Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
som om han ärnat stå till verldens slut
och ment åt sjelfva kulan: »Stopp, vet hut!»
Hvart ville budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen:
han hade sprängt dit öfver sten och stock,
och allt stod gubben qvar mot order dock.
Ryck framåt, herr major!» – »Tyst, herre, bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara.» –
»Men generaln befalt, » – »Ja, lefve han!
Karl Adlercreutz han är en ärans man.»
Han sagt det knapt, när han från närmsta tallen
fick sig en sats af splittrad bark mot skallen:
»Aha, jag kunde vänta sådant här,
det är en karl att sigta bra, den der.
Det var så när, att han mig träffat hade;
nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
när kulan strök förbi hans ögonbryn:
’Den djefvuln aktar ju ej ens folks syn’.»
De orden hade ständigt gjort hans nöje,
nu log han ock på nytt sitt stora löje
och stälde sig helt trygg, som nyss förut,
med hand i sidan och med benen ut.
Gud vet, hur länge han än dröjt med slaget,
men bäst han stod der midt i sjelfva taget,
paff, kom en kula åter och flög hän
rakt genom porten mellan gubbens knän.
Den gamle märkte fladdret i syrtuten,
såg ned, såg på den, den var genomskjuten,
höll upp ett skört, det andra likaså, –
fördömdt, det syntes hål i båda två.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
