Fredmans epistlar / index2 Author: Carl Michael Bellman Table of Contents / Innehåll | << Previous
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

This is a special version of Fredmans epistlar, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at https://runeberg.org/

Fredmans epistlar
av
Carl Michael Bellman

Elektronisk utgåva av Lars Aronsson, Anders Jackson, Henrik Johansson, Inge Wallin och Bertil Rietz.

I första hand har en faksimilupplaga av 1790 års utgåva använts som förlaga. Undantag från denna regel är emellertid epistel N:o 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 13, 14, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 61, 71, 72, 73 och 81.

Företal

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, ägen en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära, at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, hvad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? - Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn, än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och utvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors Skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma, eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsamme gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad derföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas; var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fläste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alle hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst, behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorens röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vil dömma om dessa Arbeten; men brottslig den, som eftert vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte - har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? - Säg icke, kalla, Läsande Man! detta är fel mot Språket, smaken... Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes ... Man förblande ej dessa termer:

Anständighten kom; och Sederne försvunno

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne ... varit mera förskämde: skulle Declamateuren utropa - Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra om ej et offer åt de senare? - men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplyftning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning, hvad den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? - Jag vill med en berättelse säga min tanka:

"För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling av båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde: hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rådna förrn man skrattat; då det redan försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stanna quar. - Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande; hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör hurr quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej? det tycktes varna en för at rådna; och derför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarne började föra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst" - Det är likväl visst, at den senares skämt, hvad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa Arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ene öm, ljuflig, intagande, fin; den andre yr, häftig, förvånande, rik. At jemföra dem båda, är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: Så djärf är dess flygt, så rik dess bildning, Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felagtige. Det är genom dem som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författarens likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock - Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var - Anacreon; den andra - Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
1790.

J. H. KELLGREN.

Signatur

Efterföljande Samling af FREDMANS 82 EPISTLAR är af mig, så til Poesien som Melodierne, öfversedd, rättad och erkänd. Stockholm, den 24 September 1790.

CARL MICHAEL BELLMAN.

Personerne
som nämnas i Fredmans Epistlar.

Fredman; namnkunnig Urmakare i Stockholm, utan Ur, Verkstad och Förlag.

Ulla Winblad; Nymph och Prästinna i Bacchi Tempel. Fadren fordom Corporal vid Gardet.

Fader Berg; Tapetmålare, och Stads-Virtuos på flere Instrumenter.

Fader Bergström; Namnsdags-blåsare i Cathrina trakten.

Corporal Mollberg; ägde hus på Hornsgatan, var en tid Fabriks Idkare, så Ryttare, utan Hus, Häst och Schabrak, omsider Dansmästare.

Eric Bergström; en Passagerare, merendels Marskalk och Taffeltäckare på Bröllop och Baler.

Christian Wingmark, gemenligen kallad Wingmark med stora peruken, ägde i proportion samma skicklighet på fleut douce, som den ännu lefvande blinda Virtuosen Colling.

Anders Wingmark; Klädmäklare i Urväders gränd, för detta mycket glad och småförståndig.

Pehr Bergström, allmänt kallad Brodren Pehr, mycket vig i Caprioler, och at slänga en Rival ur Pålskan efter takten, öfvermåttan rolig man, och med rundt hår.

Christian Samuel Bergström; en Passagerare, såg ej oftare dagsljuset än genom Butelje-botten; dess vistande obekant.

Petter Bredström; Commissionär.

Norström; Sjötulls-Besökare, förmäld med Ulla; Fadren Trägårdsmästare i Dauerska Trägården; har ingen röst, spelare intet Instrument, förskrifver sjelf sina viner.

Kihlber, allmänt Pharaos Bagare kallad; fordom Bacchi Ordens Officiant och Härold.

Fader Kulkus; merendels sysselsatt med vitnesmål, sällan åsyna vitne.

Wetz, Joachim; Instantie-Trampare och Bröllops-Poet.

Jergen Puckel; under Hall-Rätten.

Benjamin Schwalbe; Likaledes.

Fader Movitz; Constapel, namnkunnig af sin Concert på Tre Byttor; Componerat Musiken til Serlachii Vårblomma.

Fröman; Dödgräfvare och Tractör i Bensvarfvar-trägården. Död och begrafven.

Gumman på Thermopolium; Caffehus i Myntgränden, så kalladt på 70 talet.

Lotta; dess Jungfru.

Ormens Pigor; Et Tractörställe i staden, där Fader Bergström, gemenligen spelade Nu hvilar hela jorden, sen han hunnit från Cathrina trakten och ärnade sluta.

Mutter på Tuppen;

Mor på Fyrkanten;

Mor Maja Myra i Solgränd;

Kolmätars Lotta;

Sophia på Lokatten;

Jeanna, som tappa sin Rubin;

Gretgen, Styrmans dottren, med flere, kännas nog af de ställen där de af Fredman i Epistlarna nämnas.

Underrättelse

Corno, Valdthorn; Clarin. (Clarinetto,) Clarinett; Fagotto, Fagott eller Basson; Flauto, Flöjt; Oboe; Tamb. (Tamburo,) Trumma; Timp. (Timpani,) Pukor; Tromb. (Tromba) Trumpet; V:ello, (Violincello,) Violoncell eller Liten Bas.

Dessa ord utmärka at där strekarne stå, bör rösten imitera det utsatte Instrumentets ljud, efter den melodi som noterne utvisa.

N:o 1
FREDMANS EPISTEL
Til Cajsa Stina

Sant va dä, ingen dricker; drick käre Bröder; Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom; märker huru det glänsande tennstopet, som Cajsa Stina står där och håller, liksom talar til dig: Hej kära Själ! fukta din aska. Friliga, kära Systrar, Friliga mina Bröder: veten J huru det kommer mig före? Jo det kommer mig så före, som ingen kan komma sig före förr än vi ta oss en klunk. Hur sa? Hva ba? Gutår kära Själ!

* * *

Gutår båd natt och dag!
Ny vällust, nytt behag!
Fukta din aska;
Fram bränvins flaska;
Lydom Bacchi lag;
Gutår båd natt och dag!
Si vår Syster Cajsa Stina;
Si hur hännes flaskor skina.
Kära ta hit stopet, :||: grina;
Grina, svälj och drick, som jag.

* * *

Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i, och det ären j käre Bröder, som hafven at beställa om ölet, at oss intet af saftene tryta må. Manquerar oss bränvin, fallerar oss öl; si så fallerar oss alt Courage. Ytterligare, Courage! Huru många ärom vi? Legio, ty vi äro många. Gutår Jergen Puckel! Hej Benjamin Schwalbe! Sein Diener Eric Bergström! Dricker du Anders Wingmark? Redelige Broder Berg! och du Christian Samuel Bredström! som ligger under bordet, Gutår! Trampa intet på öket; knäpp på fiolerna; slå på trummorna; häll saft i stopet.

* * *

Gutår, et laga fång;
Vår sorgedag är lång;
Lång är Buteljen;
Trumla Reveljen;
Supom om en gång;
Vår sorgedag är lång.
Cajsa Stina står och tappar;
Hela hjertat i mig klappar;
Bara ingen stopet :||: nappar;
Då gör jag min svane-sång.

N:o 2
FREDMANS EPISTEL
Til Fader Berg, rörande Fiolen.

Nå skrufva Fiolen,
Hej! Speman skynda dej.
Kära Syster, hej!
Svara inte nej,
Svara Ja så bli Vi glada.
Sätt dej du på stolen,
Och stryk din Silfversträng;
Röda stråken släng,
Och med armen sväng;
Gör ej Fiolen skada.
Du svettas, stor sak,
I Bränvin skall du bada;
Ty under detta Tak
Är Bacchi Lada,
[V:ello] - - Ganska rigtigt,
Ditt kall är vigtigt
Båd för Öra, Syn och Smak.

* * *

Bland Nymphernas skara
Är du omistlig man;
Du båd vill och kan
Mer än någon ann
De unga hjertan binda,
Och kärlekens snara
På dina strängar står;
Hvarje Ton du slår,
Du et hjerta får,
At konstigt sammanlinda.
Just på en minut,
Små ögon blifva blinda,
Och flickorna til slut
De bli så trinda.
[V:ello] - - Hur du bullrar!
Men Nymphen kullrar,
Och du skrattar med din trut.

* * *

Jag älskar de sköna,
Men Vinet ändå mer;
Jag på båda ser,
Och åt båda ler
Men skiljer ändå båda.
En Nymph i det gröna,
Och Vin i gröna glas:
Lika godt Calas,
Båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
Confonium tag där
Uti min gröna Låda;
Och Vinet står ju här.
Jag är i våda.
[V:ello] - - Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är hvad Sancte Fredman lär.

N:o 3
FREDMANS EPISTEL
Til en och hvar af systrarna, men enkannerligen til
Ulla Winblad.

[Corno.] - - - Fader Berg i hornet stöter;
Si hur lilla Nymphen söter
Svingar sig i en Dans.
[Corno.] - - - Si hur fader Berg han gapar;
När som Jergen Puckel skrapar,
Stöter han en Cadance.
Hurra! si Ulla dansar;
Engageanter, flor och fransar,
Hvit Sultan och blomster-kransar,
Hvita ben! :||:
Si Ljus och Lampors sken.

* * *

[Corno.] - - - Valdthorn bör man ha på Baler,
Strufvor, Nympher och Pocaler;
Stor sak uti Fioln.
[Corno.] - - - Si, hon slänger handen trötter;
Hvita ben och röda fötter;
Si himmelsblåa kjoln.
Hurra! si bröstet jäser.
Minsta veck i kjolen fräser.
Si hur fader Berg han läser
Noterna. :||:
Hej! kära far blås bra.

* * *

[Corno.] - - - Käre, blås som sjelfva Satan,
Håll Valdthornet ut åt gatan,
Herrarna ska gå in.
[Corno.] - - - Friska Grefvar och Baroner,
Och Husarer och Dragoner.
Hej friskt humeur och Vin!
Hurra! si Ulla skrattar;
Si hvad Galonerta Hattar,
Paris sin Helena fattar,
Röd och varm. :||:
Blås Fader Berg Allarm.

* * *

[Corno.] - - - Valdthorn hörs i luften mumla,
Och Sirener kring mig tumla,
Under Apollos Ljud.
[Corno.] - - - Ulla Winblad kära Syster,
Du är eldig, qvick och yster,
Hvar dag så står du brud.
Hurra! jag hör dig sjunga,
Jag ser Fröjas Tempel gunga,
Eldar kring i luften ljunga,
Full och våt :||:
Står jag i Charons båt.

N:o 4
FREDMANS EPISTEL
Enkannerligen till Anna Stina.

Hej Musikanter ge Valdthornen väder,
Spotta ut Tuggbussen blås. - - - [Corno.]
Här mellan kistor och byttor och bräder
Kärlekens förlåt upslås. - - - [Corno.]
Blås edra hundar så ska ni få Vin,
Änglar och Hjärtan och Bränvin och Buska;
Nu Valdthornen ruska;
Stå inte och fuska,
Men håll utom fenstret Valdthornet, ditt Svin.

* * *

Stugan är vacker med hundra Tapeter;
Köket i kammarn, hur sa? - - - [Corno.]
Flickan i sängen, i särken så feter;
Hej Anna Stina, hva ba? - - - [Corno.]
Blås era lymlar till dygdens ruin;
Låt oss tilbedja båd' Bacchus och Fröja,
Vår lusta vi röja,
Vår strupe förnöja,
Vi dö utaf Kärlek och lefva af Vin.

* * *

Valdthornen lyfta, håll styft uti Armen,
Blås era bytingar, blås. - - - [Corno.]
Si Anna Stina så hviter i barmen!
Dyrka up Skönhetens lås. - - - [Corno.]
Käraste kommen ihåg mina ord:
Kärlekens Tempel, Dess Länder och Städer
Ä bolstrar och fjäder,
Trappstenar och bräder
Och gator och gränder och stolar och bord.

N:o 5
FREDMANS EPISTEL
Til the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden

Käre bröder, så låtom oss supa i frid,
I denna här verldenes ondsko och strid:
Låt oss streta,
Arbeta,
Stampa,
Trampa,
Drufvorna prässa, ty än är det tid.
The Ölepheser ä stridbare män,
The Gutårinter hofvera, ja men,
Blifva besatta,
Och skratta
Och supa
Och stupa
Emellan Buteljerna sen.

* * *

Slå i stopenom Bröder, slå låcket ihop,
Fly allan förargelse, töm Edra Stop,
I all kättja,
Och flättja,
Stampa,
Trampa,
Nu Bacchi prässar vid klingade rop.
Bränvins Apostlar upstiga hvar dag,
Stöta Basuner, förkunna vår Lag,
Rusta och rasa,
Och flasa,
Och mumla
Och tumla
Som Hjeltar i blodiga slag.

* * *

Gå då ödmjukt til Flaskan, inbördes gutår!
Gå baklänges bort där som nykterhet rår;
Var nu listig
Och dristig,
Stampa,
Trampa,
I Bacchi vingård stå qvar där du står.
Drick min Theophile, strupen är djup;
Si i Damasco där ligger en Slup,
Fuller med Flaskor,
Damascor,
Cantiner
Och viner.
Åh kära! ro hit med en Sup.

N:o 6
FREDMANS EPISTEL
Til the Galimater på hinsidon then Konungiliga Djurgårdenom

Käraste Bröder Systrar och Vänner
Med helso och frid,
Med Öl som bränner,
Hjertat kringränner,
Fetmar och spänner,
Gör krog-dörren vid.
Drick, drick nu är tid. [Fin.]
Hör på Fiolerna
Systrar med sång;
Ruska på kjolarna,
Hoppa i språng.
Ulla bjud opp,
Sväng din salopp,
Skönhetens knopp,
Blommar i topp;
Ögat vil blunda och fingret det känner. [D.C.]

* * *

Bort med all ängslan käraste själar,
Sitt ner på en stol;
Hör spelman grälar,
Stryker och trälar;
Med sina hälar
Han slår sin fiol,
Och raglar mot bol. [Fin.]
Men fyll i krusena
Bränvin och vin,
Och tag af ljusena
Lilla Cousine.
Lotta gif hand,
Nig litet grand;
Sup ock ibland;
Kärlekens band
Bindas i sängar, på ängar och fjälar. [D.C.]

N:o 7
FREDMANS EPISTEL
Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads
säng, sent om Aftonen.

Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
[V:ello.] - - - - Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
[V:ello.] - - - - för makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Låt mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.

* * *

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
[V:ello.] - - - - Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
[V:ello.] - - - - Och svider sen,
När jag ser dig så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.

* * *

Men mitt öga ser som i en dimma
[V:ello.] - - - - Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
[V:ello.] - - - - Drag skorna af;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.

* * *

Si den hvita barmen hur han flämtar,
[V:ello.] - - - - Knäpp lite grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
[V:ello.] - - - - Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg?

* * *

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
[V:ello.] - - - - Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
[V:ello.] - - - - Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö min Nymph! - Jag tigger.
Qvickna åter i din graf.

N:o 8
FREDMANS EPISTEL
Til Corporal Mollberg

Dörrarna öpna, Fiolerna klara!
Kom och gå in. - - - [Corno.]
Här är oss lustigt, god vänner, att vara;
Här få vi vin. - - - [Corno.]
Knäpp nu på Basen och stryk Violin,
Låt nu Valdthornen tala och svara,
Och skönhetens skara,
Sig lägra och para,
Och vi oss försvara
Med plit och carbin.

* * *

Kom mina Bröder och dansa på baler,
Hoppa i fläng. - - - [Corno.]
Ingen gemen, här ä bara Corpraler.
Svinga dig sväng. - - - [Corno.]
Gör entrechaquer, med benena släng,
Skramla med löspengar, ören och daler,
Hvad du är fataler
Och långer och smaler
Och fuktig och haler!
I morgon din häng.

* * *

Lustiga Bröder! hvar tage sin flicka,
Släng hänne kring. - - - [Corno.]
Hej! i fult flygande buga och nicka,
Stoja och spring. - - - [Corno.]
Armarna ut, edra lymlar i ring.
Dra in i helfvite, stå ej och hicka,
Ty nu ska vi dricka
Så hjertat ska picka
Och buken ska spricka;
Det gör ingen ting.

* * *

Blås edra satar och hållen er raka,
Hvisla och tjut. - - - [Corno.]
Fönsterna öpna, trossbottnarna braka;
Hoppa nu ut. - - - [Corno.]
Armar och ben ska vi krossa til slut;
Ut genom fenstret och hoppa tilbaka.
Nu flaskorna skaka,
Och safterna smaka,
Och piska din maka,
Och håll nu din trut.

N:o 9
FREDMANS EPISTEL
Till gumman på Thermopolium Boreale och hennes jungfrur.

Käraste bröder, systrar och vänner,
si, fader Berg, han skrufvar och spänner
strängarna på fiolen,
och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är klufven:
si hur han står och spottar på skrufven,
ölkannan står på stolen.
Nu knäpper han lite grand,
grinar
mot solen,
pinar
fiolen,
han sig förvillar,
drillar
ibland.
Käraste bröder, dansa på tå,
handskar i hand och hattarna på!
Si på jungfru Lona
röda band i skona,
nya strumpor, himmelsblå!

Si, Jergen Puckel fläktar med hatten,
pipan i mun, och brännvin som vatten
dricker han och gör fukter
med hufvud och hand och fot.
Gullguler rock med styfva dycrenger;
tätt uti nacken hårpiskan hänger,
ryggen i hundra bukter
och kindbenen stå som klot;
gapar
på noten,
skrapar
med foten.
Pipan han stoppar,
hoppar
emot.
Käraste systrar, alltid honnett:
bröderna dansa jämt menuett,
hela natten fulla.
Rak i lifvet, Ulla...
Ge nu hand - håll takten rätt!

Si, hvem är det i nattrock, så nätter,
med gula byxor, hvita stöfletter,
som dansar där med Lotta,
den där, som har röd peruk?
Ta mej sju tusan, se, två i flocken
sydda manschetter, snören på rocken...
Drick, fader Berg, och spotta!
Tvi...svagdricka gör mig sjuk.
Kruset
ska rinna,
huset
ska brinna:
ingen ska klämta.
Flämta,
min buk!
Käraste systrar, tagen i ring,
dansa och fläkta, tumla och spring!
Var nu blind och döfver!
Spelman nu ger öfver,
raglar med fiolen kring.

Hej, mina flickor, lyfta på kjolen,
dansa och skratta...hör basfiolen!
Ge fader Berg konfonium
och hogiands med gröna blan!
Hör, fader Berg, såg du, hvad hon heter,
hon där vid skänken vindögd och feter?
"Gumman på Thermophilium!"
Hon är det - ja, ta mig fan!
Trumpen
och blinder!
Gumpen
är trinder...
Hals-fräs - min gumma!
Brumma,
dulcian!
Käraste bröder, här är behag:
här är musik och flickor hvar dag,
här är Bacchus buden,
här är kärleksguden,
här är allting - här är jag.

Epistel nr 10.

Klingar väl vid Flöjtraver.

Systrar hören min musik
Utaf Flöjtraverer. - - - [Flauto.]
Ljuder örat skärer. - - - [Flauto.]
Under löje, stoj och skrik
Verldsbekymret vik.
Kära Systrar låt oss alla glada blifva;
Låt oss våra lustar fria tyglar gifva;
Hvar en följe sitt begär;
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Ge nu Flöjterna en ton,
Blås för hela laget. - - - [Flauto.]
Nymphen är i taget, - - - [Flauto.]
Och vid Kärleks Gudens Tron
Dansar jag och Hon.
Skjöna ögon hvälfva kring och kasta strålar;
Nymphen ger sin hvita hand, kors hur hon prålar!
Hur hon sjunger, Ma Bergere!
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Kors hvad pragt i Fröjas tjäll!
Flöjtraverer klinga - - - [Flauto.]
Och de skjöna springa. - - - [Flauto.]
Flöjten ännu högre ställ;
Blåsen bra i qväll.
Si Cupido med sin fackla hur han ljungar;
Fötterna i språng, och hela golfvet gungar.
Bara vällust finnes här;
Glöm alt lifs besvär.

* * *

Mina Bröder, lif och mod!
Dansa hör de spela. - - - [Flauto.]
Kom och hjertan dela. - - - [Flauto.]
Ingen svart och ängslig blod;
Flaskan vår klenod.
Mina Barn förr'n skönhet skall Ert hjerta fåra,
Låten Bacchus häldre få Er hjerna dåra;
Och i Vinet glad och kär
Glöm alt lifs besvär.

Epistel nr 11.

Til Bröderne och Systrarna på Lokatten.
Klingar väl vid Valdthorn.

Hej! sade Fredman hvar gång han hörde Valdthorn börja skråla,

Och spelmän såg: - - - [Corno.]

Verlden är ej så ful, som vi hänne ängslig afmåla

Med storm och våg; - - - [Corno.]

Alt leker för vår håg,

Skönhet i hvar ögna stråla,

Bränvin och dubbelt Öl ha vi nog,

Fioler på hvar krog.

* * *

Käraste Systrar uppå Lokatten, heder, tack och ära!

Och full Musik; - - - [Corno.]

Holländska pipor, Regarns-peruker, Ryssar som svära,

Och Jungfru-skrik. - - - [Corno.]

Den Båtsman han är rik,

Til Dublin ska han med Tjära;

Han där med långa böxorna står,

Han fick bra stryk i går.

* * *

Edra Markattor stå intet där i fenstret, Hut! och kika,

Bjud opp och nig. - - - [Corno.]

Blås Edra Satar, nu blåser en, blås alla tillika,

Blås som i krig. - - - [Corno.]

Hej lustigt! svinga dig

Anna Stina och Fredrica.

Kjolarna upp, Solfjädren i hand

Gutår, en Sup ibland.

* * *

Ge Fader Berg nu bränvin, han korsgeväret står och stöter.

Du raska dräng! - - - [Corno.]

Gräsgröna Böxor, blå Råck, grå Väst, kors hvad du är söter!

Med gult gehäng. - - - [Corno.]

En Hyrvagn, vänster sväng!

Ser du inte kusken höter?

Glasögona på Näsan; Gevär!

Nu balen öpnad är.

* * *

Bröder och Systrar klappa med händren, Valdthornen de träta.

Se Mamsell Spaas. - - - [Corno.]

Rosende röda kjortlar, och blåa strumpor, och släta,

Och gul Carcas. - - - [Corno.]

