| 115 |
Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på stuggolfvet.
Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam och snövåta grenar.
Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter liggdags.
»Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de», tyckte Maglena. »Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron.»
Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.
»Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!»
»De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället, såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske, iställe.»
»Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok.»
Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk göra.
»Hur långt bort i tok är hon?»
»Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och månen är oppe.»
»Ja, då måtte de vara åtta på kvällen.» Ante började skratta.
»Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss.»
»Och förstånde me», skrattade Maglena, »för annars skulle väl alla märken ha tydt ut för oss me en gång
| 116 |
»Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än.» Ante hade varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
»Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande», sade han.
»Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller», tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande grenar. »Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy roser. Jag har två vantar te sy på.»
»Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar.» Ante tog ämnen från kälken.
»Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du är husbond och jag är matmor.
Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet. Katten kom och strök sig spinnande emot henne.
Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I »sängen» snarkade Månke högljudt.
»Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle lite tänke att komma ut till bygden nå' mer».
»Du var stornöjd på bröllope tyckte jag.»
»Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig flicka'.»
Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma sånglåtar och dans.
»Int håll matmororna i stugerna på så där, int», anmärkte Ante, men han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa knifven blänkande i eldskenet.
»Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med roserna så länge.»
Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.
| 117 |
»Klä-hvitt, hu'itt», skrek en uggla, som for tätt förbi »stugdörren».
»Stygg låt», muttrade Ante.
»Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han ingentig sa utan bara kom och tog dom.»
Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt opp i tallen och sjung hela vårnatten.»
»Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte, hvi rier du inte'.»
»Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt», fnyste Maglena.
»De är folk, som har hitta på tale förstås», sade Ante och synade emot eldskenet om kupformen på skeden var riktig. »En tycker de en hör utomsej de som tala inom en.»
»Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga 'knif-tjyf'.»
»Jag menar de.»
»Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?»
»Jag tänk», sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande blickade in i elden. »Jag tänk att de där ordena är kvar från ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och var så farlig.»
»Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han behöfde sitta och rida», puttrade Maglena. »Ingen tyck väl om Ryssen.»
»De var väl int bara Ryssen, som var krigsman», svarade Ante saktmodigt. »De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta ifrån oss lande vårt.»
»För farfar var krigsman», retades Maglena.
»För alla karlar här var krigsmänner, ser du.»
Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
| 118 |
»Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå, hvarenda en.»
»Och gick i skogen och var trött», tillfogade Maglena med öm, medlidsam röst. »De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig krigsman'.»
»Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan tänka mej till.»
Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
»Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom», sade Maglena utan någon som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från sina grofva skor och krängde af sig strumporna.
»De är farligt behändigt te sitta så här», sade Maglena. »Men int vill du bli krigsman?»
»Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int låta fiendefolk ta lande från oss heller.»
»Men du sa en gång», fortfor Maglena envist, »de du ville bli snickare och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom från nämndemansgårn ute i Nolens socken. »
»Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit.»
»Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter.»
»Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar. Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar och räffser och sånt grej.
»Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?»
»Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke.»
»Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?»
| 119 |
»Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på. Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk sjung i kyrkan med fyra slag tå röster.»
»Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt spel.»
Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå getraggssocka.
»Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej, och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde och storsnickare jag å, förstås.»
»Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int tänkte jag på till bli nämndemansmor för de», funderade Maglena. Hon såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman under hennes flinka fingrar.
»Snickra hon, nämndemansmor?» frågade Ante med en lustig glimt i ögat.
»Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de, när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke.»
»Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!»
»Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag int sett.»
»Vet du», tillade Maglena skyggt och tvekande. »Vet du att Maja-Greta, stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda, behändiga vittrer.»
»Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de andra gått på måran.»
»Sa -- han! Hvad sa han?»
| 120 |
Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
»Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära stallgolfve under jorden.»
»Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej mot gårdsfolke.»
»Bara gårdsfolke gör som dom vill ja», afbröt honom Maglena.
»Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här.»
Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. »Kiss, kiss, kom hit och tröj mej (gör mig trygg).»
Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och smekte den.
»Du vet de Ante», fortfor hon, »att en gång svor en lill'dräng åt hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i flera dar.»
»De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar. De är ledt för barn te äta med såna här småtråg.»
»Ja, nog var han värd de, drängen», återtog Maglena som, huru kusligt hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
»En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon.»
»Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då», sade Ante lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
»För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden», hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
»Ja, han tala om de å, gammdrängen», försäkrade Ante.
»Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade en böld i halsen.»
Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
| 121 |
»Midsommar var de», fortfor hon, »och mormora hade gjort fint åt sig på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer.»
»Och småkonvaller å, tänk jag», föreslog Ante, som var lifligt med i hvad Maglena förtäljde.
»De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått, smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk, just som hos oss, men bara en half aln lång va dom.»
»Klädd som vi?»
»Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om lifve, och grå byxer och skägg.»
»De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å», afgjorde Ante.
»Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa. Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom», sa Maja-Greta. »Ja, somliga bli rent svagmodig.»
»Då vill jag int höra såna låtar.»
»Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na.»
Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat.»
»De var nog riktigt gjordt de.»
»Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än. Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag sett.»
»Dom bo nog i skogen å, vittrerna», sade Ante betänksamt.
»De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna (ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i skogen så dom glöm Gud
| 122 |
Maglena kröp intill brodern.
»Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som två ögon midt i svartgrenarna.»
»Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!»
»Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten efter garn??»
Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.
Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.
När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.
Ante tittade »ut» innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och godt.
Men Maglena fann det tröjsammast »inne i stugan», hon förmådde sig
inte att sticka näsan utom granens grenar.
