Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidare stockholmsminnen (1843-1845)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hos Platens, som voro så mycket ute i stora världen,
att de knappt hade något eget hvardagslag, var jag
esomoftast på större och mindre bjudningar. Lotten
Platen bemöttes öfverallt som en furstinna,
ehuru hon uppförde sig själf så ödmjukt, som
det var möjligt och som om hon endast varit,
hvad hon i själfva verket var, hustru åt en
f. d. premierlöjtnant vid flottan. Hon var af
en typ, som numera icke finnes, och äfven förr
torde varit sällsynt. Hennes vana att säga folk de
utsöktaste artigheter midt i ansiktet gjorde, att
mången trodde henne icke vara uppriktig. Men så var
icke förhållandet. Det hörde till hennes natur att
företrädesvis se det goda hos alla och berömma det,
men om hon såg något, som hon icke kunde gilla, så
berömde hon det aldrig utan teg. Hennes utseende var
distingueradt, hennes hållning något stel men utan en
skymt af högdragenhet, och hennes väsen bar en sant
aristokratisk prägel. Varmt hjärtegod, visade hon sina
vänner uppmärksamhet vid alla möjliga tillfällen,
och hennes underdåniga vördnadsbetygelser för den
kungliga familjen kände inga gränser.
Platen själf var en fulländad gentleman, som ärft
mycket af sin fars envishet och äfven en del af hans
goda hufvud.
Dessa båda familjer gästade jag stundom om somrarna
äfven på landet; Platens på det ståtliga Örbyhus
och De Geers så väl på familjefideikommisset Leufsta
som på det ännu ej färdiga slottet Sundby och senare
äfven på Kulla Gunnarstorp.
En och annan af mina vänner, som kände svagheten af
min ekonomiska ställning, undrade öfver, att då jag
var nästan som barn i huset hos grefve De Geers, som
voro så rika, de likväl icke på något sätt för mig
underlättade kampen för tillvaron. Jag är öfvertygad,
att, om jag bedt därom, de gärna räckt mig en hjälpsam
hand, men då jag, i olikhet med så många andra,
aldrig gjorde det, trodde de väl, att jag hade hvad
jag behöfde; och i allmänhet har rikt folk svårt
att tro, att fattigt folk behöfver något. Säkert är,
att min ställning till dem nu blef vida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
