Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Linköpings skola (1828-1832)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en diger resväska, ofta grant broderad, för
den egentliga reskassan, som bestod af sedlar,
mest buntar af tolf-skillingar, hvilka voro af
större format och tjockare papper än de nu brukliga
hundrakrono-sedlarna. Till dessa reskassor växlades
vanligen i banken eller landränterierna nya sedlar,
under det de, som förekommo i allmänna rörelsen,
oftast voro så trasiga, smutsiga och illaluktande, att
man icke utan vämjelse kunde handtera dem. Hela den
ena hälften var icke sällan borta, och om blott den
nedre delen var i behåll, ansågs sedeln gångbar, men
om den blifvit sönderrifven uppifrån och ned, fick man
den hopfästad med knappnålar eller hopsydd. Och likväl
motsågo de flesta med förskräckelse småsedlarnas
utbyte mot silfver.
Enligt skjutsstadgan hade man icke rättighet att
köra fortare än en och en half timme på milen, men
om icke väglaget var alltför dåligt, kom det icke i
fråga att köra långsammare än minst en mil i timmen,
och vid beställning af skjuts inräknades vanligen
ombytena inom samma tid. För vinnande af denna fart
plägade resande med egen vagn hafva bakom kusksätet
bundna ett dussin tagelpiskor, hvilkas grofva och
knutiga snärtar väckte böndernas harm. Själfva voro
dessa stundom försedda med en egen kortskaftad piska,
trädd igenom några runda brödkakor och knuten öfver
ryggen. Deras klagomål öfver farten afsågo icke så
mycket den jämna vägen, som att kuskarne körde i
galopp uppför backarna och höllo starkt igen, då det
bar brant utför, hvilket naturligtvis mest frestade
hästarna. Att »köra skjuts» var en särskild konst,
som gick ut på att af hästarna framtvinga den största
möjliga ansträngning, hvilket icke var så lätt, då
det gällde gamla inpiskade skjutskrakar, som i det
längsta sökte komma ifrån saken med låtsade ansatser,
hvilka hade en viss likhet med »marsch på stället».
Då jag erinrar mig de samtal och reflexioner, som efter
resandes affärd plägade gifva sig luft bredvid de sprängkörda
hästarna, så förefaller det mig, som det ingrodda hatet
hos bönder emot herrar hade en af sina rötter i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