Rödt Vin i gröna glas!

Bröder lät oss alt förgäta;

Sjungom om kärlek, ropa på vin.

Välkommen min Cousine!

* * *

Där kommer Ulla Winblad; ge rum, och korsgeväret unnan!

Blås nu med force. - - - [Corno.]

Ser du Cupidos Altar, släpp in den dägliga Nunnan,

Stick om ni törs. - - - [Corno.]

Korsgevären nu i kors;

Slå til porten, öpna tunnan.

Käraste Bröder, Amen, gutår.

Det bästa återstår!

N:o 12
FREDMANS EPISTEL
Elegi öfver slagsmålet på Gröna Lund.

Gråt, fader Berg, och spela -
din pipa sorgligt stäm
och röret kläm!
Mitt bröst kan ingen hela:
det frustar öl och märg.
Blås fader Berg!
Märk: denna stora stuga,
du full af flickor minns,
är nu så tom att knappt en enda fluga
uti taket finns.
Här syns ej Jergen Puckel mer med hatten buga
som en prins.

Här syns ej bord och bänkar,
blott dörrar utan lås.
Din pipa blås!
Där förr sågs glas och skänkar
och bröder stå i ring,
syns ingenting.
Där förr du stod till vänster,
och på ditt valdthorn gol,
nu synes bara sönderslagna fenster
och en gammal stol.
Här fåfängt spelmän nånsin vänta fler förtjänster
med fiol.

Där förr hvar tilja darra´
vid stampning, larm och dån
syns ej en spån.
De murkna plankor knarra,
och skorsten sviktar nu.
Blås, kära du!
Där förr man såg trumpeter
ur fenstren stickas ut,
syns trasor af gardiner och tapeter
fläkta hvar minut.
Och fåfängt ser man hästar, vagnar och karreter
vid hvar knut.

När bröder ej förlikas,
plär leken lyktas så...
min rygg är blå.
En örfil kan undvikas,
när som man ingen ger.
Blås inte mer!
Hvar en ej mer må dricka,
än honom är beskärdt,
ty i korpralens kanna näsan sticka
det är inte värdt.
Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka
har jag lärt.

N:o 13
FREDMANS EPISTEL
Till brodern Bredström.

Nå, ä´ nu alla församlade här?
Erik Bergström och brodern Pehr,
Benjamin Schwalbe? "Oui, mon frère,
vi ä´ alla här."
Piskorna smälla och kuskarna slåss...
nu komma vagnar och schäsar och tross:
herrskaper stimma vid lyktor och bloss,
och kuskarna slåss.
Släkter och anförvanter,
nymfer och musikanter
balen öppnad är!
Anders Wingmark med sin fru,
Peter Bredström med sin kär´sta!
Hej, gutår...en sup ännu -
den var af de smärsta.
Skål, anders Wingmark, välkommen, bror!
Och gutår, Otto Olssons mor!
Syster Jeanna med bjäfs och flor,
salopp och röda skor!

Ödmjuka tjänare, si fader Berg -
valdthorn af mässing med bulor och ärg:
kors, hur han svettas båd´ olja och märg -
si, god dag, bror Berg!
Med stora pump-skor, på förfäders bruk,
randiger nattrock och skuren peruk,
halsduk af läder och gördel kring buk
på förfäders bruk!
Stugan af nymfer prålar...
hurra, valdthornet skrålar!
Jeanna hon är sjuk:
syster Jeanna hon illa mår -
öppna barmen, sku vi hälla
lite hoglands vin, en tår,
lite pimpinella!
Klinga, bror Wingmark, för lilla kusin -
kärlekens blommor sku vattnas med vin!
Munnen nu bådar en leende min...
tag fram din karaffin!

Nå, Jergen Puckel, ta hatten i hand -
var inte hjulbent och skrapa i sand:
gör kaprioler och stupa ibland...
hatten uti hand!
Släng hvita handsken och hoppa, min bror!
Du kan bli lycklig långt mer än du tror:
Bredströms käresta, präktig och stor,
bjud upp, min bror!
Lustigt i dansen svinga...
hurra, valdthornen klinga
med ett ståtligt kor!
Lyfta gumman upp och ner:
Fröjas tempel skall du skaka -
broder Bredström intet ser.
Låt valdthornen braka:
stöt i valdthornen med grufligt alarm!
Jergen han lyfter sin sköna på arm:
ögonen gnistra af kärlek och harm,
och Bredström står så varm

Klinga, bror Bredström! Hur är det nu fatt?
Stå ej och flåsa så trumpen och matt!
Här har du brännvin - sätt på dej din hatt...
Hur är det då fatt?
Hör, jag skall säga dig, pauvre ami:
aldrig på baler dra fram jalusi!
Här äro tuppar med sporrar... Slå i -
Drick, drick, mon ami!
Här går det till just ärligt.
Valdthornen gny förfärligt...
Stolt tupplufveri!
Resonerar du, ditt får?
Ta valdthornet, slå´n på truten!
Syster Bredström, polskan går...
Är nu ringen sluten?
Jergen Puckel, hva´ fan, ä´ du här?
Anders Wingmark och brodern Pehr,
Erik Bergström och Jeanna står där.
Nu balen lustig är!

Men hvar är brännvin? Hör klockorna slå,
brandvakten ropar och trummorna gå.
Flickorna gäspa - gu´ signe de små!
Hör, klockorna slå...
Stjärnorna blänka och slockna och dö:
mörker omringar båd´ klippa och sjö.
Nu blir jag kärlig - finns här någon mö,
som önskar dö?
Hon dör, och jag vill lefva.
Ack, skönsta barn af Eva,
ack, allt kött är hö!
Här är jag, och där en säng:
i min själ Kupido strider.
Bröder, dansa nu i fläng!
Bredström står och kvider.
Broder Bredström, hvad skulle du här?
Ta en sup kummil och skorpa begär!
Kors, du ser ut liksom Lucifer! -
Men balen slutad är.

N:o 14

Hör, I Orfei drängar,
stämmen era strängar,
knäppen alla
till Apollos pris!
I, som till exempel
uti Fröjas tempel
nederfalla,
följen er kapris.
I, som pröfven gammalt öl, gutår,
eder önskas fuktigt silfverhår
och en strupa som förmår!

Basfioler klinga:
tag hit bägarn...svinga,
svinga, broder,
svinga med din hatt!
Visa dina dater -
du har bra kamrater:
Bacchi floder
rinna dag och natt.
Glas i hand och ljufligt strängaspel,
huile de Venus, kummil och kanel
blifve, broder Wetz, din del!

Du på Pinden stretar,
och din blod arbetar:
hjärnan värker
i din hufvudskål.
Vid en brudsäng, broder,
strödde du klenoder -
ingen märker
dina tankeprål.
Sätt din hatt på hufvud, kära bror!
Bacchi vingård står nu i sitt flor...
se Kupido med sin mor!

I de helga lunder
mellan blixt och dunder
Venus räcker
bägarn utur skyn.
Hon på molnet hvilar,
han med vin och pilar
sig utsträcker
kring vår vattubryn.
Ej i vatten, nej, i cyper-vin
paradiset blommar, min kusin!
Sätt dig neder - håll god min!

Frukta intet dunder!
Under öfver under:
bägarn blänker
klar som en juvel.
Spegla dig - ditt hjärta
skall bli kvitt all smärta,
när du tänker
blott på sång och spel.
Du skall bli uti din målning kär:
magnifikt din kopparnäsa bär
Bacchi tron och Fröjas här.

Vinet gör dig fager,
vacker som en dager.
Tag den lotten -
knäpp vår basfiol!
I hvart stop, du tömmer,
nytt besvär du gömmer
och på botten
ser din lyckas sol.
Lycka till Kupidos härlighet!
Att i Bacchi vingård blifva fet,
drick, bror Wetz - du är poet!

Epistel nr 15

Enkannerligen til Theophilum Skomakar-Gesäll, under
dess förföljelse skrifven til tröst och hugsvalelse.

Käraste min Theophile,
I Hallråtten visa knogen;
Rätt nu broder är du mogen,
Frodig buk och bälj!
Knäpp dina händer hop och svälj,
Min lärjunge var mig trogen,
Tag ditt mästerbref på krogen,
Där ditt burskap välj.
Sätt på dig hatten, murra;
I väggen flaskan surra
Fri Måndag, Hurra!
Lycka til god Helg!

Värdaste min Theophile,
Följ Bacchus helt tätt på spåret,
Släng din mässings-kam i håret,
Tag din käpp i hand;
Knyt din Halsduk röda band,
Häng ur-kedjan uppå låret;
Det är nu på femte året
Du är i vårt land.
Näsan i vädret gerna.
Se benen hur de spjerna!
Din afton-stjerna
Tänds vid solens rand.

Käraste min Theophile,
Din bäljhund låt blodet rinna;
Plåstra om din ögon-hinna;
Bacchus sjelf dig ger
Blyhvitt och silfverglitt och mer;
Men var inte lik en qvinna;
Näsan skall en gång, besinna,
På dig sablas ner,
Sablas utaf Corporaler
På Bröllop och på Baler.
Du är fataler;
Sup min Cavaljer.

Älsklige min Theophile,
Med glaset jag dig förföljer,
Jag ditt hufvud öfversköljer,
Och dig modig gör.
Örfilar smälla lustigt, hör;
Du öron och näsa höljer;
Jag ber att du aldrig döljer
Friskt och flinkt humeur;
Den form i kransen tager;
Som bryta vill din lager,
Blif inte svager;
Slå'n så at han dör.

Lästen slå midt i flinten, Hej!
Och spring du, ta i din kanna;
Drick och svär och dig förbanna
På revange din skurk.
Tag prompt i näfven glas och burk,
Sjelf Bacchus skal dig bemanna;
Håll med handen för din panna,
Fäkta som en Turk,
Gott schwere noth und wetter!
Jämt full och aldrig mätter.
Jag vet ej bätter,
Din Skomakar-lurk.

Epistel nr 16

Enkannerligen til the Birfilare på then Konungsliga
Djurgården. (Klingar väl på Oboe.)

Fader Bergström fingra ditt Oboe, blås,
[Oboe.] - - - Knäpp upp ditt krås;
Håll nattrocken öppen så ser man, va ba?
[Oboe.] - - - Skinnböxorna.
Hatten på;
Blås nu då, - - - [Oboe.]
Älskelige Bröder tagen nu i ring,
Och låt oss alla dansa kring.

Si där springer Löparn på backen, si där
[Oboe.] - - - Ölstopet bär;
Si det gröna glaset sin sköna han ger,
[Oboe.] - - - Stolt Cavaljer!
Han ibland
Kysser hand. - - - [Oboe.]
Älskelige bröder dansa allihop,
Och låt oss töma våra stop.

Ach si Ormens Pigor, si Caisa, blås bra!
[Oboe.] - - - Si kjortlarna;
Hvita klackar, Gossar, och målade skor!
[Oboe.] - - - Balen blir stor.
Nu på bal
Snörd och smal? - - - [Oboe.]
Kära Bröder slå nu alla fenstren opp;
Hej lif och mandom i vår tropp!

Hårfrisörn ur dansen, och Löparn ska in.
[Oboe.] - - - Oboe fin.
Blås nu pianissimo; Ach sicken en!
[Oboe.] - - - Med hvita ben,
Krummar sig
Qvick och vig, - - - [Oboe.]
Klappa Löparn ut ur dansen där han går,
Och Hårfrisörn ska in. Gutår!

Hurra Kamerater! alt andas i frögd;
[Oboe.] - - - Djuphet och högd;
Göken uti toppen och Löjan vid strand,
[Oboe.] - - - Myran i sand.
Likså vi.
Spela Ni, - - - [Oboe.]
Spela Hoboister, gunga tak och golf;
Hvad slår nu klockan? hon slår Tolf.

Epistel nr 17

Systrar och Vänner.
Och hvar en mig känner
God dag!
Pukare skramla
Och ramla. - - - [Timp.]
Låtom oss surra,
Med hattarna hurra
Som Jag.
Hjerta i barmen,
Rör armen. - - - [Timp.]
Hurra gutår!
Just kungligt jag mår.
Hör på pukslagaren hur han slår. - - - [Timp.]

Ljusena glimma
Och flickorna stimma
Med ras;
Si hur de kriga
Och niga; - - - [Timp.]
Solfjädern fläktar;
Marskalken slår nectar
I glas;
Si hur de dricka
Och nicka. - - - [Timp.]
God dag Cousine!
Si strufvor och vin.
Si Jergen Puckel med Carafin. - - - [Timp.]

Jergen sig bugar,
Han läspar och trugar
Så skönt;
Talar Fransyska
Och Tyska. - - - [Timp.]
Blommor på armen,
Bouquetter i barmen
Och grönt;
Benen som krita.
Så hvita; - - - [Timp.]
Spänd på sitt sätt
Med Rock violett,
Blått foder under. Hej Menuett! - - - [Timp.]

Quinnor och Männer
Och Jungfrur och Svänner,
Allarm!
Bort med all smärta,
Friskt hjerta! - - - [Timp.]
Saften är mustig,
Och Jergen blir lustig
Och varm.
Hör hur han pladdrar
Och fladdrar. - - - [Timp.]
Hattarna på,
Kom dansa Ni två;
Ulla och Jergen låt dansen gå. - - - [Timp.]

Lisa med stubben,
Som niger för gubben
Där står
Med stora buken,
Peruken, - - - [Timp.]
Si hur hon fäktar,
Kring axlarna fläktar
Rödt hår;
Med öpna armar
hon larmar, - - - [Timp.]
Grinar mot soln;
Si guldgula kjoln;
I Jergens knä sitter hon på stoln. - - - [Timp.]

Klinga Buteljer,
Min kronsup jag sväljer,
Gutår!
Kärleken sticker,
Jag dricker. - - - [Timp.]
Låtom oss alla
Den Venus åkalla
Här står.
Töm mina safter
och krafter. - - - [Timp.]
Pukor ge ljud.
Si kärlekens Gud.
Hvem vill bli Brudgum? här har ni brud. - - - [Timp.]

Epistel nr 18

Til Gubbarna på Terra Nova i Gaffelgränden
vid Skeppsbron.

Gubbarna satt sig at dricka,
Klappa på bäljen och hicka,
Näsan i glasena sticka,
Sjung hvar om sin flicka.
Jergen Puckel han drog nu en rök,
Med pipan han på stopet knacka.
Gubbarna gjorde på ölet försök,
Och drucko så svetten han lacka.

Glasena börja nu ringa,
Gubbarna lustigt att svinga,
Hoppa och dansa och springa,
Med hvarannan klinga;
Benjamin klef nu på bordet, fy fan!
Hier ist kamrat sehr schen zu tanzen.
Röder on näsan liksom en tulpan
Vant han uti laget nu kransen.

Ölet kring golfvet det rinner,
Ljuset i pipan nu brinner,
Benjamin flämtar så stinner,
Ingen nu dörren finner
Men perukerna falla utaf
Och Byxorna de lossna af medjan;
En den andra handen nu gaf,
Och höllo så styft uti kedjan.

Hurra! de skreko och tralla;
Undan ur dörren med alla;
Käftarna gröna af galla;
Öl och stryk; falleralla.
Jergen Puckel han ropte nu Schas,
Der teufel soll der fahn regiren;
Hohl mich der teufel, verdammte Calas!
Wir wollen nun recht poculiren.

Heer Jergen Puckel, frater,
Hast du nun praf ducater?
Wir Preusische Soldater,
Hurra Kammerater!
Hej vivat nun hej die Kajserin!
Der Kajser! Mere ehl på bordet!
Hej alliance und gut glas vin!
Gutår för det härliga ordet.

Benjamin lustig och kåter,
Skålarna börja nu åter,
Ögat sin hinna uplåter,
Bara öl det gråter.
Potts Schlapperment the smake so scheent,
Låt glasen klinga, klinga gubbar!
Gut glas ehl båd redt och chreent!
Skälm den som laget nu rubbar.

Epistel nr 19

Til Systrarna på then Konungsliga Djurgården.

[Tamb.] - - - Trumslagarn kommer, flickor god dag!
[Tamb.] - - - Hör hur han slår ett slag.
[Tamb.] - - - Trummor och Pipor, Bränvin och Smör.
[Tamb.] - - - Kors tocka hvirflar! hör.
Käraste Bröder och Systrar slån up Edra Tjäll;
Våfflor och Strufvor i Gröngräset ställ.

[Tamb.] - - - Dansa på gröna backar och fält,
[Tamb.] - - - Hoppa på krogen snält.
[Tamb.] - - - Systrar med hand i sidan, god dag!
[Tamb.] - - - Barfota du och jag.
Trumla Trumslagare, Mandom och Kärlek och Vin
Fröjda i Själen hvar trogen Cousin.

[Tamb.] - - - Älskliga Systrar, full menuett,
[Tamb.] - - - Trumma och Flageolett.
[Tamb.] - - - Älsklige Bröder, fulla qvarter
[Tamb.] - - - Och Basfioler fler.
Hej Pimpinella och Hoglands och sött Frontignac!
Hurra Mamseller, Gesäller och Pack!

[Tamb.] - - - Käraste Bröder fulla med dun,
[Tamb.] - - - Systrar dra til Paulun.
[Tamb.] - - - Kärlekens pilar hvässas i Öl.
[Tamb.] - - - Båtsman klif på din köl,
Pipan i munnen och skönheten inom din arm.
Trumla Trumslagare, trumla allarm.

[Tamb.] - - - Ge Fader Berg en sup vid fioln;
[Tamb.] - - - Rätt nu så skiner soln.
[Tamb.] - - - Drick nu Värdinnans skål, ja gutår!
[Tamb.] - - - Lustigt vår lefnad går.
Käraste Bröder och Systrar, Er blifver förunt
Denna Epistel, ja Amen! Trurunt.

Epistel nr 20

Til Fader Berg och Jergen Puckel.

Står du och gråter?

Valdthornet hör det låter. - - - [Corno.]

Lustig och kåter,

Blås fader Berg, det låter bra; [Fin.]

Blås til Batalje,

Nå prutta din Canalje. - - - [Corno.]

Vacker Seralje;

Min Jergen Puckel nå hurra!

Hvita handskar, Chapeau-bas;

Stråpärlor uppå hatten;

Nu han satt'en

Bakfram, nu på sida;

Bida,

Jergen vill så ha. [D.C.]

Jergen han stretar;

Si Fader Berg arbetar; - - - [Corno.]

Flickan hon letar,

Och vill i dansen gifva hand; [Fin.]

Jergen sig krummar;

Hör Fader Berg han brummar; - - - [Corno.]

Valdthornet tummar,

Blir röd i synen, blå ibland;

Flickan hoppar litet grand.

Jergen han också hoppar,

Klang! han stoppar

Pipan och sig svänger

Slänger

Benen uti sand. [D.C.]

Lustigt i harmen

Si hur han kröker armen; - - - [Corno.]

Kråset i barmen

Det fläktar och det fladdrar ut. [Fin.]

Flaskorna skaka;

Valdthornen hör de braka. - - - [Corno.]

Hufvud tilbaka,

Och Jergen rak i lifvet. Hut!

Hurra! dansa, blås och tjut,

Dansa på norr och söder

Mina Bröder.

Rigtigt Tolf Buteljer

Sväljer

Jag i en minut. [D.C.]

Sup drick och smutta.

Hurra! Valdthornen prutta. - - - [Corno.]

Flickorna skutta

Kring golfvet, bröder, hej gutår! [Fin.]

Öl på minuten.

Se Fader Berg i truten; - - - [Corno.]

Käften upbruten

Nu öfver mässings brädden står.

Käre Vänner Bacchus rår,

Venus mit lif föröder,

Mina Bröder,

Vinet i mit tycke

Mycke

Kärlek öfvergår. [D.C.]

Epistel nr 21

Varutinnan han 1:0 avmålar natten med dess nöjen, 2:0 tyckes liksom för ögonen ställa ett slags equilibrium emellan vinets och kärlekens styrka, men omsider ljusligen uppenbarar övervikten

Skyarna tjockna,
stjärnorna slockna,
stormarna tystna, som örat uppfyllt,
staden i dimma,
tornena glimma,
månen försilvrar vad solen förgyllt.
Hundarna skälla,
portarna smälla.
Spänn nu din bas!
Vart man sig vänder
pottor i gränder
klinga i gatan, hej lustigt kalas!

Ställ dig vid bänken,
ragla mot skänken,
Känn dig nu före, var står din butelj?
Grumla'n och skaka'n,
och under hakan
sätt nu fiolen och klunka och svälj!
Spotta och trampa,
fila och stampa,
knäpp lite grand!
Himlen dig löna,
se på den sköna:
sömnen i ögat och ljuset i hand.

Käraste bröder,
hjärtat det blöder,
nu har jag flickor och flaskor och ljus,
horn och basuner,
kistor, pauluner;
se fader Berg med sin läderkarpus;
Ulla i särken!
Rör speleverken,
hoppa och fläng!
Vänner och fränder,
klappa med händer,
släng, edra satar, släng lagom, släng, släng!

Låtom oss stimma;
ljusena glimma
runt ikring väggar, paneling och tak.
Nu för jag ordet;
skinkan på bordet
svept uti blommor, som retar vår smak;
allting oss retar.
Spelman arbetar
och gör en drill.
Flickorna blunda,
lät oss åstunda,
lät oss åstunda vad hjärtat det vill.
Det som bedrövad
bliver beprövad
båd' utav lycka och avund och tid,
glömme sin lycka;
avund att trycka
gör han var timma här lustig och blid,
dansar i salen,
fattar pokalen,
ropar gutår,
slänger med armen,
tager i barmen,
tumlar med nymfen i sängen där står.

Epistel nr 22

Til the Nybyggare på Gröna Lund.

