(Frida har uttalat ärvda, raka och goda tankar om livet efter detta, vilket föranleder honom till följande betraktelse i ensamhet.)
1. Finge min Frida rätt
är döden ett bekymmer,
vilket, likt ängslan, nog
tör hava övergång.
Morgonen bräcker lätt
i samma stund det skymmer,
just som vårt solsken dog
det sken vid fågelsång.
Just som jag kved: "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svepande fram på ängar...
Strängar
vid vindstråk jag hör.
2. Döden väl liknar då,
trots skrämsels vita lakan,
mildaste skymningsblund
i juninattens gång.
Natt råder nog, men så
som vid midsommarvakan:
Bida en ringa stund
och fåglar slå sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd:
Lågande längtan bara...
Klara
och strålande värld!
3. Finge min Frida rätt,
är ständig kärleksglöden,
varar min milda dröm,
en evig fjäril lik.
Smärtsam på månget sätt,
men god är hemska döden.
Liknar en kolsvart ström,
som för till grönskad vik!
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja
i rodnande dag.
