Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Representationsförändringen (1865)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot slutet af fjärde dagens diskussion blef adelns
otålighet så stor, att endast sådana talare som Henning
Hamilton och Gripenstedt kunde göra sig fullständigt hörda,
till följd af de oupphörliga skriken på proposition. Hvarje
anförande beledsagades dock både med bravorop och
missnöjestjut från de olika sidorna, utan afseende på det
ofullständigt hörda innehållet.
Allmännast hade nu den känslan gjort sig gällande,
att förslaget skulle gå igenom, men ingen kände sig därom
säker, åtminstone var jag det icke. Jag frågade vice
häradshöfding Törnebladh, som ansågs för den säkraste
räknemästaren, huru det skulle gå, och han svarade, att nog går
det, men han kunde omöjligt säga med huru många röster,
emedan det var ovanligt många, om hvilka han icke visste,
huruvida de ämnade rösta ja eller nej. Hos många var
tvekan så stor, att jag är färdig att tro, att de först i sista
ögonblicket bestämde sig.
Det sades, att en deputation af några adelsmän varit
uppe hos kungen och besvurit honom ingripa med ett
förklarande, att han icke nu fordrade bifall till sitt förslag.
Detta skulle hafva skett, medan Treffenberg höll sitt tal,
och en häntydan därpå afsetts med denna episod i hans
yttrande: »Det kunde ju hända, att »vice värden» gjort upp
räkningen utan värden. Ännu älskar svenska folket att
tro, att det är han, konungen, som dikterar sina beslut för
eder, ministern, och icke tvärt om. Vår Herre söker
människan på många vägar. – Hvem vet? Kanske skall från
det stora, lojala, i fred åt sig själft lämnade folket genom
oss, dess främsta söner, ett ångestrop tränga fram till
tronen.»
Men kungen hade nu kommit till den punkt, att han
lifligt önskade förslagets framgång, hvartill skall väsentligen
bidragit, dels att Oskar Dickson öfvertygat honom, att det
öfverensstämde med en verkligt allmän mening i landet,
icke blott hos skrikarne, och dels att Tornérhjelm fått ett
bref från baron Blixen Finecke, som förklarat, att på någon
skandinavism vore ej vidare att tänka, om förslaget föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