De dyrbaraste gåfvor utöfas ofta af den lekande Naturen under den mildaste himmel, då de dödliga med bleknade anleten ej mägta pryda sina kinder med den purpur, som de lysande Blommor vid morgonstunden sprida. Man ser uti frusande floder en Skönhet kasta sina pärlor, - Hvad! kasta säger jag? - Jo med snöhvita finger, som täfla i glans med de Orientaliska pärlor. De gyllende Fiskar i China upstiga i svafvelgul ånga utur berliner-blå katsor, fästade med rosenröda bandvippor. - Hvad säger jag? Skördemännen på Åkrarne i det rika Indien kunna knapt i sina små glimmande Jackor förliknas med de violetta silfver-ax, som skördas af deras Agatliar. Dryckes-kärlen vid de sorlande bäckar finnas uti Castanie-trän högt upsatta med konstigt virkade förlåter. Herdinnor i Nopkin och Gingang med Solhattar af Pärlemo gunga i Pomerans-trän, och upfylla luften med förtjusande röster. Där kostar et glas af Stora Mogols Afton-finkel, Älskelige Bröder, circa fem tolftedels Svensk halföre; och af det Käjserliga Myr-bränvinet, som de främmande Gesandter undfå vid afskedstagandet, Älskelige Bröder, för en hvitten får man så mycket, så at

Glasen darra mellan knogen.
Håll i glaset, du är mogen.
Käjsarn sitter där på krogen
Hela dagen trogen.
Huile de Venus och Persico
Växa der vildt uti skogen.

Det är ju sjelfva fan, mine Älskelige!

I en röd Scharlakans tröja
Sitter han och har en blöja;
Folket sig til Jorden böja,
Sina glas uphöja.
Torkar han glaset med blöjan? jo,
Det plär hans Höghet förnöja. - - -

Älskelige Bröder, de de dyrbaraste gåfvor ut-
öfvas ofta af den lekande Naturen ännu, Gutår!
sup mig til.

Epistel nr 23

Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768.

Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom.

Tvi den paulunen, tvi ock det verke
man till din brudsäng tog!
Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
som min far bedrog!
Tvi ock den stunden,
då du blev bunden
och din tro förskrev!
Tvi dina fötter,
då du blev trötter
och i sängen klev!
Ell' kanske på ett bord
att min bild blev gjord,
att min bild blev gjord.

Ett troget hjärta platt jag föraktar;
tvi både far och mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
mina gamla skor,
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot!
Det kliar på min kropp;
kom och hjälp mig opp,
kom och hjälp mig opp.

Känn mina händer magra och kalla
darra vid larm och dån;
se dem av vanmakt vid min sida falla
Liksom vissna strån.
Ögon och kinder,
allt sammanbinder
dubbel skröplighet.
Himmel, min tunga
orkar ej sjunga
om den fröjd jag vet;
om kärleksro och kval
och en full pokal,
och en full pokal.

Läska min tunga, ack! söta safter,
spriden i kärlen ljud!
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
dyrka vinets gud.
Fattig, försupen,
i denna strupen
finns min rikedom.
I alla öden,
i bleka döden
läskar jag min gom,
och i min sista stund
glaset för till mund,

Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas;
ingen i staden klädd.
Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
ned i molnens bädd;
solstrålar strimma,
kyrktornen glimma,
luften blir så ljum.
Var är nu kappan?
Här ser jag trappan
ned till Bacchi rum.
Giv mig en sup, min själ
törstar snart ihjäl,
törstar snart ihjäl.

Nå så gutår, jag vill mig omgjorda,
ragla till bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra, kurage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig,
och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!
Tack, min mor och far,
tack, min mor och far!

Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
som gjort vid brudstoln sväng;
tack du som virket högg och drog ur skogen
till min födslosäng:
tack för din låga,
för din förmåga,
du min gamla far!
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några dar.
Min bror du bliva skull'
och som jag så full,
och som jag så full.

Epistel nr 24

Till kära mor på Bruna Dörren

Kära syster,
mig nu lyster
med dig tala förr'n jag dör.
Dubbelt öl ger gott humör;
enkelt öl jag aldrig smakar;
brännvins Ângst mitt hjärta skakar,
och jag står vid gravens brädd
som en Bacchi hjälte klädd,
men föraktad och försmädd,
för min egen skugga rädd.
Kära syster,
min nu lyster
att få taga mig en sup;
sen gå i mitt mörka djup.
uret pickar,
Charon skickar
slu.
Tag mig den och den,
kära mor, jag hickar;
Bacchi safter fröjda mig än.

Usla tider!
Vad det lider,
bara kursen nederslås,
bättre köp på brännvin fås;
men då lever jag ej mera,
andra hjältar då hovera.
kan ni tro, då, kära mor,
jag skull' få en sup så stor,
jag skull' supa, om ni tror,
liksom runius, Lucidor.
Usla tider!
Vad det lider,
mitt benrangel faller ner,
men min mun åt glaset ler.
Supar flera!
Ge mig mera,
mer!
Bacchus, ingen ann,
skall mig balsamera
som en stor namnkunniger man.
Systrar, hören!
När i rören
uppå krogen glas och stop,
drick min skål då allihop,
sjung om kärlek, vin och lycka,
om de kval en törstig trycka
och om hur en rusig man
paradiset vinna kan,
om den eld i blodet rann,
när han första druvan fann.
Systrar hören:
Bruna Dören
stäng för allting väl igen;
lät min hamn få bulta sen.
Inte droppen!
Hålt, lät opp'en!
Men
jag måst' gå; farväl
båd', med själ och kroppen!
Hit en sup, jag törstar ihjäl.

Epistel nr 25

Som är ett försök till en pastoral i bacchanalisk smak, skriven vid Ulla Winblads överfart till Djurgården

Blåsen nu alla,
hör böljorna svalla,
Âskan går.
Venus vill befalla,
där Neptun rår.
Simmen tritorner,
och sjungen miljoner
Fröjas lov;
svaren postiljoner
i Neptuns hov!
Se Venus i sin prakt!
Kring henne hålla vakt
änglar, delfiner, sefirer och Pafos' hela makt;
vattunymfer plaska kring
i ring.

Fåglarna titt,
och fiskarna spritta
ur sitt rum:
gastarna de sitta
på havets skum.
Vädrena susa,
sig böljorna krusa,
bugna ner;
skyarna bli ljusa,
och solen ler.
Venus på fältet är,
snäckan som henne bär,
sirad med vimplar och blomster, den gula vassen skär;
en triton med solhatt stor
nu ror.

dån hörs från logen,
och säden fullmogen
blixtrar nu;
göken gal i skogen
så matt kuku.
Kråka och vipa
nu näbbarna slipa,
flyga snällt;
Pan han tar sin pipa
och blåser gällt.
hortarna stångas, slåss;
älgarna fly som bloss.
Glimmande, simmande, Venus hon lämnar sin kaross,
går in i Palemons tjäll
ikväll.

Venus du täcka,
fritt lämna din snäcka
vid vår strand;
lustan sku vi väcka
med glas i hand.
Ack, mina vänner,
var en av er känner
mina drag.
Blåsen, goda männer,
valthornen tag!
Du Ulla Winblad kåt,
gunga i roddarbåt!
Du är vår Venus; mamseller, gesäller gör din ståt.
Stig i land på Pafos' ö,
min mö!

Om denna parken
rår kärleksmonarken
och en kung;
Djurgåln heter marken;
stöt valthorn, sjung!
Sjung till exempel
om Fröjas små tempel
som här stå
med uråldrig stämpel
och mossa på!
Sjung här om jungfrumord,
om hur en brud blir gjord,
hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord.
Ulla Winblad, igen skymf,
min nymf.

Nig nu och buga,
träd in i min stuga,
dansa om!
Fröjas barn ä sluga;
kom, Ulla, kom!
Hör du ej suset?
si värden i huset
Fader Berg;
valthornet och kruset
ge gubben färg.
Djurgårdsherinna snäll,
här är Palemons tjäll;
här ser du herdar, som ragla båd' morgon, middag, kväll,
herdar utan lamm och får.
Gutår!

Blås, musikanter,
för Ulla galanter
och förnäm!
Skira engageanter
och diadem!
Putsa chignonen
och sväng roberonden
vid och stor!
Blåsen i portgången
ett ståtligt kor!
Dyrka Cupidos namn;
öppna din varma famn;
pusta och flåsa och flämta och blekna som en hamn!
Hjärtat klappar, pulsen går,
han slår.

Sjungom nu alla!
Lät kärlek befalla
våra liv;
lät oss spelmän kalla
till tidsfördriv;
svalkom vår tunga,
och låtom oss sjunga
glädjesång;
dansa, gamla, unga,
nu på en gång!
Nymfer och friskt kalas,
vällust i blod och glas,
sömninga ögon, friskt hjärta, fioler, sång och bas
var Epistel innebär
och lär.

Epistel nr 26

Rörande mutter Berg och angående Lotta i Kolmätargränden och vad som passerat.

"Var står fiolen - säj, min son?"
Mutter, gutår .. Där står han i vrån.
Skall jag dra till?
"Gör som du vill ..
Sätt dig, vänd upp och ned på sån -
hör basfiolns klang och dån!
movitz, nå, käre, börja!
Gråt ej ... vi ska du sörja?
Karl är karl - skall du vara så rädd om ditt skinn!
Låt mig se huru djupt kirschfängarn tog in..."
Mutter, i huvudu jag fått fyra hugg:
ett uti armen... gutår nu i mjugg!
Mutter, gutår...
Två hugg i mitt lår -
blott för mitt tal.
Fan till korpral!
han ville jag skull spela. Jag svara:"Hut!"
Därmed så högg han mig --- på min trut.

"När skedde det? var karln besatt?"
mutter, gutår... Det skedde i natt.
jag grep en drill,
vips slog han till,
slog av peruken och min hatt
och dansa golvet kring med skratt.
Därpå så i minuten
fick jag ett slag på truten.
och den besten var kär uti dottern som jag,
och jag ropte på Lotta:"Hirschfängaren tag!"
krögarn iskjortarn han kom också ut -
vips gav han krögarn ett slag på sin trut.
krögarn han svor och ropte på mor.
Mor är bastant:
hon gav galant
krögarn en örfil - och korpralen han log.
Och man och hustru jag ... så bedrog!

Tyst, mutter, tyst - jag var ej känd:
aldrig jag spelt i Kolmätargränd.
Satans alarm ...
mitt lår och min arm,
lårbenet, bröst och höft och länd!
Nu har jag skruvat strängen spänd:
si hur knogen springer!
Mutter... mit sjuka finger -
aj, se skinntutan damp där in i basfioln ...
aj, se plåstret ... där ligger det under stoln!
Stråken avbruten och taglet är allt -
Lota är borta och brännvinet kallt:
Mutter, gutår!
Mitt bröst har ett sår:
den mig det gav,
öppnar min grav.
Kolmätars Lotta hon är orsak till allt...
Mutter, i går gick hon ... med en palt.

Epistel nr 27

Som är dess sista tankar

Gubben är gammal, urverket dras,
visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min stjärna och sol.
Vandringsman, hör nu min basfiol!
Movitz, din tjänar vilar.
Klaraste sköte, ljuvliga barm!
Sorgligt den blommans liv föröddes,
som gav min far, till min sveda och harm,
vällust i den säng där jag föddes.
men båda sova. Gutår i förtret!
Sjung, Movitz, sjung om hur ögat gret
vid de cypresser som ströddes.

Raglande skugga, brusiger min,
skapad att Bacchus gå till handa;
bläddriger tunga v brännvin och vin -
Känn där far min, känn där hans anda!
Fröja och Bacchus gav kring den ett sken.
Movitz, lät bland mina fäders ben
detta mitt stoft få sig blanda!

Epistel nr 28

Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad

I går såg jag ditt barn, min Fröja,
i Yxsmedsgränd,
klädd i en svart, garnerad tröja,
så snörd och spänd;
en kullrig vidd av många stubbar,
bjäfs och grannlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar
med långa svärd.

Hon vände sig, och floret fläkta
tyst av och an;
dess ögons glans så dyr och äkta
bland tårar brann.
Ett kvinnligt öga fullt med tårar
och en darrande röst,
säg mig vad mer till ömhet sårar
ett manligt bröst?

Från topp till tå min nymf jag granskar;
bedrövlig syn!
Hopknäppta sträcks två klippingshandskar
med bön till skyn;
dess kjortlar rycks och uret stannar,
perpendikeln sprang av;
och nymfen själv den krans förbannar,
som Fröja gav.

Du stränga makt som kärlek dödar
med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
och hon blir fri.
Kring templet hennes ögon välva,
där hon Themis nyss rönt,
fast politiens drottar själva
dess hjässa krönt.

Så skynda dig att Fröja lyda;
glöm avunds hand!
Lät nöjets bloss din himmel pryda
i Pafos' land!
Gå, tänd och dela än en lusta
som naturen ger liv;
gråt inte mer, håll upp att pusta
och lycklig bliv!

Epistel nr 29

Till de förnäma

Movitz, tag dina pinnar
på templets höga tinnar!
klang, pinn i vädret!
Plang, pinn på lädret!
Klang, plang, klang, plang!
Pukorna ställ till vänster -
Opp dörrar och fenster!
Klang, Fröjas minne!
Plang, fäll din pinne!
Klang, plang, klang, plang!
Nymfen solfjädern fingrar och fläktar sin barm.
Trumla stolt alarm,
lyfta opp din arm
och skåda de sköna i silke och flor!
Stolt herarna spatsera i salen, min bror,
stolta med vita strumpor och knarkande skor,
snusa, le,
pudrade -
handen uti barmen,
hattten under armen
av fin kastor.

Fröknarna le och läspa,
de frysa och de gäspa.
Klang, stäm och ramla!
Plang, slå och skramla!
Klang, plang, klang, plang
"Eers nåd! på alla säten -
och främmande läten!
Klang,sväng med pinnen,
plang, på pukskinnen!
Klang, plang, klang, plang!
"Comment se trouve ma belle?" 'Oui, fort bien, ma soer!'
Pukarn virvlar gör:
Movitz har gehör.
Ta hit mandelmassa, klenäten och smör!
Greven, med guld på rocken och blixtrande hatt,
hoppar nu främst i polskan och gör nymfen spratt.
Så charmant
och galant
gör han en herdinna
till en sorts grevinna
uppå en natt.

Kors, vad för kaprioler
och gnäll utav fioler!
Klang av bassister!
Plang, kapellister!
Klang, plang, klang, plang!
Flöjterna ljuvligt susa
och nymfren förtjusa.
Klang, pukan låter!
Plang, nymfen gråter!
Klang, plang, klang, plang!
Varföre gråter nymfen? Jo, ängslig hon ser
nu sin kavaljer
hur han faller ner
och fröken därute i farstun tillber:
smäcken föll ner i trappan, buketten försvann,
kjorteln blev sönderriven, halsbanden tog fan.
Fröken skrek:
"Ack vad svek!
Ingen tro och heder -
bäst man en tillbeder,
kränkes en ann!"

Epistel nr 30

Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten. Elegi

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar,
slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din han! Var ådra blå och trinder
ligger så svälld och fuktig som i bad;
handen är svettig och ådrorna stela.
Knäpp nu och spela,
töm ur din flaska, sjung och drick var glad!

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! - Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

Utur hans kärl din död i droppar flutit
helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja, detta glas bedrövligt inneslutit
glödande maskar, vill du, Movitz, tro.
Allt är förtärt, dina ögon de rinna,
tarmarna brinna.
orkar du ropa än gutår? - Jo jo.

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull' du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? - Nej, gutår!

Epistel nr 31

Över Movitz, då han blev uppiskad på gatan, för det kvinten sprang på basfiolen, en sommarafton 1769

Ob solum punctum caruit Robertus asello
Se Movitz, vi står du och gråter
så blodig och svullen och stinn?
Dörrn up, nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner;
förglöm den förtret du har rönt!
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
du slår dina toner.

Gutår på en halvpart, min broder;
se här tag en sup, räck ut hand!
Vårt brännvin med guld och klenoder
förgyller båd' tunga och tand.
Men har du ej feber? - Vad mera? -
Du är en sup finkel ej sunt! -
Pong pongtuli pongtuli. strunt!
Er lagom mockera!

Är ögat utslagit? - Åh, inte!
Lät plåstret få sitta, din hund! -
Minns du hur jag sist dig påminte
om slagsmålet på Gröna Lund? -
Förstör nu den varma kristallen;
ge supen, ge hit eller slåss! -
Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen.

Det plägar ens oro ju lätta
att öppna sitt hjärta en vän;
sätt på dig peruken, berätta
varför du blev sparkad i änd'.
Kund' du dig då inte försvara
men fumla och slogs som en so? -
Pong pongtuli pontuli. Jo,
det skall jag förklara.

Den tjugu och åttonde juli
i år, om jag minns, eller hur?
Den dagen var klart, stundom muli'
med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig till sinnes,
den tjugu och femte. - Nå säj! -
nej, ve den som minnes.

Likgott, om en afton jag råka
en nymf med ett hängande flor;
jag börja med henne att språka,
fick veta prcist var hon bor;
gränd heter - tyst, lät mig fundera -
precist Göran Helsinges gränd;
pong pontuli pongtuli. Känd
jag säger ej mera.

jag bar just fiolen på ryggen,
gick efter och halta och skalv;
med floret i ögat för myggen
min skönhet slank in i ett valv.
Men just i detsamma hon stanna,
vips kom där en långbent drabant;
pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna.

Han ropte: Släpp nymfen! Jag släppte,
och lustigt en örfil fick jag.
Din hund, knäpp på strängen! Jag knäppte;
da capo på truten ett slag.
Emellertid stod han och spjärna
med handen i kjortel och barm.
Pong pongtuli pongtuli. Harm
i huvud och hjärna!

Allt måste jag spela och brumma,
och gå med fiolen patrull;
men hur jag på strängarna tumma,
sprang kvinten och jag föll omkull.
Fan fari den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två!
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
nu känner du saken.

Min skönhet han straxt sig tillägna,
birfilare kalla han mig;
och örfilar hagla och regna
och smattra som kulor i krig.
Revanche, han ropte, kanalje!
Där har du för kvinten som sprang,
pong pongtuli pongtuli. Klang!
Tvi sådan batalje!

Epistel nr 32

Till fader Movitz, varutinnan han liknar honom vid ett skepp.

Kors, utan glas du ser ut, din kanalje,
som ett rankigt skepp på böljan utan flagg,
utan kopass och i brusande svalge
strandat, plundrat, fullt av fattigdom och agg.
stråken ... låt se ... ä masten, skeppet förer:
Skjortan blir seglet, vimpeln nattkappan är -
klippor och skär
ä krogar här och där.

Lik en shebeck, som i vågen arbetar,
drives av och an, men stundom gör en lov
och som i tusende vinklar uppletar
ny förfriskning, kärl och tunnor, kap och rov!
Jag är Neptun, som våg och seglen rörer;
och denna Liljans krog är hamnen, jag tror.
Och krögarmor
hon är valfisken, bror!

Lustigt plaisir ... Jag bara med dig skämtar!
Här har du ditt glas - lägg ut! Nu vinden blås.
Sök upp din grav ... snart grifteklockan klämtar,
och din gamla brännvinsskuta hon förgås.
Bacchus ditt skepp som redare tillhörer:
änglarna bärga själen uti en slup.
Sjunk i ditt djup -
tag till valet en sup!

Epistel nr 33

1:o om fader Movitz' överfart till Djurgården och 2:o om den dygdiga Susanna.

Was ist das? - ge rum vid roddartrappan! Undan, birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser ... Hurra! Lägg till stjärten på ölkannan ... Trumf i bordet ... Tig, kärring ... Svavelstickor - sex knippor för en vitten ... Trumf i bordet! Åtta styver håller jag ... Kurage, du gamla granadör! Vänd upp och ner på bolsfoten! Kullerbytta med madammen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket och holländarn på kistan... ur vägen, kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar... Gör inte av med nylänningen med sudna kringlorna om halsen ... Gutår - sup mit till ... Släpp fram Movitz med basfiolen! Mak åt er, sillpackare, bagarpojkar, n¸rnbergare, skräddare och fågelfängare! Stig undan, her uppsyningsman eller nersyningsman eller vad du är för en brohuggare .. Hjälp upp blinda gubben med liran ... Skuffas lagom! ... Slån på truten!- Släpp fram den där gullsmidda herren med björnarna som dansa polska. Si tocken amfojö, Susanna med en markatta på axeln och en säckpipa i mun. - Trumla, trumslagare, Harlekin dansar och slår benet! - Ta fast tjuven! - Grevens lakej sätter åtta styver i potten; åtta styver för jungfrun, två styver för Susanna. - Trumf i klöver! - Där kommer Movitz. - Åtta och åtta gör mej sexton, fyra till så har jag sjutton. - mera klöver! -Sex och sex är tolv. - Åt du opp hjärter fru? - Ja du har vunnit. Kors, så du ser ut, movitz! - nog känner jag igen peruken; han har lånt skoflickarens peruk som bor mittemot Wismar i kolmätargränd. - Lustigt! Basfiolen på ryggen, tulpan på hatten, valthornet under armen och buteljen i fickan. - Stig i båten! - Vad säjer den där gullsmidda äppeltysken med markattan på axeln? - Li diable, il porte son violon, oui, par dessus l'e¥paule comme le suisse porte la hallebarde. - nu tar han till valthornet. - Prutt, prutt, prutt, prutt! - Ach, tu tummer taifel! Er ferschteht sich auf der musik wie ein Kuh auf den mittag. Movitz, bruder , willstu was Kirschen haben? - stig i båten, Susanna! Akta köttkorgen! Hoppa, ner lilla syster med klippingshandskarna och fiskkassan! Var har hon varit? - Borta och månglat. - Håll ut, håll ut, håll ut! Vart bär det? - Åt varvet. Le diable, oh que non. - Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. - Non, non, non, non, ce n'est pas l`a. Richtich; nå Djurgåln, - Oui Djurgål, oui djurgål, oui par djävla besitta!- Mäster Nilses. - Gantz richtich. - Huta åt krögarn på bryggan! Där står han och skäller på musikanten. - Ah, il a peur d'e¥tre battu. Fripon! - kanalje! Hundsfott! Kanalje! Mäster Nilses? - Oui, que le diable t'emporte! - Hur hänger det iop? - Excusiren sie mich; das ist alles lapperey; er sagt nur der kläger, dass er oftmahls seine bezahlung gefordert und dass es der andere nich geachtet hat, sondern ihm ellezeit mit schmähworten begegnet ist. - Hurra! Stöt i valthornet! Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut!

Stolta stad!
Jag nu glad
förglömmer ditt prål,
ditt buller, larm och skrål,
dina slott och torn.
Movitz, blås i ditt horn!
Böljan slår,
båten går
bland jakter och skutor spanjefararn står
segelstinn,
går snart in
i Cadix och Dublin.

nalle, vill du ha nötter? - Gå inte så nära björnarna!
- Stilla! Nymfen sjunger och sefiren följer hennes stämma.

