Gamle prosten Brynoff i Bärnhult levde ännu, men var på grund av sjuklighet sedan flera år tillbaka urståndsatt att tjänstgöra. Pastoralvården inom Bärnhult uppehölls, såsom vi känna av Alb. Ekberg, som därjämte även var komminister och tidtals betjänades i sina befattningar av adjunkt.
Då herr Sjöberg lämnat pastorsexpeditionen, gjorde sig pastor Ekberg genast i ordning att besöka gamle prosten Brynoff.
Den åldrige mannen satt iklädd nattrock, tillbakalutad i sin bekväma vilstol med avisan i hand, då pastor Ekberg inträdde.
- God dag, bror Ekberg! Välkommen! Ursäkta jag sitter och niger. Reumatismen har varit besvärlig en tid; är något bättre i dag.
- Åh, var så god! Sitt för all del. Jag tänkte blott titta upp som hastigast, jag har ett och annat, som jag ville språka med farbror om.
- Jaså, jaha. Kör ner katten och slå dig ned i soffan. - Ska' det vara en ljunglövare?
- Tackar! Kan kanske inte skada att få nysa litet. Jag har just som haft snufva några dagar.
- Nå, vad var det du ville språka om?
- Jo, det är om de här... atch... ba... hatch hatch... ba... atch... det var en stark en... bap... hatch... baptisterna. De tyckas bli värre och värre ju mera man håller på med dem.
- Ja visst. Det är ju vad jag sagt dig förut.
- Nå, men vad i all rimlighets namn ska man då göra? För en stund sedan var snickaren Sjöberg uppe och anmälde ett barn, som han vägrar låta döpa.
- Låt dem vara i fred bror! Det är mitt råd. Att börja strida emot dem är fåfängt. Det borde vi präster ha lärt av både världs- och kyrkohistorien.
- Ja väl, men låta vi dem oantastade gå på, som de gjort hitintills, så undergräva de förtroendet för vår kyrka, och huru blir det då med oss?
- Må så vara, men det beror närmast på er yngre präster - jag talar icke om mig själv, ty jag har snart levat slut - det beror på er yngre, om de skola lyckas. Och de skola lyckas, om I förföljen dem. Därför, som sagt, lämnen dem i fred, och viljen I verka för kyrkans bestånd, så sen till, att I själva bliven värdiga Kristi efterföljare. Vinnläggen er om, att människorna må förstå, det I av hela er själ åtrån deras eviga väl. Då skall det bli svårt att rubba förtroendet till er. Detta är ock, vad jag skulle försöka med, om jag kunde leva om mitt liv som präst. Detta är emellertid omöjligt. Mitt liv har snart flytt och jag beklagar, att jag måste anse det såsom till en stor del förfelat. Jag är därjämte djupt bedrövad över att se, med vilken lösaktighet många av mina ännu tjänande bröder handhava sitt ämbete. Så t. ex. var jag i förra veckan över till Eby på kalas hos major Pahl, då jag såg själva församlingens kyrkoherde, d:r Åvall, till den grad överlasta sig att, när en af de unga uppassarne skulle bjuda honom mera dryckesvaror, höll han på att ramla framstupa över denne. Jag kan ej beskriva huru ledsen jag blev, när jag sedan fick veta att samma gosse var en af årets nattvardsbarn. Vad skulle han månne tänka om sin religionslärare? Sådant, bror Ekberg, undergräver förtroendet för vår kyrka mera än något annat.
- Ja, visst är det där sorgligt, och jag har dess bättre ingenting sådant på mitt samvete, men i alla händelser anser jag det vara var plikt att bekämpa villfarelsen.
- Min käre bror! Jag tror vi göra bäst uti att tala så litet som möjligt om baptisternas »villfarelse». Folk börja läsa bibeln nu mera än förr, och det torde snart bli bra nog vanskligt att med bibeln i hand säga, det baptisterna fara vill i dopfrågan. Eller vad säger du om den saken Ekberg?
