Rentvättad och helgdagsklädd inträdde Per Stork i sin kammare, där hans hustru låg med sin nyfödda på armen.
- Hör du, mor, det måtte väl icke vara något, som jag glömt skriva upp nu, sade Stork.
- Får jag se på lappen, bad hustrun.
Stork räckte henne en pappersbit, på vilken stodo antecknade åtskilliga artiklar, dem mannen stod i begrepp att resa in till staden för att avhämta och bland dessa »ett halvstop brännvin och ett kvarter konjak».
- Detta är nog riktigt, anmärkte mor Stork, bara du också kommer ihåg att gå in och bjuda Wikströms på hemvägen samt att gå in och fråga, när du får hämta pastorn.
Jovars, nog kommer jag ihåg dä', sa' Stork och beträdde så den en mil långa vägen till närmaste stad. .
Familjen Stork hade välsignats med en välskapad dotter, som nu i morgon söndag skulle »genom dopet upptagas i den kristliga församlingen». Vice pastor Ekberg skulle i egen hög person inträffa i Grantorp för att utföra handlingen. Dessförinnan måste Stork till staden för att köpa hem några för denna högtidsdag nödvändiga saker. Att spriten tillhörde det viktigare är klart. Konjaken var visserligen icke så mycket i Storks egen smak, men man hade sport, att pastor Ekberg föredroge detta slags stimulerande, och därför fick det lov att vara.
Den stora dagen - det var i juletid - inbröt. Stork höll med häst och släde, vilka han fått låna fram på herrgården, vid pastor Ekbergs trappa. Pastorn utträdde, svept i sin varma päls, och bar i handen ett paket »Baptisternas vederläggning» i och för avyttring bland de gäster, som skulle tillstädeskomma vid Grantorp. I dessa dagar gällde det att »kämpa för sin sak».
Då pastorn anlände till Storks stuga, mottogs han med bugningar och nigningar av redan komna församlingsbor. Dopförrättningen, var snart överstökad, och därefter höll herr Ekberg ett tal till de församlade, vari han uttalade det hoppet, »att ingen av dem låtit sig besmittas av den farliga rörelse, som nu påginge både i Bärnhult och annorstädes.»
Detta pastorns hopp var icke ogrundat. De närvarande voro icke besmittade; det kunde de t. o. m. på en gång bevisa, då de läto sig den svenska nektarn väl smaka. Pastor Ekberg ratade icke häller Storkens konjak, utan gjorde stor heder åt den.
Sedan man ätit och druckit, kommo tungorna i livlig rörelse. Alla hade hört, huru helt annorlunda snickaren Sjöberg hade blivit på senare tiden; han vore tydligen icke långt ifrån att bli baptist.
- Skulle det vara möjligt, utropade Storks svärmor med en ton av djupt deltagande.
- Ja, det skall väl för resten snart visa sig, hur det är med den saken, inföll nämdeman i Sätra med en finurlig blinkning åt nämdemansmor.
- Hur då? Hur då? ropades från alla håll.
- Åh det är inte farligt att sjunga ut. Har man sagt A, kan man säga B med, mente nämdemansmor; de vänta »tysklandsfrämmande » de ock; det är hela saken
- Och så menar nämdeman, att Sjöberg icke skulle bry sig om att bära sitt barn till det heliga dopet? sporde pastorn, litet generad av nämdemansmors rättframhet.
- Jaa, får si då, tvivlade nämdeman.
- Å, så långt kan det väl aldrig gå, ropade alla gummorna i korus och hov upp sina ögon mot höjden, likasom väntade de, att himlen skulle öppna sig välsignande över dem för deras nit om den rena läran. Men för ögonblicket mötte ingen annan himmel deras syn än fem fullastade brödspett och två kalvskinn, som lagts upp i taket för torkning, och det var Storks himmel.
Pastor Ekberg var tydligen fägnad av att märka, vilken ståndaktighet dessa hans församlingsbor tycktes vilja intaga gent emot villfarelsen.
- Jo, mina vänner, yttrade han, så förfärligt det låter, är det ändock icke omöjligt. Ingen tror vad en människa förmår i den vägen, sedan hon förblindats av baptistsekten.
Nu inträffade emellertid en händelse, som kom vår gode pastor att känna sig som en fisk på landbacken. Det var Lena i Dockmyra, som stack fram sin lilla gestalt och yttrade:
- Det var så rätt pastorn. Nu kommer jag ihåg mig. Jag har en lapp här, som jag kom över igår, då jag var till mejeriet. Jag vill nu bedja pastorn vara så innerligt god och hjälpa mig med den litet.
- Får jag se, bad pastorn.
Gumman räckte honom ett litet blad av en hands storlek, på vars ena sida lästes några enkla ord rörande den heliga skrifts lära om dopet. Den andra sidan var itudelad med ett svart streck, vänster om vilket voro angivna alla de bibelställen, som talade om troendes dop. Högra sidan om strecket var blank, eller lämnad till plats för införande av de bibelställen, som tala om späda barns dop.
- Jag sa', fortfor Lena, som sanninga va' te honom, som ga' mej lappen, att jag min store syndare, gu'nås inte läst bibla så mycket i mina da'r, att jag så här på rak arm kan tala om var det står om det heliga dopet; men så tänkte jag på pastorn, som är lärd och sa': Vänta du tills om måndag, då ska' jag lägga lappen under näsan på dig alldeles fullskriven med ställen om det heliga dopet, för se, jag visste, att jag skulle träffa pastorn här idag och om nu pastorn - har du bläck och penna Stork- ville vara snäll och skriva dit ställena.
Stork fällde ner chiffonnierklaffen och tog fram bläck och penna åt pastorn.
Stackars vår hjälte! Kinkigare hade han det icke i tentamen för salig Schyllenstedt. Hade det nu varit som i studentens lyckliga dagar, så hade han kanske sagt: Åt Bollnäsbygden med dig gumma! Men det gick ej för sig nu. Han inledde i stället ett föredrag om, huru baptisterna visserligen kunna vara styva att försvara sig, men man borde ej därför tro dem. Vidare ordade pastorn om oriktiga bibelöversättningar samt om huru Mark. 16:16 saknades i vissa kodexer o. s. v.
- »Kopjäxer», mumlade nämdeman Mark. 16:16 saknas i vissa »Kopjäxer», vad menar han med det?
Stackars nämdeman! Inte rådde han för, att han var litet lomhörd, och dessutom hade ju Storkens brännvin i någon man försvagat hans uppfattningsförmåga.
Då pastorn slutat sitt sista tal, var det redan långt lidet på afton, varför man skildes åt. Lena i Dockmyra gick hem och lade sin »lapp» i spegellådan - men högra sidan om strecket är ännu blank.