Klang och skott!
Kungens slott
mot skyarna höjs,
och ögat ömt fönöjs.
i en åldriger dal
syns en arsenal.
På en mur
syns en kur
med gluggar och flaggor, mordgevär och lur;
från dess vall
dån och knall;
från bergen återskall.

Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna förnöja. - Kostar
det på, Movitz? - Gutår! - Men se vid stranden snett över! Se vad
blågula och gröna bilder som timra i skuggan av den upp och
nedvända mörkbruna kölen. harmarna knacka så tätt. Märker du åt
höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd? Och nedanför i
vattubrynet, - se vad för en skog av gungande master med
fladdrande vimplar. - Solen baddar, klockorna ringa, trummorna
dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och
klämtar. - Korken ur buteljen! - Movitz kastar hatten och peruken i
böljorna, och dricker hela världens skål. - Klang i hornen! Vila på
årorna. Sjung, Susanna!

Vad jag ser!
Ulla ler.
Solhatten i hand
med rosen röda band,
bröstbukett, gröna blan,
nopkinskjol, falbolan,
Skön och känd,
snörd och spänd
hon hoppar ur båten med en kullrig länd.
Kära du,
jag rev nu
mitt förklä mitt itu.

Raljeri!
Lät nu bli;
jag skulle bara gå
till slaktarhuset. - Nå!
men nu sitter jag här;
det i hjärtat mig skär.
Innankort
vår transport
är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort!
Förr, mossiö,
skall jag, mö,
i dessa böljor dö

Epistel nr 34

Till Movitz, när elden var lös i hans kvarter uti Kolmätargränden

Ack, vad för en usel koja!
Spräckta rutor, brutna lås!
Tuppen gal en sträv hoboja;
trumman hörs i gränden slås.
Wer da! Wer da! Larm på gatan.
Jeppe, blås i tornet, blås!
Som en gås
kacklar den satan.
Klockan klämtar, vatten fås.

Niklas torn som röda gulle'
blänker i den mörka natt;
i en hövålm på en skulle
slåss två kärngar om en tratt;
ur en sönderslagen ruta
tittar fram en gulbrun katt;
straxt besatt
hundarna tjuta;
larm och buller, gråt och skratt.

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
hästen gnäggar vid sin töm,
jorden gungar, sprutan brakar,
böljan susar i Norström.
Manskap, sväng i divisioner,
skyllra, marsch och flaskan töm,
stjäl och göm,
marsch i plutoner,
stör de skönas midnattsdröm!

Skådom nu Kolmätargränden,
smal och smutsig, full med grus;
rådstutaket syns vid änden,
sen blott krog och jungfruhus.
ur ett ugnat fönstergaller
syns en nymf med skinnkarpus;
straxt burdus
slagsmål och skvaller,
nakna hjässar, tomma krus.

Mot en vägg med skalmar tryckta
står en kärra full med drank;
i en sönderslagen lykta
ryker en utbrunnen dank,
och i rännsten på sitt öra
vilar en gesäll så pank.
Kors vad stank!
Vad ska vi göra?
Vräk den saten mot ett plank!

Kors, bland dessa Sodoms murar
är det svårt att hitta rätt;
mörka valv och heta skurar
bryla ögat på allt sätt.
Här bor Movitz. Kors, vad buller!
Brandsignarl och bajonett,
menuett,
tjuvar, patruller,
jungfruröster, klarinett!

Där hans port, där skylten hänger.
Skål, min bror, av hjärtans grund.
Löjet sig så milt framtränger
ur en gul och bleknad mund.
Gubben Movitz ler och nickar,
men från Charons mörka sund
dödens blund
i dina blickar
bådar snart din sista stund.

Skratta, Movitz, bliv ej sjuker;
märk, bland pikar och gevär,
Themis' mantlar och peruker
syns i rännsten här och där;
guldgalon i röda flamman
bjuder lydnad och besvär.
Drick, förtär,
klingom tillsammans,
en bit tuggbuss åt dig skär!

Vräk på nacken basfiolen;
eld i skruven röd och varm.
Tag den stora läderstolen;
akta dyna, fot och karm!
Flöjten, lyran och bassongen,
häng dem frammanför din barm!
Lustigt larm!
Glöm ej hovtången;
stick valthornet på din arm!

En Aeneas lik vid Troja
Movitz utur porten går;
klarinett, fiol, hoboja,
allt iljusan låga står.
Elden fladdra i peruken,
sprutan han i nacken får;
slangen slår
Movitz på buken;
vatten sköljer ben och lår.

Jordens gudar, all er lycka
är ett stoft, ett glittergrus;
fattigdomen vid sin krycka
lämnar lätt sitt trånga hus;
Movitz går till nästa krogen,
borgar där förnöjd ett krus,
tar ett rus,
tapper och trogen,
somnar vid ett sexörsljus.

Epistel nr 35

Angående sin sköna och hennes obeständighet

Bröderna fara väl vilse ibland
om glasen men intet om krogen;
alla de hitta tilldruvornas land.
Drick, bröder, drick litet grand!
hör hur de stulta och skrapa i sand,
famla på dörrar och bulta med knogen,
ragla och tumla med stopet i hand,
och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
natt och dag jämt i fylleri,
skall all min sorg gå förbi.

Bröderna gräla om brickor och kast,
vid ölbägarn jämt demonstrera;
somliga dricka ett kvarter i hast,
och draga klingorna vasst;
tärningar trilla, och brickan står fast;
gubbarna slamra och stolt diskurrera
än om ett kyrktorn och än om enkvast;
men kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, jag!
Slå eld på min pipa, ge mig mera!
Flickans skål uti tankarna,
fast hon har kostat mig bra.

Ja, jag har gett henne skänker och gull;
på barnhuset skaffa jag barnet;
barnet det dog, med kalas på dess mull
jag söp dödgrävaren full.
Ofta ha paltarna gått på patrull,
jag har då friat det lid'liga skarnet,
vågat för henne båd' ryggbast och hull,
och slagit de hjältarna kull.
men, min Anna Greta, men!
nu är jag lik fågeln snärd i garnet,
som vill ut till sin frihet igen
och har knappt döden till vän.

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
av safternas ljuvliga syra.
Tårarna rinna på näsan; gutår!
mitt hjärta bättre nu mår.
Knappt har jag levat i femtio år,
dock kan jag tryggt för er alla bedyra,
att sådan finkel, som jag söp i går,
är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp endroppa eller två,
och häll den på hjärtat, häll man fyra!
Svedn skall ta mig tusand förgå;
tag blott en sup ovanpå!

Aj, när jag tänker uppå hennes hy
och ögonenens brinnande lekar,
hjärtat av ängslan så tungt som ett lby
vill från buteljerna fly.
Bröstet det liknar en svävande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ack himmel, min sorg bli nu ny.
Men, min Anna Greta, nog,
nog vet du nu väl på vem jag pekar,
fan i dej så du mig bedrog!
Slå, kypare, i! - Det är nog.

Epistel nr 36

Rörande Ulla Winblads flykt

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt lbi vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon ksratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos' ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kvarl,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig -
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta -
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd...gutår...
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln ... gissa...vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra -
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas rännvinsglas
tom och sprucket
och utdrucket...
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler...
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok -
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!

Epistel nr 37

Till Mollberg på post vid Kungsträdgården.

Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
stilla på din post - fältväbeln befaller -
stå som en docka rödblommig och trind
inom Floras grönskande galler!
Präktig med tofs din blanka karpus
lyser i fronten bland bajonetter.
Stolt dina ben med vita stövletter
trippa beständigt kring gångar och hus.

Bror min, din uppsyn förråder ett blod,
som med våld och mord ur hjärtat uppstiger,
så att du verkligt kan kallas för god,
när du bara skyldrar och tiger...
Se, var han vandrar med sitt gevär,
lång och högbröstad, breder i truten -
halsduken svart, stångpiskan uppknuten,
hårlocken pudrad, uppvecklad och tvär.

Men inom gallret vad blomstrande prål,
sammanvridna valv, blompottor och stoder,
bugningar, nigningar, löjen och skrål,
vid ett sorl af sprutande floder!
Stolt här och där med dyrbara släp
mötas och trängas heridnnor, grevinnor.
Nedslagna män, högmagade kvinnor
sitta på säten bland krukor och skräp.

Se, huru Flora hon öppnar ett fält,
som det lystna ögat rör och fötjusar!
Titta åt gallret...Hur sa du?...Jo, snällt
trädgårdsmästarn gångarna krusar.
Inom en list av buxbom och grönt
ritade namn i hundra fasoner!
Nejlikor täckt bland röda pioner
sira var vinkel och lukta så skönt.

I perspektivet, så långt som du ser,
inom dessa murar, fönster och rutor
Orfeus Flora sin dyrkan nu ger
vid cymbaler, flöjter och lutor.
Fordom förtjuste denna vår park
Grenzer, La Hay, Anzani, Camilla.
och dessa trän, så lugna och stilla,
delat sin skugga åt landets monar.

Se, där på bänken med mandom och hull
sätter sig en kämpe...Iris han klappar...
rustad i stövlar, med bälte av gull
och i rocken glimmande knappar.
Under en skuggrik och susande gren
lutar en ann sitt huvud på armen:
sömnig och varm med handen i barmen,
ler han och pustar, vanmäktig och klen.

Skyldra - se, löparn han trippar så snäll
med sitt blåa skärkp och gullgula tröja
framför två hingstar, som stolt vid en smäll
sina halsar gnäggande höja.
Bullrande hörs en gyllne kaross,
där som en kusk han kröker och väjer;
bakpå en turk bland fyra lakejer
gungar så frodigt med sprakande bloss.

Åldrig i purpur med stjärna och band,
går en landets drott - strax Mollberg han spritter,
ropar: "Gevär!", tar musköten i hand,
skyldrar långsamt, trotsig och bitter.
Stolt, med en plym, i glimmande dräkt,
nyter och spänd, framstiger en annan;
röd emot soln, med hatten för pannan,
blixtrar på fingret juvelent så täckt.

Himmel, vad bugningar, höghet och damm!
Klang, vad silversmidda, tjocka boräser,
vindögda, torstiga, froma som lamm,
med en trut, som idliga blåser!
Bergström, kutryggig, rödblå och tjock,
med gula uppslag, fingrar bassongen;
och bland enflock, som sorlar på gången,
välvas av mässing två glimmande lock.

Gosse - en gång om du stupar i fält ...
Ser du arsenalen - pryd dina anor!
Mars har oss båda vår svepning beställt
inom slitna blodiga fanor.
Där skall din sabel hänga vid min,
rostad i blod och krökt i kosacker;
skjortan, du bär, skall blodig och vacker
teckna de kulor, som träffat ditt skinn.

Mollberg, gutår! Vad slog klockan, kamrat?
"I Jakobi torn står säjarn på åtta."
Fruktar du ej? "Nej, kungens soldat
fruktar aldrig bröstet att blotta"...
'Skyldra, marschera, stå, division!
skyldra, lös av, stå rätt, alla nio!
Räta er, marsch!' Vad slog hon nu? "Tio
brandvakten ropar på slaktarhusbron."

Epistel nr 38

Rörande Mollbergs paradering vid korporal Bomans grav.

Undan ur vägen - se hur profossen med plymager
svänger gullyxan, tills allt blir undanröjt!
Se, piparn, stolt med små mustascher,
trind och rödblommig, tar fram sin mässingsflöjt.
Trumslagarn trumlar...
Mollberg framför går på tå,
ryter och mumlar
och ropar: "Stå!"

Se den där token, så desperat han armen svänger,
välver en pinne och dunkar på ett skinn.
Två tallrikar en annan slänger...
en i ett valthorn han pruttar, tjock och stinn.
En går och pinglar
med en grytring mot ett spjäll,
samlar i ringlar
et dödligt skräll.

Tjänar, Mollberg! Se, hur han tätt och hjulbent kliver,
gråtägd och blixtfull och som en anka from!
Och efter trippa i full iver
Lejon och Lustig och Lax och Dunderbom
Skörtet han viker
och uppå gehänget ser.
Hör, hur han skriker:
"Stå...räta er!"

Nicka åt Mollberg - ser mutter inte hur han nickar,
lyfter på hatten och grinar uppå skämt?
I takten han på klacken vickar:
ett tu och ett tu - håll takten ... trampa jämnt!
Se hur han sprätter
med ny piskperuk och skor,
vita stövletter
och sorgeflor!

Se Dalbergs Kajsa, var hon i gluggen står och gråter,
blödig och vindögd och med en svarter kjol!
Hör, ini gränden harpan låter -
krägarn han skrattar och spelar på fiol.
Liksom en nunna,
Bomans änka, prydd med dok,
full mot en tunna
står med sin bok.

Där går processen...Kamrater, vem är död i gränden?
Jo, korpral Boman, som låg så vattusjuk...
Se Christian Wingmark, närmsta fränden,
med viter näsduk och svart rosettperuk!
Han mitt i lede
går vid Bergström - så därnäst
kyparen Ede,
och så en präst.

Där går orgtramparn, och så tornväktarn i Katrina,
krögarn på Sodom och krögarn på Krypin.
Rör spelet, låt trianglar vina!
Trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn
Tätt framför vakten
lunkar klockarn, röd och full,
här efter takten
en skovel mull.

Ja, korpral Boman han har kastat plit och balja:
nu är han döder.
"Ack, är han död - bevars!"
han sista gång mustaschen talja
på Bruna Dörren i fjol den sista mars.
Vi tyckas raska -
men vad är vårt liv? Ett bloss.
Boman, din aska
hedras av oss!

Rider er djävuln - stå rätt i ledet, rätta felet!
Höger-om vänder er! Skyldra med musköt!
Musköt på axel! Rör på spelet!
Lägg an i vädret! Ge fyr...för fot, ditt nöt!
Bomans mandater
prisas uti Bacchi trakt...
Hurra, kamrater -
tack för god vakt!

N:o 39
FREDMANS EPISTEL
Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog,
i Torshella.

Storm och böjlor tystna ren,
Himla-hvalfvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas,
Molnen simma,
Qualm och dimma
Bådar solens bleka strimma.
Vädren spela fritt och täckt,
Fönstren ristas vid hvar fläkt,
Lönn och aspar susa,
Kärr och källor brusa,
Orren spelar,
Tömmar, selar,
Bonden åt sin fåle delar.
Ren i hvar spis,
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs,
Redan vällings-grytan kokar.
Ren med yfvig lugg,
Torparn uti mjugg,
Efter tobaks-elden snokar;
Och på ängen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.

* * *

Krögarn stöfveln på sig drar,
Skurar bränvins pannan klar,
Ren i stopet fattar,
Står i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kämpar, barn och gossar.
Gumman på sin vagn vid grind
Håller handen under kind,
Af och an hon vickar,
Slumrar in och nickar;
Solen sticker,
Gumman qvicker,
Vaknar och ur stopet dricker.
Qvarnar och hjul
Börjar sin fart;
Hör, från et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända up til medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger ni sin morgonbön.

* * *

Luften spelar frisk och skön,
Minsta blomma, växt och frön,
Öpna sina knoppar,
Le åt daggens droppar,
Prägtigt randas,
Vällukt andas,
Med Zephirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå,
Berg och kullar prydda stå,
Med båd' Lamb och qvigor;
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
Fläktar så sval,
Tuppen i byn,
Flaksar och gal;
All naturen börjar vakna
Til ny glans och prål,
Nya göromål;
Och at ingen skönhet sakna,
Steg nu Movitz opp,
Tog sin färge-kopp,
Satt' sig vid sin tafla ner.

* * *

Nå, Bergströmskan! hvad jag ser!
Med Bindmössa, kors jag ber!
Bröst bouquet i barmen,
Och en Mops på armen,
Girandoller,
Parasoller,
Ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt! jag dör af skratt;
Se den Son med Schäfer-hatt,
Prägtig som en annan,
Med en Musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhakan;
Hänger på den gamla draken.
Bröstet så spändt,
Skjuter hon fram,
Och excellent
Liljans Madam,
Har du skildrat, Bror, på väfven.
Men säj mig reson,
Hvarför sitter hon
Med en fogel uti näfven?
Jo reson är den,
At dess ägta vän,
Fader Bergström lefver än.

Epistel nr 40

Angående bröllopet hos Bensvarvarns.

Ge rum i bröllopsgåln, din hund!
Jag slår dig med geväret ...
Kors, vad trängsel -
ingen stängsel!
"Släpp in en kund!"
Stig in! "Tack för besväret!"
Korsgeväret
sätt för porten -
slå'n i lorten,
om han käftar mot!
Vakta port och fenster ...
Ögonen till vänster!
Musköt för fot ...
Aj, i skorsten brinner sot!

Aj, skorsten kastar eld och mull ...
"Vart gick nu Movitz, gubbar!"
Där vid grinden
under linden
sitter han full.
"Vad - står du där och skubbar?
Hurtigt gubbar,
ta'n i kragen,
slå'n så det säjer skvätt!"
Håll, din dumma satan -
ordning håll på gatan!
Fäll bajonett!
Stå då uti ledet rätt!

Alarm! Är stora tunnsån fylld,
så spruta friskt på planken!
Fenix sitter
full med glitter,
ståtligt fögylld.
Mer vatten hit på skranken
Hugg ner planken!
Klang i tornen!
Stöt i hornen!
Spelman, var på vakt!
Si, nu kommer bruden,
som hon vore buden
(skyldra, giv akt!),
Venus lik i dygd och prakt.

Gevär... släpp marskalken fram!
Han trippar så beskäftigt,
diskuterar
och raljerar
Wingmarksa madam.
Se - chapeau-bas - så häftigt
och beskäftigt,
grann och buden,
för han bruden
in i bröllopssaln ...
Blåsen, musikanter,
polskor och andanter!
Var är korpralen?
Skyldra - och töm ut pokaln!

Vem är som inte slipper in?
"Å, det är brudens moder."
Skyldra, gossar!
Gumman trossar
blott med sin min...
Mer vatten hit, maroder!
Brudens moder
står vid trumman -
släpp in guman!
Stilla, manskap! Hau!
Christian Wingmark - vänta,
ej på dörren glänta!
Hej, gevärau!
Si, Hans Casper mit sein frau!

Släpp svarvarn in! Vad stoj och spring,
vad skrål av barn och pigor!
Gatmamseller
och gesäller
ströva ikring.
Hör liror, horn och gigor!
Barn och pigor
ta bort ordet.
Si, vid bordet
står brudgummen där ...
Vad står du och trampar?
Tyst - magistern stampar:
lägg ner gevär!
Psalmen nu begynnas lär.

Fiolen stäms. Magisterns röst
mot basfiolen dundrar.
Bäst han sjunger,
hes och tunger,
slår han sitt bröst.
Se, bröllopslaget undrar,
när han dundrar
på Sankt Paulus,
David, Saulus
och vårt syndaklot.
Marsch! Valthornet klingar ...
nu det växlas ringar -
(musköt för fot)
ringen tog magistern mot.

Kors - brudens vita handske sprack!
Brudgummen svär och gråter.
Stolt marskalken
bär fram kalken
mot frontignak:
skänkskåpet han upplåter ...
Bruden gråter!
Först drack prästen,
bruden resten,
och brudfrämman ne.
(Gevär! Håll jämna leder!)
Herr magistern vreder
skull ta ett steg,
vips, damp han i vrån - och teg.

Sist vanka slänga var om ann ...
nu träter bröllopsvakten!
Men korpralen
går i salen,
slår allt han kan,
med glaset stampar takten.
Bröllopsvakten
skövlar faten
Och den saten
brudgummen var kåt.
Ståtligt på det sättet
rövas lasarettet:
en tog en plåt,
prästen två. Sen skildes de åt.

Epistel nr 41

Vid et tilfälle då Christian Wingmark miste sin nattkappa i Slagsmålet med Mollberg.

Mollberg satt i paulun,
Full med fjäder och dun,
Klädd uti skinntröja brun,
Och med en väst av cattun;
Skjortan syntes ibland,
När med kärlet i hand,
Gubben stod så bredbent i sand,
Hosta och fukta sin tand;
Böxbandet i böxorna sprack;
Nu gick han til fönstret och drack,
Skrufva luckorna opp,
Såg uppå stjernornas lopp.

Stugan däri han bor,
Är ej synnerlig stor,
Hvitlimad och hvälfd som et Chor,
Men utan stolar min Bror;
Dörren är utan lås,
Sängen liknar et bås,
Bolster eller kuddar gunås!
Intet, platt intet där fås;
Men borta vid fönstret bakom
Ligger en Halfankare; kom,
Kom och se hvar han är;
Skrufva up luckan, Mon cher.

Mollberg, se hvar han står,
Bakom örat sig klår;
Si uppå des knorliga hår,
Röda filt-mössan; gutår!
Drick betrakta kamrat,
Hur hans arm desperat
Håller uti yxan helt flat,
Bultar och sprundar et fat.
Mollberg, si god morgon! - Stor tack.
Hvad har du i ankaret? - Rack.
Än i stånkan Signor?
Idelig dubbelt öl Bror.

Aber hur är det fatt?
Du är svullen och matt,
Mollberg du har slagits i natt;
Se huru Näsan är platt;
Se Fiolen så grann,
Sönderslagen står han;
Hur har väl den leken gått an?
Valdthornet blodigt min sann.
Lägg munnen til ankarn och tig;
Bror, aldrig bli rädder i krig;
En gång slås jag hvart år,
Då är min namnsdag, Gutår!

Aber hvarföre då
Skall du prygla och slå?
Jo däför det faller sig så;
Vänta din rygg skall bli blå.
Drick håll truten och tig;
Sen befaller jag dig,
Vid tappen var quicker och vig,
Sjung sen en visa för mig.
Kan du intet sjunga? - Å nej.
Orkar du då dansa med mej?
Du är Luxenburg stor,
Och jag är Fan, kära Bror.

Dansa Wingmark, alarm!
Jag skall hålla dig varm.
Aj aj aj aj aj aj, min arm!
Aj aj nattkappan, hvad harm!
Mollberg skona mit blod;
Släpp nattkappan, var god;
Aj aj aj! Du bränvins-marod,
Rättnu så repar jag mod.
Nå nå jag skal klaga för mor;
Nattkappan i trasor, min Bror.
Mollberg släpp mig, farväl!
Hustru min slår mig ihjäl.

