Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo
och bökade emot hvarandra med till sist sammantrasslade
horn, och lassolinorna, som flögo om öronen på dem.
Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se
någon ren, som obemärkt ville ge sig ut till bättre bete.
De pilade iväg efter, rätt genom hjorden så man fick se
till att stå på benen om man kom i vägen för dem.
Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd
öfverallt. Lapparna pratade, de pekade med häftiga
rörelser ut åt hjorden, skreko för att göra sig hörda.
Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små
kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut
till slakt.
Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna,
som de mjölkade. De satte sig ner på huk med någon
ung liten silkesmjuk kalf i knäet. De kelade och smekte
medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De
togos med af lifvet, af den lustiga låten, af den liksom
muntra brådskan.
Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen.
Småpojkarna, som sprungit, hojtat och kullrat i snön och
bartufvorna, puffad af ren och hund och folk, började
dra’ sig in till föda och hvila.
Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det
andra sjönk ner i den stående hjorden.
Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden
för natten.
Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i
värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna,
men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen.
Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe.
Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken,
af släkt och renpigor, följde snart efter, hungriga
och trötta. Men inte värre än att de höllo vid makt
ett lustigt glam inne i tältet.
Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna
likaså. De drucko svart, starkt kaffe och talade om
äfventyrshistorier. Om gammelvargen, som ingen kunde
fälla, som var förtrollad och som därför hvarken spjut
eller krut ännu bitit på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