- Nog kan jag så här på tu man hand medgiva, att i bibeln saknas både befallningar och exempel rörande barndopet, och baptisterna ha, med avseende på det dop, de praktisera, goda stöd för sig i den heliga skrift; men då det nu en gång är vår evangelisk lutherska kyrkas lära, att spädbarnen skola döpas, och barndopet därtill måste anses vara i analogi med skrifternas doplära, då synes det mig klart, att baptisterna böra bekämpas.
- Vad nu analogien mellan barndopsläran och bibelns doplära beträffar, så skall jag därom icke nu yttra mig, men med avseende på att bekämpa baptisterna, så kan väl knappast någon ha försökt med detta mera än vad jag gjort. Medan jag var kyrkoherde i Broheda och baptisterna började verka där, påkallade jag vid flera tillfällen de världsliga myndigheterna emot dem. Jag utfärdade kyrkorådsförbud för deras predikanter och utförde vid ett par tillfällen tvångsdop. Under allt detta var det emellertid en sak, som ej undgick min uppmärksamhet och som mer än en gång kom mig att bittert blygas inför mig själv, och det var, att dessa människor voro, trots sin förvillelse i åtskilliga avseenden, sant gudfruktiga människor. Jag såg ej häller någon annan rimlig anledning till det tålamod, varmed de uthärdade allt, än deras uppriktiga kärlek och tro till det verk de företagit sig att utföra.
Rörande det ena av de tvångsdop jag utförde, så kan jag aldrig nog djupt ångra detsamma. Om du ej har något emot det, så vill jag meddela dig förloppet.
- Åh nej. Var så god! Jag vill gärna höra.
- Nå väl. I sällskap med länsmannen i socknen inträdde jag i stugan. Vi hade med avsikt valt ett tillfälle, då vi visste, att familjefadern var frånvarande. Modern låg vid vårt inträde i sängen med barnet bredvid sig. Pojken var nu visserligen en månad gammal men modern var ännu mycket svag. Då hon fick se oss, tycktes hon bliva uppskakad. Jag tillkännagav vårt ärende och uppmanade kvinnan att stiga upp och vidtaga nödiga anordningar för dopet. Hon svarade då, att hennes krafter ej medgavo detta, och att dessutom hon och hennes man voro baptister och hade beslutit att på inga villkor tillåta barnets begjutning. Jag svarade, att vi nu voro där för att döpa barnet och skulle verkställa detta utan hänsyn till vad hon och hennes man hade beslutit. Hon började då bittert gråta och bad oss på det bevekligaste att åtminstone dröja till hennes man skulle hinna komma hem. Vi läto oss emellertid icke bevekas, utan skredo till handling. Medan länsman anskaffade vatten i ett stort lerfat, tog jag - må Gud förlåta mig - barnet ur modrens famn. Då det ej lyckades mig att med ens knyta av gossen den lilla linnemössan, ryckte jag af bandet under hakan och kom därvid att handskas något ovarsamt, vilket hade till följd att barnet började högljutt skrika. Jag kan ännu i dag höra, huru moder och barn gräto tillsammans. Då allt var överstökat, lade jag åter barnet bredvid modren, som nu emellertid hade vänt sig emot väggen och dolde sitt tårsköljda ansikte i sina händer. Då vi lämnade rummet, erfor jag en mäktig känsla af ånger och blygsel inför mig själv. Jag insåg klart, att jag våldfört mig på den ärligaste övertygelse och med grov hand störande ingripit i en lycklig familjehälgedom. Länsman bekom det mindre. Några dagar därefter återvände han till samma baptisthem och avtvingade föräldrarne betalning för vårt besvär, fastän han därvid måste utpanta en del av deras ägodelar. En kort tid därefter dog den ifrågavarande modern, varefter hennes make avflyttade från orten.