Epistel N:o 42

Rörande Kortspelet på Klubben

Ren Calad jag spår och tror,
Förhand har du, Mollberg Bror,
Knäpp af ljusen, du skal fria,
Ropa tria,
Kära Bror.
Klöfver Äss gutår, bekänn;
Tuan, trian; skål min vän.
Kungen högst, för högsta ordet;
Trumf i bordet!
Såg du den?
Sötaste Mor Wingmark, mor Wingmark stick öfver,
Mera Klöfver, mera Klöfver,
Mera Klöfver än!

Ulla klädd i grått och grönt
Med sin lifrock lyser skönt,
Halsen med et pärlband randas,
Bröstet andas
Hvitt och skönt.
Hur står spelet, spela du;
Ruter Fyra, Klöfver Sju,
Kungen, Damen, Femman, Sexan;
Tvi den häxan
Hjerter Fru!
Gråt intet Bror Mollberg, hvad hjelper du tjuter?
Mera Ruter, mera Ruter!
Hvem skal blanda nu?

Spader Knekt, nå det var bra;
Bums den ville Ulla ha;
Ässet föll ej, det var felet;
Låt si spelet,
Hvad vi ha.
Nej stor tack, förlåt jag ber;
Skål! Låt Ässet falla ner;
Mins i förgår hvad Calader;
Mera Spader,
Spader mer;
Ruter, mera Ruter, lät Hjerterna damma.
Stramma! Stramma! Stramma! Stramma!
Syster Ulla ger.

Lilla Ullas vackra hand,
När den skymtar fram ibland,
Båda korten lust och löjen;
Fröjas nöjen
Käns ibland.
Se hur småögd Ulla ler,
Hur hon sitter och ser ner,
Och på fingret se juvelen
Mellan spelen
Strålar ger.
Ropa! hvem skal ropa? Jo Movitz, släpp stopet;
Gissa ropet, gissa ropet:
Ruter Tre jag ber.

Men mit Herrskap titta ut,
Öppna fönstret en minut;
Vintrens skärpa tycks bortrinna
Och försvinna
Hvar minut.
Nå, Mor Wingmark, se hur täckt
Stjernan tindrar i sin fläkt!
Si hur Mån' på himlen lyser,
Vatnet fryser
Vildt och fräckt.
Svep om dig saloppen; Ach! dog du min Ulla,
Tårefulla, tårefulla
Stod då all vår slägt.

Si hvad slädar syns på sjön,
Som vid bjällrors klang och dön
Trotsa böljan tils hon bister
Sönderbrister
Med et dön.
Si den Hästens varma länd
För den gyldne Slädan spänd,
Hur han mod i språnget hämtar,
Hur han flämtar,
Dyr och känd.
Hej! titta åt skogen, si bönderna åka,
Le och språka, Le och språka,
Hålla pipan tänd.

Se den gula Kampen brydd,
Med de ljusblå tofsar prydd;
Minsta sats kan ögat gläda,
Ingen släda
Är så prydd.
Wingmarks Fåle löper kapp,
Som en Ren framför en Lapp;
Klang, det klingar uti isen,
Han surprisen
Undanslapp.
Pojken där på skridskor han klingar i viken,
Djärf, nyfiken, djärf, nyfiken
Efter några rapp.

Än den Hingsten i fullt sträck,
Hur han löper ung och käck,
Brun och hvit med svarta fläckar,
Ibland skäckar
Rar och täck.
Men den hvita Gångarn där,
Som de gröna seldon bär,
Märk hur snällt han går i dansen,
Fläktar svansen,
Stolt och tvär.
Hör långt ut på sjön Åkarn slåss och kör sönder
Full bland Bönder, full bland bönder,
Åkarn fullast är.

Vargar tjuta öfver alt,
Ren det snögar och blir kallt;
Stäng til fönstren, tänd på brasan,
Som i Casan
Är det kallt.
Märk hur skogens toppar små
Luta sig helt silfvergrå,
Bygdens fält och blomster-sängar,
Berg och ängar
Gömmas må.
Mollberg ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser!
Ach jag ryser! ach jag ryser!
Och kan intet gå.

Lyss åt luckan hur det yr,
Hur det smattrar, sprids och flyr.
Eol stormar, luften tjocknar,
Stjernan slocknar,
Månen flyr.
Därför i så lustigt lag,
Och på en så kulen dag,
Låt oss Bacchi safter prisa
Med en visa;
Glasen tag.
Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,
in i döden, in i döden!
Hvem skal blanda? Jag.

Epistel N:o 43

Til Ulla Winblad, skrifven vid et ömt tilfälle.

Värm mer Öl och Bröd,
Län Madam Wingmarks kanna,
Lägg Kummin i, Susanna,
Värm vår stora Kopparpanna
Illene röd. Fin.
Fort bädda en Säng,
Med Svandun, Silkes-täcken;
Gesvindt, precist på fläcken,
Vagga, Stol och Mässings-bäcken,
Skaffa i fläng;
Stäng dörren, stäng;
Fäll gardinerna helt sakta;
Astrild kom, din Nymph upvakta,
Kom och Hännes glans betrakta,
Hännes känslor vänta ömt ditt understöd. D. C.

Renskt Vin, Mjölk och Mjöd,
Mer Ölost-vassla, kära!
Mer Socker, Ingefära,
Alt hvad skönt hon vil begära.
Lätta dess nöd; Fin
Sjung Nymphen en sång,
Dess hjerta ängsligt brinner;
Det blod där inne rinner,
Snart en ljuflig svalka finner,
Delar sitt språng;
Skönhet, hvad tvång!
Tusend dödar kring dig stimma;
Ända i din kärleks timma,
Måste du en död förnimma;
Masken dold i blomman bådar blommans död. D. C.

Epistel N:o 44.

Öfver Bredströmskans och Movitz melancholi.

Movitz helt allena
På Tre Liljor satt en gång;
Harpan mellan bena
Glimmar bred och lång; Fin.
Roligt se hvar sena
Och hvart finger i fullt språng
Öfver harpan skena
Under klang och sång.
Harpan var förgyld och grön,
Prydd med Myrten, Tusenskön,
Med en Cherubim utmålad,
Prålad,
Utaf Hoffbros vackra rön. D.C.

Harpans klara läten
Rör til andakt hvar person,
Ifrån herdars läten
Up til Gudars tron; Fin.
Verlden blir förgäten,
Hjertat blöder vid hvar ton,
Sjelfva ängla-fjäten
Käns i själn, och hon
Gaf nu Movitz dubbel pragt,
När han söng mot afgrunds magt,
Slog accorder efter noten,
Foten
Hördes intet stampa takt. D.C.

I sitt stoft med tårar
Movitz ligger lik; må gjordt!
Hvem des hjerta sårar
I min sång blir spordt. Fin.
Kör i Bacchi fårar
Up til Fröjas myrten-port,
När du dig utkorar
Någon Brud så fort;
Drick ej mera än du tål,
Tänk på dina göromål,
På din Chloris, där hon ligger
Pigger,
Visar dig sin blomsterskål. D.C.

Movitz ville blänka
Uppå Astrilds vädjo-ban;
Råkte på en Enka
Väl försökt och van; Fin.
Lat och full, kan tänka,
Låg där Movitz hela dan,
Honom lyfta, sänka
Måste ske med kran;
När han nu, förstå mig väl,
Skulle eldas i sin själ,
Somna han mot väggen krumpen,
Trumpen,
Som en gammal Bacchi träl. D.C.

Bröder, om Er lyster
Til at veta hvem hon var,
Så är hon en syster
Til Bror Bredströms Far; Fin.
Eljest blek och tyster
Säflig uti tal och svar,
Men förträffligt yster
När hon bröllop har.
Saken blef nu slutligt den:
Movitz gaf hon djefvulen;
Därför han vid harpan åter
Gråter,
Spelar psalmen om igen. D.C.

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-06-04.

N:o 45
FREDMANS EPISTEL
Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags
ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.

Tjänare, Mollberg, hur är det fatt?
Var är din harpa, var är din hatt?
Ack, hur din läpp är kluven och stor!
Var har du varit? Svara, min bror!
Till Rostock, min far,
min harpa jag bar;
där börjas krakel
om mej och mitt spel;
och bäst jag spelte, pling plingeli plång,
kom en skoflickare hjulbent och lång,
högg mig på truten. Pling plingeli plång.

Hur såg han ut? Jo, surögd och klen,
svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
uppfästad hatt med guldträns och band,
randiger nattrock och käpp uti hand.
Just så såg han ut,
på västen ett spjut
satt i ett gehäng,
och när han blev sträng,
slog han i verkstan, pling plingeli pläng,
så att där darra båd' fållbänk och säng,
fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur var det fatt,
slog en av min hatt,
en ann sad' åt mej:
vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

Hör, min Maecenas, hör vad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mitt kvarter,
talte helt högt om Pol'ns konjunktur.
Veten, god'herrar, sad' jag och drack ur,
att ingen monark
i världen så stark
förmår i sitt land
förbjuda min hand
att på min harpa, pling plingeli pläng.
och det så länge där finnes en sträng,
spela en polska. Pling plingeli pläng.

Nu satt i vrån en gammal sergeant,
tvenne notarier och en stånddrabant;
de ropa: slå! skoflickarn har rätt,
Polen är straffat, dess öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
en vindögd madam,
slog harpan i kras
med flaskor och glas.
Skoflickarn högg mig, pling plingeli plång.
bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.

Rättvisa värld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? - Mollberg, jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi, sådan förtret!
Ej bättre jag vet
än fly ur mitt land
med harpan i hand,
spela för Bacchus och Venus, kling klang,
bland virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig, Apollo! Pling plingeli plang.

Epistel N:o 46

Huru Mollberg skal bjuda til begrafning efter Mutter på Krogen Wismar, och om hans affärd ifrån Sterbhuset.

Undan ur vägen, ge rum för Courirn, gå ur
vägen för Mollberg utan stryk och tvång!
Pitsch! hör han smäller med piskan; Allons!
Sitter rak i sadeln som en stång.
Råcken upfästad, på hatten Cordon,
Med Pistoler i bältet och en stor Basson.
Pitsch! hör han smäller i flygande språng,
Och med hatten viftar än en gång.
Tyst! nu i ring
Rundt ikring
Han galopperar i harmen;
Än guppar han
Af och an,
Helt lik en rusig man.
Mollberg, märk, har flor om armen
Och uti pistolerna flor
Bröst-bouquetten märk, i barmen
Gjord af buxbom, Bror!
Se hur han tar up sin lista,
Hör hur han nu låter käckt;
Primo Vin, secundo Kista,
Tertio tags Confect.

Undan ur vägen! Adieu och allons! Vänta Mollberg,
håll tygeln, stadna litet där.
Pitsch! hör han smäller och hojtar och svär;
Kan du vänta Mollberg, jag begär.
Riddar Sanct Jöran, hvad är din affaire?
Vil du spänna på draken? Säg mig hvad det är.
Pitsch! til begrafning jag bjuder, Mon frere,
Klockan Sex i afton ungefär.
Vet du ej Bror,
Krögar mor
På Vismar dog klockan fyra
Jag är befalt,
Öfveralt
At rida; hej gevalt!
Mollberg skal allting bestyra,
Köpa Strufvor, skaffa Musik,
Tigga Svepning, Lampor hyra,
Och gå framför Lik,
Skölja glas och stå vid sisken
Lå se listan; ingen nöd:
Qvarto Pontac, quinto Fisken,
Sexto Saffrans bröd.

Undan för tusen! det pinglar och slår i klockstapeln vid Olof;
karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu me Änglar delar hon sitt sken.
Sådan Madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som kristall;
Mitt bröst des fotapall.
Hennes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörn ibland,
Med bindmössa, krusadt stycke,
Och et glas i hand.
Hännes ögon jag berömmer,
Men dess hvita barm, Hi, hi!
Gör at jag alt skönt fördömmer,
Och vil ensam bli.

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-07.

Epistel N:o 47

Angående Mollbergs återkomst til Sterbhuset på Krogen Wismar.

Kommer intet Mollberg? Jo nyss på stund
Så gnägga han Fåle vid dörrn på Grönlund
Där stod han och växla, med pipan i mund,
Och klappa sin lurfviga hund.
Klädder var han i sin mörkblå Surtout,
Med bälte kring lifvet, pistoler och spjut;
Stolt floret kring armen var slångt med en knut
Som bröts i en blomma til slut.
Mosters Brunte på Wismar långhalsig och ful
Stod och sörpla ur tunnan i Krögarens skjul
Mot en resvagn med knektar, mångfärgad och gul,
Med söndriga skenor och hjul.

Helsa Kamerater! Gubben är känd;
Se där! hvar han kommer högbröstad och spänd;
Pitsch hör hur han smäller med Piskan på land,
Pitsch, Pitsch, hör han smäller i gränd.
Se hur håret fladdrar baktil och fram,
Med små papiljotter upvickladt på kam,
Stigbyglar och spärrar kolsvarta af dam
Och Fålen så spak som et lam.
Hurra Mollberg! God morgon! God morgon kamrat,
S'j hvad har du i korgen? Confect och Succat.
Än i byttan på armen? Kolrötter, Spenat,
Och Finkel et stop delicat.

Bror uti fullt sträck til Nyboda krog
Jag slängt sen i Brännkyrka tio hon slog;
Där smorde jag Klockarn, och Bror, det var nog,
Fem supar i qvarten han tog.
Vägen, vet ni gossar, huru den var?
Jo sumpig med gyttja, - Gutår kära Far!
Hvar Herrgård nedrutten, eländig och bar,
Och Skogen durchsigtig och klar.
Platt omöjligt at finna en enda röd grind,
Bara törnen och tistel och tufvan helt trind,
Toma sjöar med nordan och kylande vind.
Gutår! -- Jag blir surögd och blind.

Där är för Madam, som ligger på bår,
Et lakan til svepning -- Låt se hvad i går
På listan jag pricka; låt si hur där står.
Slätt inte mit minne förmår.
Fisken dansar qvick i katsen, och här
I knytet låg kringlorna -- Gudar jag svär!
Hvad glömde jag Gossar? på listan si där!
Processen och Kistan, Mon cher.
Tog du bränvinet då? -- Jo i skrubben jag gick,
Si på färgen! hvad tycker du? - Alt i godt skick,
Tag di frukost, Bror Mollberg, beställsam och qvick,
Och torka din Fåle och drick.

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-07.

N:o 48
FREDMANS EPISTEL
Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen
i Mälaren en sommar-morgon 1769.

Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.

* * *

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har att göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.

* * *

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläkt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.

* * *

Movitz stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du hvad kostar Tjurn?
Lyssna hvad de svara.
Hör hvar är ni hemma ni?
Ifrån Lofön komma vi
Med Grönsaker, Silleri,
Mjölk och Äplen klara.

* * *

Si en Julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin löfbrodd, mjölk och lam
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärs-korgar frammanför;
Marjo nu sin lofsång gör,
Snyter sig och snyftar.

* * *

Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid solens strålar,
Jäspa ej, lös upp din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din salopp igen
Nös du? Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

* * *

Lilla Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvila.

* * *

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

* * *

Vid et träd uppå en slätt
Syns en Skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Foglens sång och qvida;
Bakom trädets tjocka stam;
Bössan syns och skymtar fram,
Hunden trogen som et lam
Står vid skyttens sida.

* * *

Morgon supen, Movitz, går;
Ljuvligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?

* * *

I en löfsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa trumf, och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sova gott och snarka ren,
Vila hufvud mot en sten
På en blomstermatta.

* * *

På den klippan, där vid strand
Sjelf Chinesen målar,
Bildar, af en näfva sand,
Skönsta blomster-skålar;
Uti leret brännes in
En Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur det prålar.

* * *

Såg du nu Mariæberg,
Så se längre neder;
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen J
Ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder. [*]

* * *

Fällom lodet på vårt djup,
Jäspa ej och nicka,
Sov ej, öpna flaskan, sup,
Bjud Mamsellen dricka;
Vakna Movitz, ser du ej
Lazaretts palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För hvar vacker flicka!

* * *

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma,
Morgonrodnas klara sken
Syns i vattnet strimma;
Barnet leker gladt vid strand,
Samlar stenar i sin hand,
Slungar stenen dit ibland
Där som gässen simma.

* * *

Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

* * *

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

* * *

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta, lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Hvälfva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
Sjunga de som kunna.

* * *

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Visslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd' Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.

* * *

Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
Uti Neptuns sköte.

* * *

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalle,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju till oss alla.

[*] Då detta skrefs, var på Kongsholmen en Salpetersjuderi-inrättning,
och därvid et Tukthus.

Epistel N:o 49

Angående Landstigningen vid Klubben i Mälaren en sommar-afton 1769

Mamsell Ulla, märk Mamsell
Hur vårt månsken nu i qväll
Täckt försilfrar och bestrålar
Grindar, pålar,
Berg och tjäll.
Mälarns bölja lugn och skär
Tyst en mängd av kölar bär,
Öfversvallar
Fält och vallar,
Som försvinna här och där.
Syster se nu dit åt hvad Jakter och Sumpar!
Skepparn pumpar, Skepparn pumpar,
Solbränd, tyst och tvär.

Se hvad åkrar rundt kring sjön,
Som af tusend blommors frön
Ge en vällukt rundt kring stranden
Och åt handen
Arbetslön.
Kors hvad många Bacchi kök!
Ur hvar klyfta syns en rök,
Minsta vinkel
Osar finkel,
Minsta bro bär fulla ök.
Mollberg styr då dit åt, åt bryggan til vänster;
Ren sitt fenster, Ren sitt fenster
Öpnar fader Hök.

Titta dit åt, dit åt strand,
Ut åt sjön, på vänster hand,
Dit midt öfver åt det huset,
Där som ljuset
Syns ibland.
Nej min ros, min sockerbit
Dit åt, där jag pekar, dit,
Dit åt skogen
Åt den krogen
Med en skorsten röd och hvit;
Dit där som den torparn med ljustret vid kullen,
Står i jullen, står i jullen,
Han som koxar hit.

Ljufva vindar, blåsen opp!
Hissa vimpeln högt i topp;
Låt nu seglen fladdra, fläkta,
Vi ä äkta
i vår tropp.
Klang, vill valdthorns glada ljud!
Låt oss prisa vinets Gud.
Vid det ropet
Rör på stopet
Värm up ådror, blod och hud.
Drick lilla min Syster, drick Mollberg i botten,
Klang! hör skotten, klang! hör skotten
För vår lilla brud.

Lägg i land vid krogen. Hvar?
Just vid dörn; Gör skutan klar.
Där står krögarn med sin quinna;
Tjenarinna,
Kära far.
Tack för sist, Skål! lägg i land;
Wingmarks Mor ta mig i hand.
Svep om kappan,
Stig på trappan,
Skrapa tofflorna i sand.
Kappräckar och Knyten, Matbylten, Cantiner,
Öl och Viner, Öl och Viner
Hämta up från strand.

Jeanna tappa sin Rubin.
Aj mitt Örhäng tog Cousin.
Lottas Muff låg i sängtäcket,
Och på däcket
Violin.
Pappas Handskar, jag blir sjuk,
Svepta i en mangelduk,
Låg på skutan,
I Kajutan
Bredvid Morfars Piskperuk.
Sötaste Bror Petter, ach jämmer! Peruken
Låg i duken, Låg i duken,
Pudrad, stolt, och mjuk.

Stör ej Basfioln, kamrat.
Stjelp ej kull vårt Våffelfat
Bär Smörbyttan under armen
Brynt i varmen
Sum succat.
Sicken Tårta, bränd och stel.
Strödd med socker och canel,
Med bruneller
Carameller,
Och Ansjovis til en del.
Låt oss nu bli glada och rasta en timma,
Slås och stimma, Slås och stimma
Under sång och spel.

Fader Hök, din skål hvar dag!
När du ler så skrattar jag.
Nå kom väds du flaskan fatta;
Jag må skratta
Åt dit lig.
Tag vårt sällskap i dit skygd,
Skänk oss af din varma brygd;
Dina safter
Ge oss krafter
Och förskingra köld och blygd.
Men hör hur det blåser, fäll seglen, fäst slupen
Tack för supen, Tack för supen!
Vivat Bacchi bygd!

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-07.

Epistel N:o 50

Om des sista Ögnekast på Ulla Winblad vid Hännes återfart ifrån Djurgården.

Phoebus förnyar
De gyllende skyar,
Kring städer och byar
Bestrålar vår syn;
Hästarna blänka,
I vattnet sig sänka.
De stampa och stänka
Och gnägga til skyn. Fin.
Åskan bullrar,
På molnen kullrar;
Diana ren knallar
Bland Ekar och Tallar;
Där blixten ljungar,
Sjelf Jupiter gungar
Bland Gudar och Kungar
I vattubryn. D.C.
Hästarna lyfta svansar
Med fläktande man;
Sjelf Neptun dansar - - Corno.
Med gaffel kring Ocean;
Hjeltarna fälla lansar;
Sin pipa tar Pan;
På kärleks ban
Syns med bloss och kransar
Båd' Ängel och Morian;
Böljorna glittra, gunga,
Tritonerna blåsa, sjunga.
Corno. ----Ulla Winblad!
Corno -- -- Ulla Winblad!
Kärlek dig öfvervann.
Mars sjelf med guldgaloner
Står blodig och grann,
Och uti bergena tänds Canoner
Af hvar en Neptuni man;
Gastar och Cupidoner
Omfamna hvarann'.
Men Ulla syns! skrålen Postiljoner. - - Corno.

Skeppsklockan skurrar,
Man pumpar och surrar;
Holländaren hurrar
Med hatten i hand;
Ängelsman skjuter,
Hvar knall fler minuter
Et echo utgjuter
Bland bergen vid strand. Fin.
Se på ståten,
Se Ulla i båten;
Dig böljorna skaka
Från Paphos tillbaka;
Gupp, gupp min Fröja,
Jag skådar din slöja,
Din himmelsblå tröja
Med röda band. D.C.
Hurra ! håll flaskan luta,
Kringsvinga din hatt;
Och Movitz tuta - - Corno.
Vid gastarnas sorl och skratt.
Hej! från en gammal skuta
Det blixtrar så matt;
Är du besatt?
Akta dig, de skjuta.
Hurra hvad sjunga gladt!
Solen i ögat sticker;
Blås Movitz när Fredman dricker.
Corno. - - Ulla Winblad!
Corno - Ulla Winblad!
Hurra! hurra! hurra!
Neptun, min Nymph, galanter
Befalt böljorna
I dag från Djurgålns förstörda kanter
Dig lyfta och stilla dra;
Fäll dina engageanter,
Saloppen nu ta.
Farväl min Nymph! blåsen Musikanter. - - Corno.

