Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Åter på egen hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster
om hornet, drog och slet. En så rolig skjuts hade han
aldrig varit med om.
»Vill du ge dig i väg, klöfnisse», hojtade Ante och
använde öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han,
som blott var en skogarnas, nipornas svenskpojke!
Så renoxen vardt sint.
Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan,
med horn och framben till anfall emot pojkstrykern, som
kallat honom »klöfnisse».
Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen
han fått när det rörde bångstyriga renar, och att han
af vana och behof blifvit beslutsam och snabb i
vändningarna.
Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom.
Han gled ner ur akkjan och svängde den raskt öfver sig
som ett skyddstak.
Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det
honom, och hörde huru renoxen trummade på akkjan
med sina hårda hvassa »nisseklöfvar.»
Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina
verkligt trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som
ryckt så ovårdigt i remmen, skrikit »ho, ho, du» och
kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där under
träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på
framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under
dagen med att skrapa sönder skarsnön för att därunder
få den begärliga föda af renmossa, som renen lefver af.
Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han
höjde med ryggen.
Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt
i dragställning färdig att ge sig tillbaka till lägret!
Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse
ämnade tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till
om svenskpojken fans i den eller ej.
Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa
kullra sig ner i den förrän det mycket riktigt bar iväg
tillbaka mot tältet och hjorden.
Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när
han glömt nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret
och där skördat bifall och beundran af lapparna.
En beundran som han emottagit med förvånande
anspråkslöshet. Ingen mer än han själf visste om huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