Nå väl, nu kommer slutet på denna historia. Tjugutvå år senare och sedan jag flyttat hit till Bärnhult, inträdde en dag å min expedition en ung, elegant herre och anhöll om ett enskilt samtal. Jag bjöd honom sitta ned och expedierade fortast möjligt de förut innevarande. Då vi voro ensamma, ställde sig den unge mannen framför mig och yttrade: »Jag begär icke, herr kyrkoherde, att ni skall känna igen mig, men vi ha dock en gång förr sammanträffat, fastän under mycket säregna omständigheter. Jag är nämligen den gosse, som ni för tjugutvå år sedan med våld genom den lutherska vattenbegjutningen upptog i er kyrka. Jag har längtat efter att få säga er, det ni med denna handling blott givit mig anledning att, från det jag började förstå aldrig så litet, av hela min själ förakta statskyrkosystemet, eller den författning, som gav eder makt att begå våldet. Då jag ännu var ett barn och min fader brukade berätta, huru ni tog mig ur min moders armar och mot hennes böner och tårar begjöt mitt huvud med vatten, så kände jag ett bittert hat mot er, herr kyrkoherde, och beslöt i mitt barnsliga nit att vid mognare år hämnas, men när dessa mognare år kommo, fick jag genom Guds nåd lära känna min frälsare, och han har lärt mig att icke hata mina medmänniskor, men statskyrkoinstitutionen hatar jag. Jag kan ej annat; och mot den handling, som I kallen barndop, skall hela min tillvaro vara en levande protest».
Medan den unge mannen talade glödde ock verkligen hatet i hans blickar. Och vad skulle jag svara honom? Du må döma mig som kättare eller vad som helst, bror Ekberg, men det är mig nu omöjligt att se annat än att dessa tvångsdop - mitt var tyvärr icke det enda - voro skamliga brott mot sanning och moral. Och vad uträttade vi med dem? Vad uträttade vi med alla våra kyrkorådsförbud, fångskjutsar, rättegångar, häktningar och landsförvisningar? Jo, att tiotusental med förakt vända vår kyrka ryggen. Vi ha därtill inför utlandet satt en skamfläck på denna vår kyrkas heder, som knappast århundradens fördragsamhet fullt utplånar.
Då den gamle prästmannen uttalade de sista orden, hade han, trots stor kroppslig svaghet, rest sig från sin vilostol, och hans ansikte uttryckte allvar och djup inre rörelse.
Pastor Ekberg hade lyssnat till prostens berättelse med mycken uppmärksamhet och stundom med ett drag af blygsel i sitt anlete. Då den gamle slutat, yttrade pastor E.:
- Det är ju alltsammans ledsamma saker, men det är väl ej meningen, att sådana förföljelser nu skola återupprepas. Man kan väl använda andra medel mot de brottslige.
- Ja, vilka andra? Det finnes intet försök till baptisternas utrotande, som icke verkar i alldeles motsatt riktning. Vi skickade t. ex. F. O. Nilsson ur landet; naturligtvis för att göra slut på baptisterna i Sverige. Han tog då sin tillflykt till Amerika, och amerikanarne sände oss i gengäld en af våra egna söner, som de fostrat, en man, som ej torde bli så lätt att avvisa, och som håller på att lyfta det svenska baptistsamfundet till en makt, som, vad jag kan märka, gör både dig och andra bekymmer. Så skall det ock komma att gå hädanefter. Gå du på i din kamp mot de få baptister, som finnas här i Bärnhult, och jag är viss om, att innan kort skola vi här ha en organiserad baptistförsamling.
Pastor Ekberg tog härmed farväl af sin åldrige ämbetsbroder, ur vars växelrika levnad han i dag inhämtat ett och annat, som bort giva honom åtskilligt att begrunda. Men den som antog, att den unge prästmannen skulle taga vara på de råd han fått af den grånade visheten, den bedrog sig. På hemvägen mumlade herr Ekberg för sig själv om gubben, som blivit vriden på gamla da'r.
Icke förty hade vice pastorn denna eftermiddag fått en ny och kraftig påminnelse om att den rörelse han hade emot sig ej skulle låta sig så lätt kvävas. Men långt ifrån att tänka på kapitulation, beslöt han att fullfölja sin kamp mot den förmenta villfarelsen.