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-07.

Epistel N:o 51

Angående Concerten på Tre Byttor.

Movitz blåste en Concert
På Tre Byttor en afton sen balen var sluten;
Hvarje ton liksom en ärt
Den föll så kullrig och rulla ur truten.
Först höll Bergen en harang,
Sen söng Ulla et par utaf Filtzens Duetter
Vid et accompagnement
Utaf två Flöjter och sex Clarinetter.
Hör båd' folk och få - - Clarin
Orphei Oboe. - - Clarin
Låt oss vara glada, barn,
Och klappa systrarna hvar på sitt knä.

Mollberg satt uppå sin stol,
Jämt med fingren han drilla och flög som hin håken;
På sin stora basfiol
Han spelte solo och surra med stråken.
Bravo! hör en Fantasi
Ur B moll, ur G dur, en Harpeggio, jag tackar.
Hurra! hurra och slå i,
Vi skola dansa och slåss som Polackar,
Blås nu Movitz gällt - - - Clarin
Bravo, det var snällt! - - - Clarin
Bravo bra bravissimo!
Hej låt oss lefva vällustigt och sällt!

Röd om näbben som en tupp
Stod nu Movitz, slog takten, och stampa och ropa:
Blås en air utaf Galupp,
Utaf Galuppi skrek strax allihopa.
Hej, fad' Bergen, ge oss vin,
Ge oss öl uti byttor; Hej lustigt courage!
Systrar hör min violin,
Kom dansa polska och sjung ert bagage.
Blås nu Movitz. -- Jo. - - Clarin
Bra bravissimo! - - - Clarin
hvem har nånsin kunnat tro
At du skull födas Olympen til ro?

Ulla söng en liten air,
Hvita bröstet det svälde och lyfte halsduken;
Wingmark med sin flöjtraver
Han stod och smålog och riste peruken.
Bergström stod i vrån och drack,
Stämde qvinten, plang, plang, satt fioln under armen;
Ulla söng, han ropa: ach!
Och flög så Nymphen burdus uti barmen
Bullra intet där. - - - Flauto
Håll din trut ma chere. - - - Flauto
Låt oss höra ännu mer;
Åh kära Wingmark blås mer flöjtraver.

Wingmark såg ut accurat
Som på solfjädrar där man en herde ser lipa
Som i lunden står så flat
Och har i truten fin ljusgula pipa;
Hatten satt upp en sned,
Bruna västen var upknäpt, updragen på magen;
Stundomnär han flöjten vred,
Så nicka hufvud och fläkta upslagen.
Hör nu på en chor. - - - Flauto
Hej, Da Capo, Bror! - - - Flauto
Sjungom alla nu i chor,
Och låt oss sluta en högtid så stor.

Eol stormar uti skyn,
Nattens facklor de släckas; det regnar och sqvalar,
Neptun utur vattubryn
Han kastar up sina Gastar och Hvalar.
Ach hur ljuflig då den ton
När Apollo med mildhet förlustar vårt öra!
Sjung Bror Wingmark, min Patron!
Ach sjung en skål som är luftig at höra.
Blås bassonen stark. - - - Fagotto
Vivat vår monark! - - - Clarin
Skråla Clarinetters klang
Vi dricka skålen med högmod och rang.

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-07.

Epistel N:o 52

Til Movitz när hans Fästmö dog.
Elegie.

Movitz, mitt hjerta blöder!
Movitz! Movitz!
Jag sett din Fästmö kall och döder:
Grymt jag hör hur' Bacchi bröder
Med gråt bestorma skyn.
En vrider sina händer,
En sitt hufvud bort han vänder,
Ömt en annan suckar sänder,
När i de sälla länder
Hon gömmes för vår syn. :||:

Skål Bacchi män och qvinnor!
Charlotte! Charlotte!
Bland Fröjas trogna tjenarinnor,
Til en avund för Gudinnor,
Gjort Movitz frihet snärd;
Des ögons glans och låga,
Hännes fägring och förmåga,
Då hon sig på fältet våga
Under Cupidos båga,
Var Gudars åsyn värd. :||:

Som i den klara bölja
Du ser, du ser
Den ystra fisken sig fördölja,
Och Zephirens hvirflar följa
Med ryckning up och ned,
Så din Charlotte, min Frände,
När hon til din bädd anlände,
Som en fisk hon qvickt sig vände,
Hvar led en sprittning kände
Jag sjunger intet mer. :||:

Ach! för hvar gång jag skåda
Charlotte! Charlotte!
Hos Fabrikörn, vid råck och låda,
Då hvar lördag hon bebåda
Hvar balen skulle stå!
Mig tycks jag ser Charlotta
Med två nystan i en potta
Vid sin härfvel stå och måtta;
Vips öpnas Plutos grotta!
Och Nymphen sjunker då. :||:

Låt från din syn försvinna,
Movitz! Movitz!
Hvar skymt utaf din älskarinna;
Låt nu dina tårar rinna,
Och ställ Fioln i vrån;
Fly Bror, fly Fröjas skara,
Och din frihet ömt försvara;
Förr du snärdes i en snara,
Nu får du på krogen vara,
Nu är du fri min Son. :||:

I elektronisk utgåva av Tomas Lindgren 96-09-22.

Epistel nr 53

Angående Slagsmålet nedanför Danto-Bommen hos T. en höstnatt.

Vid et stop Öl och några Supar

Fladdrar Snillet mörkt och plumpt;

Det från sin högd sig så fördjupar,

At dess prål blir kallt och dumt.

Men låt oss höra - - - [V:cllo.]

Bergen, må göra! - - - [V:cllo.]

Hur vid Fiolen han på Rosenlund

Står rödblommig, frisk och sund.

Utan båd' eld och lust och tanka

Han Fiol'n i famnen får,

Blir då så trög som denna Anka

Här vid Danto bommen går.

Hör hur han grälar! - - - [V:cllo.]

Dumheten trälar, - - - [V:cllo.]

Dödar Olympens små qval och behag

I hvar knäppning och hvart drag.

Längst bort, Gutår! bort vid Grimshage

Ligger krogen Rosenlund;

Krögarn är känd för röst och mage,

För musik och friska sprund.

Drick och slå takten. - - - [V:cllo.]

Kring denna trakten - - - [V:cllo.]

Syns Tobaks-lador, Trägårdar och Fält;

Kråkors skrän hörs skarpt och gällt.

Si Krögar-Far! hur godt han skrattar,

Sqvalpar Ölet i sitt glas,

När Fader Berg i stråken fattar

Til en solo på sin Bas.

Hör hur han kolrar, - - - [V:cllo.]

Leker och jolrar, - - - [V:cllo.]

Nickar med hufvud och småler åt skyn,

Under tunga ögnabryn.

Så ser han ut vid nattens dimma,

Klädd i Nattråck dumt och platt;

Mellan hvart drag Tennknappar glimma,

Vissna blommor bär hans hatt.

Hör hur han spelar, - - - [V:cllo.]

Måttar och felar; - - - [V:cllo.]

En Sko har mässing till spänne, och en

Bär ett spänne utaf tenn.

Skål kära Far! man måste skratta

När man på vår Spelman ser

Hur han är lik en brun Markatta

Som åt stången vindögd ler.

Tusende fukter, - - - [V:cllo.]

Krumsprång och bugter - - - [V:cllo.]

Gör han behändig och snabb i sitt lopp,

Opp och ner, och ner och opp.

Krögarn är full, och full är Krogen,

Full med kärl och ledsna lif;

Än en Gesäll med glas i knogen,

Än en Båtsman syns med knif;

Somliga slunga, - - - [V:cllo.]

Somliga gunga - - - [V:cllo.]

Mellan två linor högt upp i gran.

Spela Spelman snäll och van.

Bröder gutår! Skål Fröjas Gummor!

Med solhattar, hvita ben,

Som under klang af blanka trummor,

Vältra sig vid månans sken,

Som vid Fiolen - - - [V:cllo.]

Lyfta på Kjolen - - - [V:cllo.]

Sjunga om Herdar och Vaggor och Säng,

Natt och dag uti fullt fläng.

Här är oss godt, gutår min Sköna!

Tag en Våffla och Melon;

Drick et glas Öl med stjelkar gröna,

Fyldt med Muskot och Citron.

Spela, var yster. - - - [V:cllo.]

Drick kära Syster. - - - [V:cllo.]

Hurra! hvad Båtsmän och Systrar i takt

Dansa på vår gröna trakt.

Men hvem är den med Skinn-karpusen

Surögd mäst af allihop,

Som med sin Nubb tätt vid kardusen

Står och flåsar vid et Stop?

Si hur han smilar, - - - [V:cllo.]

Klunkar och hvilar, - - - [V:cllo.]

Bugar och tackar och sväljer och ler,

Sen sit glas Kamraten ger.

Än då den där som sig nu lutar

Med en piska mot en ek,

Som åt en mängd af Hundar hutar,

Och betraktar Korpars lek?

Längst bort vid bergen - - - [V:cllo.]

Synes till färgen - - - [V:cllo.]

Stugan helt grå, nederfallen och ful,

Och en Kråka på et hjul.

Än då den där? Han Sjögren heter,

Visitörn vid Danto Bom,

Som mellan Skrindor och Karreter

Smyger sig så snål och from,

Där står Kamraten; - - - [V:cllo.]

Tolf i qvadraten, - - - [V:cllo.]

Med smorda Ögon och kippade Skor,

Halfva Näsor och rifna Klor.

Hugg'en i Skallen, vrid opp Truten,

Kasta Balja och Gehäng,

Bryt af hans Käpp, slit af Surtouten,

Flaskan för hans ögon sväng.

Han är den samma - - - [V:cllo.]

Som nyss annamma - - - [V:cllo.]

Slangen och Pannan i Ormsaltargränd,

Af sin hud och blånad känd.

Innom vår Krog, vet glädjen andas,

Och vid krogdörrn död och mord.

Vet med ditt blod skall Finkel blandas,

Och din skål bli sagd vid bord.

Forte, Canalje! - - - [V:cllo.]

Stäm till Batalje. - - - [V:cllo.]

Huggen på truten och damma hans kolt,

Slå'n i hjernan! Slå'n - Nej hålt!

Epistel nr 54

På St. Cathrina Kyrkogård.

Aldrig en Iris på dessa bleka fält,

Minsta blomma plockat

Til vällukt i sin herdes Tält,

Och dessa Löfträn vid dagens ljufa rand

Aldrig foglen lockat

Til Floras fest från Mälarns strand;

Aldrig hördes Lärkan nånsin spela

För at Turturdufvans qval fördela,

Som i ro :||:

Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.

Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!

Svarta Kors och Grafvar

Fördunkla Templets topp i skyn;

Än på en Planka än på en Marmorsten

Kringlor, Hjul och Glafvar

Bepryda våra fäders ben;

Trädens glesa stammar sorgligt hasta

At de gula löfven kring sig kasta;

Minsta blad :||:

Döljer i sitt skygd en hvilostad.

Templet det hvilar uppå en sandig mo:

Innom gyldne galler

Förnäma skuggor sammanbo.

Hjertat til rysning och örat til en harm

Ned från Jofur faller

Et tordöns brak, vid klockors larm.

I det djup Cyclopen viggen svaftar

Har han en gång störtat Templets gastar;

Nu dess pragt :||:

Morgonrodnans afbild sammanbragt.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop;

Här står Bomans Kista

Bland Gråterskor med glas och stop;

Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,

Och vil liksom brista

I tårars öfverflöd för dig,

Hon är Enka til den tappre Bussen,

Men de andra äro, hela skjussen,

Mångelskor, :||:

Hemma båd' på Söder och på Norr.

Kom låt oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm;

Movitz, om du orkar,

Förskingra hjertats ångst och qvalm;

Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,

Som sitt öga torkar,

Och dammar sina svarta skor.

Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.

Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna!

Slå i mer. :||:

Ach min Boman! jag dig aldrig ser.

Tack du min Boman, tack för hvar enda dag,

Båd då du mig klappa

Och du svor med hugg och slag!

Nå, denna Hatten min Solhatt blifva skall;

Denna Gardes-kappa

Blir min Mantille i alla fall.

Bomans Enka, håll nu opp at gråta.

Låt nu Movitz ljufva Harpa låta.

Glöm ditt qval, :||:

I en fållbänk välj en ny Corporal.

Epistel nr 55

Rörande Movitz Kägelspel hos Faggens vid Hammarby-Tull en sommar afton 1770.

Så ser Han ut midt bland de strålar

Solen sprider i sin nedergång;

Dufven och lång;

Håret med nålar

Bär en Hatt båd trind och trång,

Som med Cordon

Glimmar och prålar

Mellan klotets mörka språng.

Råcken är blå, Upslagen hvita,

Halsen bär svart Bindel af taft!

Fåfängt med kraft

Skjortan frånslita,

Den är bykt i Bacchi saft;

Slå vad han haft

Kimrök och krita

Til Mustascher och Stöfvelskaft.

Stundom hans bild skyms af de ekar

Som på gål'n kring Kägelbanan stå;

Stängd i en vrå

Står han och pekar

Midt bland dem som käglor slå,

Stiger på tå,

Grälar, och nekar

At i slaget ramla två.

Pipan i munn, slanten vid foten,

Hatten bakfram. Mollberg du har rätt.

Vik din Manschett,

Vältra fram Kloten,

Sedan maka Käglorna tätt.

Klotet gick rätt;

Skål hela Roten

Som nu svärmar på vår slätt.

Vädret är lugnt, skyarna simma,

Blixt och Norrsken lysa vattnets plan;

Slott och altan

Börja at glimma.

Mån försilfrar kägelban.

Stäm Dulcian,

Gyckla en timma

För Diana Mars och Pan.

Kring dessa plank, grindar och murar

Echo suckar vid din sång och tal;

Hvar Näktergal

Tystnar och lurar

På din Flöjt med ömma qval;

Vid din Cymbal

Qvigor och Tjurar

Para sig i äng och dal.

Mollberg gutår! hör Näktergalen

Långt kring Nacka, lyss åt Hammarby;

Än högt i sky,

Än ner i dalen

Trotsar han dit qval och gny;

Sången är ny,

Sjung vid Pocalen

Floras lof med brusig hy.

Under vår Ek tänd nu din Pipa;

Gräla fritt i spelet kring en hvar.

Röken så klar

Ur din munngipa

Bort i ljusa hvirflar far.

Men bäst min kar

Flaskan vil gripa,

Sig ett Slagregn sammandrar.

Under et skjul Bröderna krypa

Mellan flaskor och utbrända ljus;

Hatt och Karpus

Glänsa och drypa

Klotet göms i slask och grus;

Ur en Kardus

Somliga nypa,

Andra slås om toma Krus.

Men bäst et moln sprider sin väta,

Syns Regnbågen med et gyldne prål;

Strax nya mål

Brödren utmäta

Under blixt af blanka stål;

Tolf kring en Bål

Skratta och träta,

Och två kyssas vid en Skål.

Skål! det var bom, Mollberg slog åtta;

Bom för Wingmark, ta mig den och den!

Två föll igen;

Kom ska vi måtta;

Udda om två halfstop än,

Bom kära vän,

När vil du måtta,

Ögat blott på Hörnan spänn.

Hur sa? hva ba? föll inte båda?

Hörnan föll, fem supar håller jag;

Bom i hvart slag,

Bom utaf våda;

Ölet gör hvar sena svag.

Klang i vårt lag!

Bacchus skal råda.

Mollberg sjung til ljusan dag.

Flickornas skål, milda och tvära!

Skål för den som ingen maka fått!

Om de förmått

Oss at besvära,

Skål för dem det gjorde godt!

Slutom vår pott.

Bacchus til ära,

Vi ha krans kring hjessan fått.

Epistel nr 56

Angående Mor Maja på Förgylda Bägaren.

Se Mollberg med svart Råck och Flor,

Med Rucalvans-handskar och Bockskins-skor,

Med lurfvigt hår, svart som en Mor;

Hans sorg är stor,

Bror Movitz, Bror!

Hans sorg är stor,

Hans sorg är öm och stor, Bror, Bror!

Betrakta hur han modfäld står,

Drar up hvita Näsduken vid hvar tår,

Med handen sig för bröstet slår;

Hans ångst, gutår!

Är öm och svår,

Hans ångst, gutår!

Hans ångst, blir år från år svår, svår.

Men Clotho med sin sax,

Hon klipper som et ax

Vår svaga lifstråd af;

Blott en hand

Full med sand

Döljer nu en fordom Fröjas vackra slaf,

En sträng Vestal i sit qvalm i sit qvaf.

Men ach! vår Enkling så bestört

Han håller för ögat sit råckeskört

Han flåsar Finkel, svettas Vört;

Ach oerhördt!

Hans hus förstördt!

Ach oerhördt!

Hans hus förstördt, förstördt, förstördt.

För Krogdörrn dubbelt lås, min vän,

Tilbultad med bomar och spikad sen;

Bror, ser du Skylten, ser du den,

Guldbägaren

Ej fins igen,

Guldbägaren.

Den fins ej mera den; men, men!

Men Catho med sin sax &c.

Så sätt dig ned vid denna graf,

Du Nymph i din brånad på lustans haf;

Betänk, en blomma bröts nu af,

Som vällust gaf,

Magnat och slaf

Hon vällust gaf,

Tils hon af dödens glaf bröts af.

Ja detta stoft som trampas här,

En bild af Mor Maja det innebär,

Som leta systrar med besvär,

Båd här och där,

Hurdags och när,

Hon sägs ju kär

I Astrilds små besvär; tvär, tvär.

Men Clotho med sin sax &c.

Bind en Bouquet af Sippor blå,

Bryt de Narcissor kring grafven stå,

Jasmin, Löfkojor; sen, hå hå!

Så skänk dem då

Åt Mollberg: Nå!

Åt Mollberg då,

Som suckar i sin vrå; hå hå!

Ach Mollberg! gråt din Vän ej mer,

Dess stoft ren i blomstren en vällukt ger;

Tag din bouquet och sätt dig ner,

Drick et qvarter;

Din skål, jag ber;

Drick et Qvarter;

Låt se om munnen ler. Mer, Mer!

Men Clotho med sin sax &c.

Epistel nr 57

Om Barnsölet.

Allting är rigtigt clarerat och gjort;

Betsla din Brunte och stoppa din Pipa;

Smörj din Stöflor; - Ja dem jag har smort,

Fäja dit Remtyg och Sporrarna slipa.

Kan du begripa hvart hän du skal fara?

Nej det begriper jag intet min Bror.

Jo du skal ut i galopp och förklara

Verlden en nyhet och helsa från Mor.

Se på Hästen hur han dansar;

Vikla ner ditt gröna Schabrak;

Din Trumpet med silfver-fanfar

Fästa fast vid hängslorna bak;

Stig i stigbygeln och klappa på länden;

Lycka på resan, låt portarna opp.

Pitsch! hör hur han smäller och hoitar i gränden;

Hör hur han blåser i gupp och galopp.

Ödmjuka tjenare. - - - Tromb.

Hurra, farväl! - - - Tromb.

Fröjas Enspännare - - - Tromb.

Sporrar sin häl. - - - Tromb.

Bida nu Mollberg, gör halt och vänd om,

Mollberg vänd om dig och koxa tilbaka.

Ryttare, Ryttare, hör du ej kom;

Sporra Kamelen och Rustningen skaka.

Först skal du smaka den röda Likören

Som nyss till Barnsölet brygdes af Mor;

Sen skal du prägtigt med hängslor och snören

Bjuda oss faddrar. Gutår kära Bror!

Skål! hvad tycks dig om den klunken?

Bravo Bravo! dugtig och skön.

Sådan Sup, väl bränd och sjunken

Stillar magens buller och dön.

Bror, med et handtag jag svär dig och säjer;

Nu far jag dit uti fyrsprång, du vet;

Pitsch! hvarken kyrktorn ell' rännsten jag väjer.

Farväl god' vänner, och hör min Trumpet.

Tjenare, tjenare! - - - Tromb.

Tack kära far. - - - Tromb.

Som en Ukränare - - - Tromb.

Rid och var snar. - - - Tromb.

Bida nu Mollberg, och tugga ur mund.

Nej jag skal spänna på berg och redouter.

Nej han hör intet, han hvislar åt Hund,

Som trippar framföre lurfvig och butter.

Mutter hon helsa och nicka och ropa.

Nej han arbetar i blixtrande språng.

Armen åt lifvet, håll benen tilhopa,

Linda kring hatten din silfver-cordon.

Pitsch! hör piskan ner i gränden.

Pitsch! allons nu kommer han hit.

Hästen röker varm på länden,

Svettig, skummig, löddrig och hvit.

Se hur han flänger framstupa och nickar,

Nickar åt skyltar och hälsar på stop.

Pitsch! hör hur han smäller, ger öfver, och hickar,

Står i stigbygeln med ögonen hop.

Skål fader Krögare! - - - Tromb.

Gif mig besked. - - - Tromb.

Aldrig på trögare - - - Tromb.

Fåle jag red. - - - Tromb.

Mutter hon helsar och ber dig Kamrat

At du vil hedra den lilla vår planta,

Bjuda oss faddrar och samla med stat

Jungfrur och Bussar, förnäma, galanta.

Sitt ej discanta om mej och min gumma,

Peka ej fingret åt hufvud på mej;

Pojken är lik mig och gjorder in summa

Borta vid Danto, det fan far i dej!

Samma ögon, samma miner,

Samma upsyn, butter och tvär;

Redan pojkens näsa skiner

Likså röd som min ungefär,

Skål nu bror Mollberg! bjud Caisa på Draken,

Brita på Laxen, och Krögarn på Soln;

Rid nu i fyrsprång, var munter och vaken,

Smäll nu i luften ett skott af pistoln.

Vifta med hattarna. - - - Tromb.

Hurra! hurra! - - - Tromb.

Skramla med trattarna; - - - Tromb.

Mor vil så ha. - - - Tromb.

Epistel nr 58

Öfver Kilberg, Bacchi man och Ordens Officiant i Templet.
Elegie.

Hjertat mig klämmer,

Sorgligt jag stämmer

Quinten på min fiol. Pling plang.

Ljuset utbrunnit,

Glaset utrunnit;

Ej fins en enda stol. Kling klang.

