Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke desto mindre hade han den artigheten att vända
om med mig, ropade från torget på sin hustru genom
fönstret och frågade henne på franska, som han ofta
begagnade för att ej blifva förstådd af domestiker, om
han kunde bjuda mig till middagen. Landshöfdingskan,
som måhända icke gärna ville hafva främmande på
en så bråkig dag, såg sig, då hon väl icke litade
på sin gubbes franska list, af den i min närvaro
framställda frågan försatt i nödvändighet att bjuda
mig. Emellertid hade jag blicken uppåt fönstren och
märkte där flera ansikten, af hvilka ett måste vara
det rätta men hvilkas drag mina närsynta ögon likväl
icke kunde särskilja, – en olycklig belägenhet för
en älskare! Grefvinnan Wachtmeister talade till mig
några vänliga ord, och jag drog mig därefter tillbaka,
nöjd med vissheten att få återkomma till middagen,
samt gick att bereda mig tillträde till aftonens bal.
Middagen kom. Jag såg henne åter på nära håll. Samma
ädla hållning, samma hänförande behag. Lika god och
vänlig, ja nästan ännu vänligare, och behandlande mig
som en gammal vän. Detta märkte jag i synnerhet på
hennes beställsamhet att göra mig bekant med hennes
unga ogifta moster, som jag förr icke sett. Nu först
kände jag, huru ohjälpligen jag var fast; förut smög
sig den tanken emellanåt på mig, att det till en
del kunde vara fantasiens färger, som för mig målat
hennes bild så älsklig, helst jag icke funnit henne så
oemotståndlig, medan jag såg henne under mitt förra
vistande i Skåne, som sedermera under frånvaron,
då hon med hvarje dag trängt allt djupare in i mitt
hjärta. Vi gingo till bordet. Den förtjusande mostern,
liksom anande mina känslor, tog den yngre systerns
arm och lämnade Carolines åt mig. Huru svårt hade jag
icke att ej trycka denna arm emot mitt bröst. Det
var en middag! Jag visste intet jag skulle därvid
haft att mera önska, om ej att där icke varit någon
mat. Att få se rakt in i hennes ljufva ögon! Jag hade
knappt tid att ens höra på hvad hon talade. Hvad som
alldeles hänryckte mig var att finna henne icke det
ringaste preockuperad, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
