Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Undanjagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för
folket från den gården de nu rymde.
Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den
kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras
farliga skrän och sågo henne ligga där som död.
Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan
by i sikte, vågade flyktingarna hvila.
De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa
ojämna snösörjan.
Månke var så trött att han gret. Katten hade han
längesedan släppt. Hon följde barnen i det längsta
jamande, med svansen rätt i vädret, men när hon kom
rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så
hungrig som hon var. Huru skulle de bara själfva våga sig
fram till byn för att bedja om en matbit.
»Vi få dricka mjölk så länge», sade Maglena. »Ett par
tre brödkanter har jag på botten af kunten. Förrän vi
ge oss in till folk så ...»
»Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan,
där ni si den där stor byn, så vore vi ifrån det här
hållet», grubblade Ante.
»De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta
väl på någe ställe te komma öfver på ’rena isen’»,
ifrade Maglena.
»Stackare dej, Gullspira», sade hon och smekte geten,
»du få fara illa du så här ute på vidden. Men innan
vi gå öfver ån finn vi väl alltid nån liten björklund eller
några småalar, där du kan få dej ett mål.» Gullspira
klagade icke.
Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt
före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde
ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med
fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar.
Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort
så laddarna hvirflade som trumpinnar.
Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält
snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante
stannade. De hade kommit till en behändig allund med
småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under
branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om
farligheterna han hjälpt dem ifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