Krogdörn står på gafvel mina bröder,

Och där bakom disken ligger döder

Kilberg, ach! mit hjerta i mig blöder.

Klingeli plingeli klingeli plang.

Himmel, elände!

På en bordsände

Står et utdruckit glas, Pling plang.

Och på tapeten

Hänger trumpeten;

Ach sorgeligt Calas! Kling klang.

Bortnas där i hörnet där på spiken

Hänger sorgligt hela Jul-musiken.

Kilberg nu med döden är bortviken.

Klingeli &c.

Jag vil framstulta,

Klappa och bulta

Fins ingen mänskja här? Pling plang.

Ingen i huset,

Kullstjelpt står kruset;

Hvad är det som står där? Kling klang.

Ölet är ur tunnan alt utrunnit;

Stånkan tror jag döden ock har funnit.

Ja Vasserra! han den töma hunnit.

Klingeli &c.

Nå som jag skådar,

Charon bebådar

Mig på sin svarta älf, Pling plang.

Så vil jag glömma

Flaskan at tömma,

Och hänga up mig sjelf. Kling klang.

Far då väl o verld med all din snara!

Bränvins förbudet må nu gärna vara.

Kilberg står nu bland en ängla skara.

Klingeli &c.

Epistel nr 59

Til Lo-Katten.

Hurra Courage, Bagage! God dag Bröder! friskt
i flaskan! Undan med Dam-spelet. Du Beckböxa
med din långa Holländska pipa där. Du skall bli
Dam-Jan. Slå i och sup mig til. Hirr! det blix-
trar ur Castell-gluggarne. Petter Ivarsson kom-
mer från Bourdeaux. Han ligger ju i Cattegat,
Canalje. Gutår! han kommer från Dantzig bi de
vind, ja han kommer från Dantzig. Ja det gör'n.
Ser du röda flaggan? Blå ä han. Än en sup! Gu-
tår! Han ä röd, säger jag. Han ä grön, säger
jag. Hurra! Hurra! Hurra! stryk på Fiolerna.
Vakta fensterna. Hej flickor! svinga med hattar-
na. Ta hit Ölstopet. Klinga och drick. Gutår
Fader Berg! det skall vara Petter Ivarssons skål.
Hej fan! Topp-seglets skål! Jag har den äran
å dricka Topp-seglets skål.Hej tocka Tolf-
punningar! Hurra! Hurra! Hurra! Nu får vi
Vin och Dantziger Doppeltbier, Flaskor med Silf-
ver-tulpaner i kanterna och Gull-brännvin.
Stryk på Fiolerna. Stöt i Trumpeterna. Bjud
opp och dansa. Dansa Edra Papgojor. Blås E-
dra Torndyflar.

Corno. - - -

nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. [D.C.]

* * *

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, [Fin.]
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! låt oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. [D.C.]

---

[https://runeberg.org/fredepis/66.html]

Epistel nr 66

Til Movitz Målare.

Se hvar Movitz sitter där

Vid sin tafla tyst och kär,

Ler och målar

Med et ljuft besvär.

Verkstan glimmar glad och ljus,

Full med pottor, krukor, krus,

Glas och skålar,

Guld och glitter-grus.

Prägtigt sig en ställning för vårt öga höjer,

Där den spända duken sträckes kall och flat;

Framför sitter Movitz och sin pensel böjer,

Bildar en herdinna med sit blomster-fat;

Af des munn, söt som succat,

Hvarja kyss värd en ducat.

* * *

Gubben ser för rolig ut,

Med filtmössa och surtout,

Penslar, Stifter,

Blandas hvar minut.

I lifstycket hvitt och blått

Har han mässings-knappar fått,

Tröjan skiftar

Purpur, gult och grått.

Af grönt sidentyg märk Ögonskärmen prålar,

Som den röda näsan ger en skugga grön.

Två glasögon vid hvar tinning skjuts med nålar,

När han tyst proberar sina färge-rön.

Movitz gör din Tafla skön;

Drick och tag din arbetslön.

* * *

Töm din flaska, gif dig tid,

Sen i din Olymp i frid

Värm dit snille

Och din tekning sprid.

Blunda vid hvart pensel-drag,

Gif din skönhet det behag

Som du ville

På din bröllops dag.

Än sjelf Fröja kring hans vackra ämne sväfvar,

Än en Astrilds pil hans bröst til intet gör;

Än han vid den lätta Penseln ler ock bäfvar,

Än innom et rosigt flor två prickar strör.

Movitz du ej tekna bör

Hvad Apelles blott tilhör.

* * *

Se Herdinnan trind och snörd,

Uppå Astrilds vingar förd,

Hvar hon sitter,

Stor til blod och börd.

Håret som bland pärlor knyts,

Uti mörka bucklor bryts;

Blodet spritter;

Ögats eld förbyts.

Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,

Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.

Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;

Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin.

Knapt Apellis pensel fin

Bildat har så skön Cousine.

* * *

Movitz i sin andakt dör,

När han sist i vågor strör

Tvänne prickar

Med et flor framför.

Märk hans eld är fin och stor;

Täckt de gömmas i et flor.

Gubben nickar,

Och på Nymphen glor;

Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,

Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,

Fläktar med solfjädren, sen med små intriger

Narrar gubben från sin tafla stiga opp,

Där han i sin blomster-knopp

Bildar Fröjas vackra kropp.

---

[https://runeberg.org/fredepis/67.html]

Epistel nr 67

Til Mutter på Tuppen.

Fader Movitz, Bror!
Spänn igen dina skor,
Kom tag ditt Valdthorn. - Jo kära Mor.
Stampa takten och blås,
Vickla fram ditt krås,
Och stå ej som en gås;
Talja Mustascherna

Min Son,

Och vältra Fastascherna

I vrån;

Öppna kärl och sprund;
Du är stark, din hund,
Stolt, frodig, frisk och sund.

* * *

Mor på Tuppen, du,
Är en ståtelig fru,
En rasker gumma, hör din Filou.
Fast jag just nu i vår
Fyller sjutti år,
Så vet at jag förmår
Brottas med drängarna

Och slåss,

Och rumla i sängarna

Med tross.

Se min ludna barm,
Sicken knubbig arm,
Och känn hvad jag är varm.

* * *

Sätt peruken rätt,
Valka strumporna nätt,
Tag fram skoborsten, smörj din stöflett;
Där i burken du sett,
Där står ister och fett,
Kom badda lädret hett.
Fall ej på flaskorna,

Min vän;

Min Son, knäpp damaskorna

Igen.

Si så där; Charmant!
Nu är du galant;
Kom, kyss din gamla Tant.

* * *

Tag ditt Valdthorn. - Topp.
Låt nu fönsterna opp,
Och blås för Fröjas prägtiga tropp.
Där ser du en vagn;
Ge Valdthornet klang,
Och gör din Complimang.
Klappa med händerna.

Stor tack.

Och hvissla i gränderna,

Ert pack.

Det gör ingen ting;
Kör med vagnen kring;
Och spring mot Ulla, spring.

* * *

Kors hvad blomster, flor,
Silkesstrumpor och skor,
Och Guldur! Guldur! Guldur! min Bror.
Maka åt Er på bron,
Släpp nu fram den Kalkon;
Blås opp en ståtlig ton.
Fukta pocalerna;

Och vänd;

Piska Fiskalerna

Ur gränd.

Drag för tusand Fan
Far i den Sultan!
I kjol och farbolan!

* * *

Jag ger balen Fan,
Alla Nympher i Stan;
Skenbarlig Satan står i Sultan,
Med sin svarta klo.
Ä de listiga? jo,
Jo det må Mutter tro.
Ändå om qvällarna,

Blixt full,

Slår jag Mamsellerna

I kull.

Men god natt, farväl!
Kom slå vad, i qväll
Har Movitz sin Mamsell.

---

[https://runeberg.org/fredepis/68.html]

Epistel nr 68

Angående sista balen på Grönlund.

[Corno.]- - Movitz, i afton står Baln

[Corno.]- - Hemma hos Mollberg Corpraln;

Just där du ser ljuset,

Och lyktan uppå huset,

Där accurat står Baln. [Fin.]

[Corno.]- - Stöt i dit Valdthorn gå på,

[Corno.]- - Lät man brandvakterna gå;

Hvad står du och undrar?

Stor sak, Trumslagarn dundrar,

Och klockorna de slå.

På det mörka blå

Den blanka månen glimmar,

Tils om några timmar

Stjernehvalfvet strimmar. [Fin.]

* * *

[Corno.]- - Echo är stolt här i gränd;

[Corno.]- - Hornet åt byggningen vänd;

Blås den Menuetten,

Som han med Clarinetten

I går söng här i gränd. [Fin.]

[Corno.]- - Ulla i fönstret där står.

[Corno.]- - Tjenare, Syster, gutår!

Släpp oss in i salen;

Den hund den där Corpralen,

Han står vid dörn och slår.

Släpp oss in; du får,

Din skurk, en het batalje.

Slår du hit Canalje,

Tar jag dig i svalje. [D.C.]

* * *

[Corno.]- - Tack kära Syster, stor tack!

[Corno.]- - Barfota sluskar och pack,

Såg ni, Ert bagage,

At den som har courage,

Skal altid in. - Stor tack! [Fin.]

[Corno.]- - Skål Madam Wingmark, allons!

[Corno.]- - Det var en sup som var bon.

Hurra! jag skal blåsa

Så fint som en fiskmåsa,

Och dansa på en gång.

Hurra, lust och sång!

Jag mig en Chloris väljer.

Kärlek hjertat qväljer.

Klang hvad Vinbuteljer! [D.C.]

* * *

[Corno.]- - Helsa nu Movitz - Vet hut!

[Corno.]- - Bocka dig, Cajsa gick ut.

Bror hörde du inte?

En sup hon dig påminte,

Och därför gick hon ut. [Fin.]

[Corno.]- - Hurra hvad strufvor och vin!

[Corno.]- - Herrskapet mumsa som svin.

Bergströmskan hon skrattar,

I skinkfatena fattar,

Och tömer Carafin.

Och den där Cousine

Som uppå våfflan äter,

Hon som är så feter,

Säj mig hvad hon heter. [D.C.]

* * *

[Corno.]- - Stöt i ditt Valdthorn - Ja men.

[Corno.]- - Mollberg nu dansar igen,

Färdig uppå foten,

Liksom stod han i roten,

Och sprang för fienden. [Fin.]

[Corno.]- - Västen upknäpter och gul;

[Corno.]- - Skjortan som tvättas hvar Jul,

Fläktar uti trasor;

Med ullstrumpor och hasor

Står han i Bacchi skjul.

Gammal, fet och ful

Han Bacchi kransar binder.

Visar glad och trinder

Sina blomsterkinder. [D.C.]

---

[https://runeberg.org/fredepis/69.html]

Epistel 69.

Om Mollberg Dansmästare.

Se Dansmästaren Mollberg, Bröder,

I vår Krögar-stuga,

Hur mot väggen han sig stöder,

Med en röd Fiol.

Konstigt har han lärt sig buga,

Och med foten skrapa.

Aldrig såg man större Apa

I en Capriol.

Hjelp Himmel nå!

Nu sprang han öfver Disken,

Bums i en Så,

Där Krögarmor har Fisken.

Himmel ach! Se på hur luten

Dryper af Surtouten.

Näsan tätt med blommor guten

Skiner som en Sol.

* * *

Se Ni Krögarfar med kannan,

Hvar han står och gluttar,

Torkar svetten gladt ur pannan,

Och slår til et skratt,

När Dansmästarn hjulbent skuttar

Och kring golfvet svänger,

Och när han i taket slänger

Opp sin trinda hatt.

Ulla blir arg,

Och sig ur dansen kastar;

Vild som en varg,

Han efter lammet hastar.

Båda skratta, båda skrika,

Med musik tillika.

Rak i lifvet, rak Ulrika!

Ropar Movitz gladt.

* * *

Släpp mig Farbror! Nej min Syster!

Släpp min Dotter! - Inte!

Jag din hjärna sönderkryster.

Inte det jag tror.

Kärlek ömt mitt bröst påminte

Fordna qual och tårar;

Samma pil mitt hjerta sårar

Som i Påskas, bror!

Min Menuett,

Hör på hur den nu låter,

Helt rätt och slätt.

Men ach min Ulla gråter.

Gråt ej Syster, stå helt stilla.

Quinten gnäller illa.

Vickla förklä opp min lilla,

Skrapa dina skor.

* * *

Galet Syster! håll in magen,

Håll in magen stygga!

Skänk ditt bröst, så hvitt som dagen,

Mera fritt behag.

Altid vil du foten rygga;

In med vänstra klacken.

Ler du tåssa? Bums i nacken

Slår jag dig et slag.

Mer ledig taille!

Stå intet dum och trumpen.

Petite Canaille!

Hvad sad' jag dig om gumpen?

Gumpen in; Hvad åt jag skrålar

Och din glans afmålar?

Mera eld, mer eld och strålar!

Drag på munn et drag.

* * *

Se på mig; ge hand, mitt såcker!

Fram med vänstra foten!

Non; Ma Chere, för tusand pocker!

Vänstra foten fram!

Rak som knekten står i roten!

Se på mig, stå stilla.

Quickt, la Chaine min Ängel lilla.

Ma foi Madame!

Märk, sköna vän,

At hon pro primo niger,

Bakvänd mot den

Som fram om hänne stiger.

Sväng dig sen och balancera,

Balancera mera.

Skönsta vän mit bröst charmera;

Dansa mer mit Lam.

* * *

Sjung min ängel när jag dricker,

Dansa när jag spelar.

Säj, är intet Mollberg quicker?

Öfvermåttan quick.

Nig nu. Nej, Ma Chere, hon felar;

Knäna få ej böjas;

Minsta tvång får intet röjas;

Alt i ledigt skick.

Som på Madame

Skal bröstet öfversvalla,

Magen ej fram.

Fallalleralleralla.

Opp med bröstet, in med rona,

Som en Brud med krona!

Låt nu foten golfvet bona;

Dansa, sjung och drick.

---

[https://runeberg.org/fredepis/70.html]

Epistel nr 70.

Om något som passerade i Artilleri-Lägret Anno 1773.

Movitz vik mössan högt öfver öra,

Glänta på ditt hvita tält,

Trumslagarn ren hörs pinnarna röra,

Ditt Corpralskap ren sig stält,

Aftonrodnan sprider ren sin flamma,

Vägarna damma,

Posterna glamma,

Krögarne stamma

Redan;

Krigs-signalen längsen smält.

* * *

Tältet insveps i mörker och dimma,

Af Canoners eld och dam;

Stolt inom röken skyllrande glimma

Mörkblå leder fältet fram;

Än af trummans hvirflar nejden gungar;

Än elden ljungar,

Än kulan slungar,

Än Fröjas ungar,

Hej ja!

Skala bergen kring som lam.

* * *

Bussarna stoja, hör du ej skriket

Af en svärm i svett och harm,

Som där kring Mörsarn trängas i diket,

Och uplyfta arm mot arm?

Se på deras ögon, morska, tända,

Hur de stå spända,

Uff! när de vända,

Mörsarn på ända,

Movitz!

Hviner kulan blank och varm.

* * *

Klang! vakna Movitz, Cheferna ropa,

Framför Bataljonerna;

Fyrkanten redan drages tilhopa,

Och ren lyftas hattarna;

Chorum in i skogens kamrar skallar,

Eko och tallar,

Diken och vallar,

Alt återskallar,

Echo.

Vakna Movitz; Klang! Hurra!

* * *

Vakna, se Soln i molnena skrider,

Luften svalnar mer och mer;

Koxa dit åt där vägen sig vrider,

Där du hjulen damma ser;

Se hvad sköna skarar, ystra, lätta,

Snörda och nätta;

Ögat nu mätta,

Där är den rätta

Venus,

Från Olympen kastad ner.

* * *

Ser du två röda hjul hur de rulla

I det späda gröna gräs;

Där inom skärmen prägtigt vår Ulla

Gungar i sin öpna Chaise;

Fålen, löddrig, frustar och sig höjer,

Än hufvud böjer,

Än sig förnöjer,

Än slår och flöjer

Fålen,

Öfver dälder, kärr och näs.

* * *

Skynda dig Movitz dit ned til skjulen,

Til din Ulla varm och skön;

Kullstjelpt är Chaisen, där trilla hjulen

Bort med hela Åkarlön.

Ren kring luntan Hymens Facklor brinna;

Men blott besinna,

Härnäst at finna,

Slik en Gudinna,

Movitz!

Trotsar Gudars list och bön.

---

[https://runeberg.org/fredepis/71.html]

N:o 71
FREDMANS EPISTEL
Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet middagstiden en sommardag.
Pastoral, dedicerad till herr assessor Lundström.

Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas af vädren med våda -
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebåda,
som du ser.
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"

Skål och god middag i fönstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan!
Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglands vin!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"

Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp.
Du all naturen uppeldar i låga
med dina ögons varma prål.
Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
klang, din skål!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"

---

[https://runeberg.org/fredepis/72.html]

N:o 72
FREDMANS EPISTEL
Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton

Glimmande nymf, blixtrande öga,
svävande hamn på bolstrarna höga,
menlösa styrka,
kom, kom nu att dyrka
vid ett smalt och utsläckt ljus
sömnens gud, vår Morfeus!
Luckan ren stängd, porten tillsluten,
natthuvan ren din hjässa kringknuten;
ren Norströms piskperuk
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik!

Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa,
slumrande slöt sin kvittrande visa.
Solen nyss slocknat
och fästet har tjocknat,
enslighetens tystnad rår;
jag till Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga,
välver i skyn sin brandgula båga,
som randas lugnt och skönt
av purpur, guld och grönt,
sen jorden Jofurs åska rönt.

Somna, min nymf! Dröm om min lyra,
till dess vår sol går opp klockan fyra,
och du dig sträcker,
och armarna räcker
till min kanna och min famn,
eldad av mitt blod och namn.
Cajsa, du dör! Himmel, hon andas;
döden ger liv, och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
så blundar ögat glatt.
Håll med fioln; god natt!

---

[https://runeberg.org/fredepis/73.html]

N:o 73
FREDMANS EPISTEL
Angående Jergen som förskref sig til Fan.

Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra;
Hej! bullra i dörrarna bullra;
Sparka Fiolerna,
Bullra med stolarna;
Satan är kommen på baln.
Granris kring skänken;
Trumf! är di galn?
Ankarn på bänken;
Och tom står Pocaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
Ner i källar svaln.
Ach ich pin ein elend sinder
Min Contract til ente går;
Heert's ein mahl, jak mik ferpinder,
Noch zwey år.
Jak schall alle flicker kränke,
På Schpelhusen vare flink,
Altrich på min huchstru tänke,
På Catrink.
Schent Fiolen Schtemmer.
Bringt mir pleck und penne
Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink.

* * *

Skynda dig Lotta och väggarna fäja,
Rör föttren din gamla Galeja;
Fönstren på hakarna,
Ljus uti stakarna;
Luckorna skrufva och stäng;
Skumpa Canalje,
Rör fötterna, fläng,
Råstig i svalje;
Nå snyt dig och släng;
Damma och sopa,
Och Movitz nu ropa,
At hvirfla skruf och sträng.
Mit min rete plut jak schrifver
Tich nu thette Refersal,
Thet jach mich nu öfvergifver;
Kantz fatal!
Thet jak ej vil vare nikter,
Selten uti Kirken gå,
Truget fille mine plikter,
Klunke på,
Chlemme alle kremper.
Stockholm then Nofemper,
Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.

---

[https://runeberg.org/fredepis/74.html]

Epistel nr 74.

Om Bergströmskans Porträt.

Dedic. til Herr Professoren och Ridd. Sergel

Min Son!
Dina kärl, dina skålar
Kring din pensel i ordning stå, :||:
Där du tyst i din vrå
Din Fröjas ungdom målar.
Min Son!
Hör ej efter hur Krögarn skrålar,
Se på den som din pensel afmålar;
Dess ögons eld - hå, hå!
Som Stjernan prålar. [Fin.]
Movitz! ach! hvad du lycklig är!
Ljufva besvär
Båd för din hand
Och snillets kraft!
Från Paphos Land
Et lån du haft,
Ach et dyrbart lån!

* * *

Hvad fägring och behag! O Gudar hvad för tycke!
Bindmössan skjuter fram et fint och krusadt stycke,
Som uti bubblor bryta och ned åt nacken går,
Där sist et rosigt band hopflätar Hännes hår.
I öronen, hvad glans! en glans som högröd skiner;
Dess Hängen menar jag, dess Hängen af rubiner,
Som til förtjusning mer kring ögats vackra krets
Fördunkla med sin brand en blommig silfverspets
Det gröna Sidensars hvaraf bindmössan prålar,
Fint vattrat, mörkt och slätt, just som Bror Movitz målar.
En duk kring Hännes hals, mjällhvit som sjelfva snön,
Sjelfsvåldigt fläktar opp, smårandig gul och grön;
Och på de höga bröst en dubbel gullkjed spelar,
Som prydd med en Smaragd i flere hvarf sig delar.
Jag undrar just min Son - Slå i och sup mig til -
När ögat bjuder dig, at hjertat intet vil.
Men ach! hvad hon är skön när hon med hufvud nickar!
Kolsvarta Ögonbryn, helt mörkblå Ögon-prickar,
En mund som lifvets vår på sina läppar bär,
En hy som helsans Gud en dödlig knapt förär.
Nej du har ingen färg så liflig i din kruka,
Så dyrbar på din sudd, så len och fin at bruka,
Den ej naturens prål och tekning öfvergår;
Et enda ögnakast din pensel ej förmår.
Säg Movitz, har jag rätt? - hvi penslar du och dröjer? -
Säg hvad den hvita kjoln för ädel fräckhet röjer?
Lftröjan af hvitt taft och skor af gull-brocad.
Ach! måla Movitz mer, men gör din tekning glad.
Bergströmskans skål - Gutår! - hvars bild på duken prålar!
Apelles led hans hand! Jag driker, och du målar.
* * *
Madam!
Sitt nu ner, sitt helt stilla,
Blunda med ögat en kärlig blund; :||:
Dra nu litet på mund,
Se hit min skönhet lilla.
Madam!
Något vackert sitt hjerta inbilla;
Tänk på mej, Se på mej nu min lilla!
Skjut bröstet litet fram;
Min syn ej förvilla. [Fin.]
Men! den min pensel bildat har,
Sjelf mig bedrar;
Ja jag blir kär,
Förvillad, yr.
God vänner här
Om ram bestyr,
En förgylder ram. [D.C.]
Hålt Movitz! Gudar hjelp! du vandrar ju i drömmen.
Hej Krögar Far! kom ut! han kastar sig i strömmen.
Hålt Movitz! hålt min Son! din kärlek får sin lön.
Nej nu går jag jag min väg och kastar mig i sjön;
Hvar är min sabel? Marsch! - - - -

---

[https://runeberg.org/fredepis/75.html]

Epistel nr 75

Til sin Rival Fader Movitz, på Caisa Lisas Namnsdag.

