(Frida har under lördagens brådska på kontoret erhållit en skarp förebråelse, enligt hennes försäkran orättvis. Bitterheten efter denna händelse kvarstår på söndagsförmiddagen. "En annan tänker och gör så gott en kan", sade Frida. Då hon envisas att ej vilja tala om annat, utbrister han efter en kort ordväxling: )
1. Vet Frida vad!
Jag kan ej diskutera
bland gröna blad,
när mild vår sommar ler.
Jag vilar glad,
jag vill mig intressera
i solens bad
för fägringen, jag ser.
En mångfald väna flikar
av äng så mild,
av skog med gran och björk.
Hör forsen, skild
från oss av grönt, predikar
och mässar vild
med stämma dov och mörk!
2. Ej ölvagn kör,
ej bondens mjölkskjuts klingar,
ej visslan stör,
från vår fabrik, så röd.
Jag hör, jag hör,
hur ovan oss sig svingar
en fågelkör
i blåst och solskens glöd.
Konstapelns fot
ej trampar här bland gräsen;
vid fredad rot
går myran kry och glad.
Glöm Vardags hot,
glöm bort dess gråa väsen!
Tag hälsning mot
från klara böljors rad!
3. Förgät ej så
de ord, hon själv broderat,
när sorger slå
på orättvisans jord.
De orden små,
jag ofta observerat
på lärften grå
strax ovan fönstrets bord.
Av rosor stänkt
ett tänkspråk ljusblått färgas,
med blad behängt
det talar hjärtat till:
"Vad rätt du tänkt
kan ej av tiden härjas.
Var rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill!"
4. Se, scener små,
som i Naturen spelas!
Se, moln, som gå
på himlen av och an,
sig sammanslå,
att åter lätt fördelas,
så sten och strå
få sol, som nyss försvann!
Bland gröna blad
man ej bör diskutera.
I solens bad
nog domnar smärtans string.
Vet Frida vad!
Jag vill mig intressera
i högsta grad
för glädjen runt omkring.
