Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - President i Göta hofrätt (1855-1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen. Han framställde nu sin önskan, att
jag skulle efterträda grefve Sparre såsom
justitiestatsminister. Jag svarade, att det var mig
omöjligt och att jag därtill saknade alla nödvändiga
förutsättningar, då jag aldrig sysselsatt mig med
vare sig politik eller lagstiftning, aldrig talat
på riddarhuset, och att min utnämning med säkerhet
skulle väcka ett allmänt ogillande, ännu högljuddare
och mera befogadt, än det som gifvit sig luft, då jag
för föga mera än ett år sedan blef framdragen till
presidentämbetet. Jag tillade, att jag icke rätt kunde
förstå, huru tankarna kunnat falla på mig, då så många
långt lämpligare funnos att tillgå. Jag äger icke i
behåll den anteckning, jag kort efter gjorde öfver
detta samtal, och kan nu icke närmare erinra mig kung
Oskars yttranden, men så mycket minnes jag, att jag
fann dem vittna om klok betänksamhet och godhet. Då
han sade, att många icke funnos att välja på,
räknade jag upp flera äldre skickliga jurister, som
jag satte högt, hvaråt han mildt smålog, förmodligen
finnande både att jag påtog mig ett rådgifvarekall,
som icke tillkom mig, och att mina förslag allt
för mycket vittnade om politisk oerfarenhet. Han
sade till slut, att då han var öfvertygad, att jag
samvetsgrant betänkt mitt svar och kände min plikt
att icke af enskilda personliga skäl undandraga mig
hvad det allmänna fordrade, så ville han icke söka
öfvertala mig. Han kallade mig hela tiden »min vän»,
hvilket tilltalsord jag tror, att han begagnade till
många, och han skildes vid mig ganska nådigt, efter
hvad jag tror, öfvertygad, att jag handlat rätt.
Med lättadt hjärta lämnade jag Oskar I, som jag sedan
icke återsåg, förrän hans hälsa och tankekraft voro
brutna. Men det var för mig en tillfredsställelse,
då jag sedan kom att intaga det främsta rummet i
rådkammaren, medan han ännu var kung, åtminstone till
namnet, att han själf en gång velat kalla mig till
denna plats.
För det lysande anbudet hade jag tvifvelsutan i
främsta rummet att tacka den fördelaktiga tanke,
excellensen Sparre alltid visat sig hysa om mig,
och jag kan säga, att han varit den, som egentligen
dragit mig fram, då det var han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