Dedicerad til Kongl. Capellmästaren Kraus.

Skratta mina barn och vänner;
Säg om någon af er känner
Den som står och spänner
Stora Dulcian,
Än den med peruken,
Med Skinn-förklä för buken,
Och Kappråcken af buldan.
Bistert han mot noten grinar;
Hör hur han Hobojan pinar; - - - [Oboe.]
Gubben blåser så han tvinar.
Un poco lento! - - - [Oboe.]
Röret strängt han kniper,
Och med truten piper,
Gammal snäll och van.
* * *
Cajsa Lisa, lilla Piga!
Fäll ej ögonen och bliga;
Skall hon intet niga,
Höra och se?
Hör huru det klingar,
Hur kärligt han nu tvingar
Sitt knöliga Oboe.
Alt för din skuld, Cajsa Lisa;
Movitz vill din Namnsdag prisa, - - - [Oboe.]
Gubben vill sitt hjerta visa.
A tempo gjusto! - - - [Oboe.]
Spela du, var glader;
Dikta dina rader,
Och din Nymph tilbe.
* * *
Broder Movitz, blås nu fakta,
Så vill jag min Nymph upvakta,
Vid mitt glas betrakta
Skönhetens prål.
Himlen nu förkorte
Alt ondt! - Hurra! blås Forte.
Kling klang! Cajsa Lisas skål!
Hännes ögon hjertan sårar.
Blås din Lymmel, hon mig dårar - - - [Oboe.]
Du och jag vi fälla tårar.
Ditt Nöt, Piano! - - - [Oboe.]
Hännes Fest vi fira;
Astrild kom och zira
Nu mitt tungomål.
* * *
Mycket Guld och dyra skänker,
Alt hvad som ditt hjerta tänker
Och för ögat blänker,
Blifve ditt val!
Barn-fader åt Barnet,
Jämt Fästmänner i garnet,
Och Plåtsedlar utan tal!
Borga intet Cajsa lilla,
Låt Ducaten til dig trilla. - - - [Oboe.]
Riktigt Movitz, blås och drilla,
Un poco forte! - - - [Oboe.]
Tag ditt glas min broder,
Dränk i Bacchi floder
Kärleks harm och qual.

---

[https://runeberg.org/fredepis/76.html]

Epistel nr 76.

Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då
han blev utpiskad ifrån Balen.

Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring hufvud och plåster på mund,
Svarta håret i hängande lockar
Flaksar kring öronen som på en hund;
Med stopet i näfven han på Krögarn ser.
Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier.
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich, Schteet på tin kranne;
Gesundheit, plaisir!

* * *

Mässings-kammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Hvar gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick!
Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun; gleich
im augenblick.

* * *

Lustigt! Jergen klunkar sig mätter,
Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp;
Händerna hvirfla med långa Manschetter;
Satan och kärleken plåga hans kropp.
Nu halka du Jergen; stötte du ditt lår?
Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår.
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; Nun gantz piano, nun
forte; kutår!

* * *

Jergen tyst! ej musiken förvilla;
Nympherna sjunga, nå tig nu din hund.
Midt uti dansen står han helt stilla,
Rätt som han står, dansar han om en stund,
Med handen på ryggen trippar han så lätt.
Ach meine Seel wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss
der kleine flageolette.

* * *

Mutter se uppå Tysken den dåren,
Guldguler råck och väst af cattun,
Skjortan hänger ut mellan låren,
Byxorna fulla med fläckar och dun.
Kör ut'en på porten; Marsch nu, ett, tu, tri!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, Carnalje,
und Racker-parti!

---

[https://runeberg.org/fredepis/77.html]

Epistel nr 77.

Angående Jungfru Sophia på Lokatten och om något
som passerat.

Klang mina Flickor! se skyarna glimma,
Stjernorna försilfra båd vatten och land,
Månan i molnet sin guldgula dimma
Kastar öfver klappträn och såar vid strand;
Lokatten lyser med tassar och klor,
Skylten på stången, den knarkar och hviner,
Och guldgramanen uppå Krögar-Mor,
Glittrar kring Mössan och skiner.

* * * Skepparn vid Stånkan med svarta Peruken,
Han med bruna kolten och hatten på sned,
Han som nu kasta, och Brickan i huken
Med sin ullgarns vante i brädspelet vred,
Samma Capten som är altid så kär,
Som femton gånger har lägrat Sophia,
Där i Cajutan, om bord på det där
Snau-skeppet Jungfru Maria.
* * *

Klang! Gamla Fredman vil fukta sin aska,
Kling klang! mina flickor, slå i för Contant.
Eljest den dära Capten vid sin flaska,
Ska ni veta Flickor, är från Alicant,
Om han er vinkar och lockar åt strand,
Och slår i fönstret med knogen på rutan,
Tre, fyra Mösstyg med spetsar och band,
Ligga på stoln i Cajutan.

* * *

Men se hur Vimpeln den fladdrar och flyger,
Och den röda Flaggan hur bugtig och rund,
Hon sina snibbar i vågorna smyger,
Mellan Roddar-båtar och Pålar och Grund,
Nalle på däcket i kedjan han står,
Månan i länkarna ljuset fördelar,
Och uti skuggan af seglet - Gutår!
Sitter Birfilarn och spelar.

* * *

Kors huru Relingen gungar och vickar,
Och hur stora Masten den knarkar - Nå hör!
Hör hur på kistan Besökaren hickar,
Där Märkrullan ligger vid Stånkan framför.
Här har du Tuben - Bror Mollberg Gutår!
Väpna ditt öga, och klunka ur pipen,
Se där på däcket, den där med grått hår,
Den där gemena - Den Gripen.

* * *

Skål mina vackra och kostliga ungar!
Men O Fader Bacchus! jag hickar och dör;
Stoln går i ring kring, och golfvet det gungar,
Uti stånkan ligger båd syn och gehör;
Nog tyckes mig det var sjungande köp,
Sådan en huggare prompt i sig dräja;
Men til at säga hvad sort som jag söp,
Det kan jag just intet säja.

* * *

Se hvar han skalkas den tjocka Captenen,
Hjulbent och tokrolig, dum som en spån;
Strumporna glänsa brandgula på benen,
Och de stora Spännena skina på tån.
Klang min Sophia! nu är du för täck:
Håret kring axlarna, Mössan på öra,
Förklä i trasor - Och Fartyget läck.
Men si Capten! Låt oss höra.

* * *

Himmel där kommer Capten! - Bia, bia,
Käppen öfver hufvud och doppskon i skyn,
Stoln hvälfd i näfven - Aj aj Sophia!
Aj - aj - aj! mitt ryggbast det smålar som gryn.
Söta Capten! - Nå God dam you, din hund!
Aldrig Sophia jag mera vill söka,
Aldrig min fot, ifrån denna här stund
Mer skall i Lakanen spöka.

---

[https://runeberg.org/fredepis/78.html]

Epistel nr 78

som är et Fägne-Spel på Fader Didriks Namnsdag
år 1780, sammanstämt på Amsterdam, et
Näringsställe i Stora Hopar gränd.

Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in,
Trumslagarn knapt hant lyfta på pinn,
Förr'n Bergen, med sitt Oboe d'Amour,
Stod tyst på lur.
Ja! oljan knapt i lyktan utbränd,
Förr'n Basfiolen surra i gränd;
Kors! Bergen blåste Oboe så sött,
At snart jag dött.
Grälmakar Löfberg, gammal och van,
Vid Krogdörrn stod och blåste Dulcian,
Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt,
Och näfven mot Krögaren knöt.
Men Åkerblommen, snål som en varg,
I röda mössan blängde så arg,
Befalte oss draga för den och för den,
Slog dörrn igen.

* * *

Längst gatan fram sågs aldrig en katt,
Helt tyst i skorsten Murre han satt,
Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand
Sin svarta hand.
Och nedanför bland Fartyg vid bron,
Holländarn än ej, med permission,
Hint sina Permissioner knäppa hop,
Vid Tuppens rop.
Ej minsta, knark i blockar och tåg;
Så tidigt at Besökaren såg
Hur', under det luften blef kulen och hög,
Fiskmåsen kring masterna flög.
Så dags at Bergen ren i krakel,
Tog sig en half och dito en hel.
Och Summa summarum, tre qvart uppå tu
Slog klockan nu.

* * *

Vasserra! hvad den Bergen han svor;
Fan sjelf mest in i Oboe for;
Han ville blåsa, men ogörligt, nej!
Det stämde ej.
Et rör så propert, blankt som en dag,
Af svarfvad Björk med Mässings-beslag,
At det ej gaf sin klara kammar-ton,
Säj mig reson.
Lång-Anders i sin randiga rock,
Vid Basfioln stod grönögd och tjock,
Och svor på sin tumme til kropp och til själ,
På stunden slå Krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som et lik,
Förbanna sej och all sin musik,
Och slog så Dulcian bums i väggen, och dog
På nästa krog.

* * *

Men Gumman, hvad hon har för en själ!
Hon vill så hjertans väl och så väl;
Hon gaf oss alla Färsköl fyra krus,
Och hvar sitt Ljus.
Och som det var Sanct Didrik i dag,
Och Didrik är en skurk, det sad' jag,
Så skänkte Gumman oss hvar en sin sup;
Jag buga djup.
Vi drucko hännes skål än en gång.
Jag bugade och tog min Basson.
Lef käraste Mutter i hälso och frid!
Kamrat rör på strängen och gnid.
Hurra! Värdinnan hon är galant,
Men värden är en skurk, det är sant.
Hurra och hurra för vår ädla Madam
På Amsterdam!

---

[https://runeberg.org/fredepis/79.html]

Epistel nr 79.

eller
Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra
i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785.

Charon i Luren tutar,
Stormarna börja hvina,
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu til slut;
Månan sin rundel slutar,
Stjernorna sorgligt skina,
Til sin förvandling lutar
Snart min lifsminut;
Snart nu mitt Timglas utrinner,
Charon ror alt hvad han hinner,
Vattnet vid åran,
Pollrar i fåran,
Och på det blanka
Sväfvar en Planka,
Kolsvarta Lik-paulunen gungar floden fram,

Vid rök och dam :||:
Och Gastars tjut.

* * *

Krögar-Madamer raska,
Stärken mig på min resa,
När jag til Fädrens aska
Samlas skall i natt.
Krögarne stå så baska,
Rödblommiga och hesa,
Borga mig knapt en flaska,
På min gamla hatt.
Mor där på taflan vid disken,
Stryk ut två öre för fisken;
Ditto, det öret
För det gamla smöret;
Noch för den ålen
I gröna skålen;
Noch för den där Potates, som jag mig drar,

Hvad den var rar :||:
Och trind och platt.

* * *

Jag gör mitt Testamente,
Där jag vid stånkan sitter;
Läs du sjelf opp Patente,
Läs Mor Maja sjelf;
Bort verldsligt Regemente,
Verlden blir mera bitter,
Stjernklara firmamente,
Mig nu öfverhvälf.
Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, hvad den Vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser,
Dropptals från truten,
Ned på Surtouten.
Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang.

Klang Mutter, klang! :||:
Vid Charons Älf.

* * *

Hufvud på axeln hänger,
Kroppen sig framåt lutar,
Nacken den slår och slänger.
Men, O Gudar! men
Ögat med tårar blänger,
Uppå de granna klutar,
Som fordom med Ducriner,
Knäptes trångt igen;
Men se på Böxorna bara;
Säj ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
Lappad är resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta,
Och den där dyra Skjortan var, Mor Maja märk!

Beckmanskans Särk :||:
För tu år sen.

* * *

Nu står jag midt i båten,
Kors hvad det roret gnislar,
Skuggorna hela bråten,
Squalpa bak och fram;
Eolus quäfver gråten,
Charon på pipan hvislar,
Hjelp! hör den mörka ståten
För et hiskligt larm;
Blixt, Norrsken, Dunder och fasa,
Rundt kring om skyarna rasa,
Karlevagnen hvälfver,
Glimmar och skälfver,
Stjernorna slockna,
Stränderna tjockna,
Tils i den svarta skuggan inga himlar syns;

Mitt qual begyns, :||:
God natt Madame!

---

[https://runeberg.org/fredepis/80.html]

Epistel nr 80.

Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet,
utom Kattrumps Tullen.

P a s t o r a l

Dedic. til Kongl. Secreteraren Kellgren.

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

* * *

Så höljde min Nymph på Floras Fest,
Et enkelt och skiftat flor;
Då hon utaf Mollberg buden til gäst
Ut til Första Torpet for.
Det Torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftan ljustras röd i Kastrulln,
Och dit Brunsvikens bölja klar
I vatrade vågor sig drar.

* * *

Helt tunn i en Nankins Tröja snörd,
Vår Ulla sitt Intåg höll;
Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd,
I vicklade skrynklor föll;
Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd,
Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd,
Ej vådligt mer i ögat stack,
Och Skon bar nu ingen hvit klack.

* * *

Märk, mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur' Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.

* * *

Just där innom Torpets högda gräs,
På granrisadt farstu-golf,
Steg Ulla utur sin gungande Chaise,
En Söndag, så klockan Tolf,
Vid pass då Jofur åskan bestämt,
Och Dandryds klockor pinglade jämt,
Och Tuppen gol i källar-svaln,
Och Svalan flög långt in i saln.

* * *

Nu började Tumlarn gå ikring,
Och Mollberg han damp af stoln;
Vår Nymph men sin arm och blixtrande ring,
Slog Tallstrunten ut på Kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog,
Och kjorteln öfver axlarna drog;
Och Mor på Torpet, utan krus,
Måst borga vårt Herrskap sitt rus.

* * *

På backen mot luckan Hästen gul
Upreser sin man i sky;
Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul
Med lossnade skrufvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos,
Och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjelpt som en Fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.

---

[https://runeberg.org/fredepis/81.html]

N:o 81
FREDMANS EPISTEL
Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen,
diktad vid Grafven.

Dedicerad till Doctor Blad.

Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Innom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
Byts til grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf
Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår Syster.

* * *

Ach längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Til et stoft förenar!
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.

* * *

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen opp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.

* * *

Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Hänne alla lustiga lag;
Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi ä torstiga alla.

---

[https://runeberg.org/fredepis/82.html]

Epistel nr 82.

Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla
Winblads Frukost en sommar-morgon i
det gröna.

P a s t o r a l,
Dedicerad til Kgl. Secreteraren Leopoldt.

Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa;
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.
Klang hvad Buteljer, Ulla!
I våra Korgar öfverstfulla,
Tömda i gräset rulla,
Och känn hvad ångan dunstar fin,
Ditt middags Vin
Sku vi ur krusen hälla,
Med glättig min.
Hvila vid denna källa,
Hör våra Valdthorns klang Cousine.
Valdthornens klang Cousine. - - - [Corno.]

* * *

Prägtigt på fältet pråla,
Än Hingsten med sitt Sto och Fåla,
Än Tjurn han höres vråla,
Och stundom Lammet bråka tör;
Tuppen på taket hoppar,
Och liksom Hönan vingen loppar,
Svalan sitt hufvud doppar,
Och Skatan skrattar på sin stör.
Lyft Kitteln; hör.
Lät Caffe-glöden kola,
Där nedanför.
Prägtigt på fältet pråla
De ämnen som mest ögat rör.
Som mest vårt öga rör. - - - [Corno.]

* * *

Himmel! hvad denna Runden,
Af friska Löfträn sammanbunden,
Vidgar en plan i Lunden,
Med strödda gångar och behag.
Ljufligt där löfven susa,
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla tag,
Vid denna måltids stunden,
Ditt glas som jag.
Himmel! hvad denna Runden,
Bepryds af blommor tusen slag!
Af blommor tusen slag! - - - [Corno.]

* * *

Nymphen, se hvar hon klifver,
Och så beställsam i sin ifver,
Än Ägg och än Oliver,
Uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den Mandeltårtan skär.
En Kyckling där,
Af den hon vingen rifver,
Nyss kallnad är.
Nymphen se hvar hon klifver,
Och svettas i et kärt besvär.
Och svettas i besvär. - - - [Corno.]

* * *

Blåsen J Musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen små Kärleks-Panter,
Bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
Klang Du och Jag!
Klang Ullas amaranther,
Af alla slag!
Blåsen i Musikanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Hvar en sin kallsup tag. - - - [Corno.]

* * *

Ändtlig i detta gröna,
Får du mitt sista afsked röna;
Ulla! farväl min Sköna,
Vid alla Instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur Surtouten,
Afklipt en knapp vid Charons bud.
Kom hjertats Gud!
At Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud.
Ändtlig i detta gröna,
Stod Ulla sista gången Brud.
Den sista gången Brud. - - - [Corno.]
Slut på Fredmans Epistlar.

---

Innehåll / Table of Contents

Titelsidan
Företal och Signatur
Personerne
Underrättelse
N:o 1, Til Cajsa Stina
N:o 2, Til Fader Berg, rörande Fiolen
N:o 3, Til en och hvar af Systrarna
N:o 4, Enkannerligen till Anna Stina
N:o 5, Til the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden
N:o 6, Til the Galimater på hinsidon then Konungiliga Djurgårdenom
N:o 7, Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads
N:o 8, Til Corporal Mollberg
N:o 9, Till gumman på Thermopolium Boreale
N:o 10
N:o 11, Til Bröderne och Systrarna på Lokatten
N:o 12, Elegi öfver slagsmålet på Gröna Lund
N:o 13, Till Brodern Bredström
N:o 14, Till poeten Wetz
N:o 15, Enkannerligen til Theophilum Skomakar-Gesäll, under dess förföljelse skrifven til tröst och hugsvalelse
N:o 16, Enkannerligen til the Birfilare på then Konungsliga Djurgården
N:o 17, Til Syster Lisa
N:o 18, Til Gubbarna på Terra Nova i Gaffelgränden vid Skeppsbron
N:o 19, Til Systrarna på then Konungsliga Djurgården
N:o 20, Til Fader Berg och Jergen Puckel
N:o 21
N:o 22, Til the Nybyggare på Gröna Lund
N:o 23, Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768.
N:o 24, Till kära mor på Bruna Dörren
N:o 25, Som är ett försök till en pastoral i bacchanalisk smak, skriven vid Ulla Winblads överfart till Djurgården
N:o 26, Rörande mutter Berg och angående Lotta i Kolmätargränden och vad som passerat
N:o 27, Som är dess sista tankar
N:o 28, Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad
N:o 29, Till de förnäma
N:o 30, Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten. Elegi
N:o 31, Över Movitz, då han blev uppiskad på gatan, för det kvinten sprang på basfiolen, en sommarafton 1769
N:o 32, Till fader Movitz, varutinnan han liknar honom vid ett skepp
N:o 33
N:o 34, Till Movitz, när elden var lös i hans kvarter uti Kolmätargränden
N:o 35, Angående sin sköna och hennes obeständighet
N:o 36, Rörande Ulla Winblads flykt
N:o 37, Till Mollberg på post vid Kungsträdgården
N:o 38, Rörande Mollbergs paradering vid korporal Bomans grav
N:o 39, Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog
N:o 40, Angående bröllopet hos Bensvarvarns
N:o 41, Vid et tilfälle då Christian Wingmark miste sin nattkappa i Slagsmålet med Mollberg
N:o 42, Rörande Kortspelet på Klubben
N:o 43, Til Ulla Winblad, skrifven vid et ömt tilfälle
N:o 44, Öfver Bredströmskans och Movitz melancholi
N:o 45, Till fader Mollberg rörande hans harpa
N:o 46, Huru Mollberg skal bjuda til begrafning efter Mutter på Krogen Wismar, och om hans affärd ifrån Sterbhuset
N:o 47, Angående Mollbergs återkomst til Sterbhuset på Krogen Wismar
N:o 48, Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen
N:o 49, Angående Landstigningen vid Klubben i Mälaren en sommar-afton 1769
N:o 50, Om des sista Ögnekast på Ulla Winblad vid Hännes återfart ifrån Djurgården
N:o 51, Angående Concerten på Tre Byttor
N:o 52, Til Movitz när hans Fästmö dog. Elegie.
N:o 53, Angående Slagsmålet nedanför Danto-Bommen hos T. en höstnatt
N:o 54, På St. Cathrina Kyrkogård
N:o 55, Rörande Movitz Kägelspel hos Faggens vid Hammarby-Tull en sommar afton 1770
N:o 56, Angående Mor Maja på Förgylda Bägaren
N:o 57, Om Barnsölet
N:o 58, Öfver Kilberg, Bacchi man och Ordens Officiant i Templet
N:o 59, Til Lo-Katten
N:o 60, Til Bränvins-Advocaten Fader Kulkus om något som passerat
N:o 61, Til K. Mor på Fyrkanten
N:o 62, Angående sista Balen på Gröna Lund
N:o 63, Diktad midt i veckan
N:o 64, Rörande sista Balen hos Frömans i Horns-Kroken
N:o 65, Om Styrmans-Dottren Gretgens död på Fabriken
N:o 66, Til Movitz Målare
N:o 67, Til Mutter på Tuppen
N:o 68, Angående sista balen på Grönlund
N:o 69, Om Mollberg Dansmästare
N:o 70, Om något som passerade i Artilleri-Lägret Anno 1773
N:o 71, Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet
N:o 72, Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton
N:o 73, Angående Jergen som förskref sig til Fan
N:o 74, Om Bergströmskans Porträt
N:o 75, Til sin Rival Fader Movitz, på Caisa Lisas Namnsdag
N:o 76, Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då han blev utpiskad ifrån Balen
N:o 77, Angående Jungfru Sophia på Lokatten och om något som passerat
N:o 78, som är et Fägne-Spel på Fader Didriks Namnsdag år 1780
N:o 79, Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785
N:o 80, Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet, utom Kattrumps Tullen
N:o 81, Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen
N:o 82, Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon i det gröna

---

Project Runeberg, Tue Dec 5 09:54:04 2023 (aronsson) (download) << Previous
https://runeberg.org/fredepis/index2.html