voro bönderna alltför
hårdnackade att stå på sin förmenta rätt, då det var
fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
