Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska frågan (1863-1864)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Stockholm och supé i Göteborg; men då föredrar jag
stenkastningen.»
En lysande samling af två hundra femtio personer,
däribland Göteborgs mest framstående män, firade oss på
aftonen med skålar och tal. Manderström svarade med mycken
takt och betonade starkt sina sympatier för Danmark.
Postbåten från Köpenhamn, som skulle taga oss
ombord, hade blifvit fördröjd af storm, så att vi fingo ligga
öfver ett dygn i Göteborg, och då vi väl kommit af, råkade
vi ut för en ännu häftigare storm. En stund, sedan vi
kommit ut på öppna hafvet, inkom fartygets befälhafvare,
kaptenen i norska flottan Burchardt, i min hytt och sade,
att stormen var så stark, att han ansåg sig böra fråga mig,
om jag fann, att vi borde vända om. Jag sade honom, att
vi visserligen borde vara i Kristiania vid stortingets
öppnande, som var utsatt till den 15 mars, men att detta icke
var så angeläget, att fartyg och människolif därför borde
äfventyras. Huruvida en sådan fara vore för handen,
öfverlämnade jag dock helt och hållet åt honom själf att
bedöma. Han sade, att själfva vändningen i så hårdt väder
icke vore utan sin särskilda fara och att han därför ville
vänta en stund för att se, om det icke skulle blifva bättre.
Om en timme lofvade han att komma tillbaka, då vi borde
fatta vårt beslut. Men det dröjde nära fyra timmar, innan
han återkom, och han förklarade då, att han icke ett
ögonblick vågat lämna kommandobryggan, emedan stormen
varit så svår. Nu var det emellertid bättre, och vi
fortsatte vår kurs. Men snart därpå kom en vild snöstorm,
som gjorde det omöjligt att se några fyrar och tvang oss
att ligga ett dygn och stampa emot sjön nästan på samma
ställe. Ändtligen ljusnade det, så att vi kunde gå in till
Fredriksvärn. Då jag nu gick upp, var hela däcket en
snödrifva, och jag stupade öfver en tunna, som icke syntes.
Manderström, som öfvertalat oss att fara sjövägen, oaktadt
den osäkra årstiden, och sagt sig aldrig blifva sjösjuk, hade
blifvit fulleligen öfverbevisad om motsatsen och såg
bedröflig ut i sin peruk, med raknade lockar. Men vi hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
