Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 31. I strid med Bjänntasse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla bär kan du äta på sommarn. På vintern har du
ide och behöf int gå lande rundt efter maten.»
Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre
fötter, satt med höger framtass hviftande i luften, som
för att svalka sina upprörda känslor eller hämta krafter
till nytt anfall.
Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt
att liksom lugna odjuret. Han kom underfund med att
björnen ilsknade till när han bara fick honom själf i sikte, och
att det var Maglenas röst och ord, som gjorde besten spak.
Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för
det farliga vilddjuret.
»Sjung för’n, Maglena», hviskade han. Ante insåg att
om Maglenas blotta tal gjorde sådant intryck på björnen,
skulle hennes sång ha ändå kraftigare verkan. »Sjung»,
upprepade han, »så vi slipp härifrån innan natten.»
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen
att stilla björnens onda, uppretade sinne, så det föll sig
inte underligare för henne att taga till sången än orden,
då de, huru smekande och bedjande hon än uttalade dem,
ej förslogo.
»Du är min ros och min lilja»,
sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar
kommo i Antes ögon när han hörde henne.
»Ingen skall oss kunna skilja»,
sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin
naturliga ställning på fyra fötter, och med hufvudet på
sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken
glo upp till henne.
»Förrän döden han hafver vunnit sin vilja»,
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från
hennes hufvud, från hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
»Björntasse, Myrtus, Storfar» ruskade på sig. Han
kände sig besviken, nedslagen och besvärad. Efter en
stunds begrundande sänkte han hufvudet, som skamsen,
och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
bortflydda kvigans spår.
»Sir du han går, stackarn, han skäms för han är
vilddjur å vi är folk», sade Maglena. Hon såg med en
rent af ofattligt medlidsam blick efter björnen, som när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
