Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad
I går såg jag ditt barn, min Fröja,
i Yxsmedsgränd,
klädd i en svart, garnerad tröja,
så snörd och spänd;
en kullrig vidd av många stubbar,
bjäfs och grannlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar
med långa svärd.
Hon vände sig, och floret fläkta
tyst av och an;
dess ögons glans så dyr och äkta
bland tårar brann.
Ett kvinnligt öga fullt med tårar
och en darrande röst,
säg mig vad mer till ömhet sårar
ett manligt bröst?
Från topp till tå min nymf jag granskar;
bedrövlig syn!
Hopknäppta sträcks två klippingshandskar
med bön till skyn;
dess kjortlar rycks och uret stannar,
perpendikeln sprang av;
och nymfen själv den krans förbannar,
som Fröja gav.
Du stränga makt som kärlek dödar
med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
och hon blir fri.
Kring templet hennes ögon välva,
där hon Themis nyss rönt,
fast politiens drottar själva
dess hjässa krönt.
Så skynda dig att Fröja lyda;
glöm avunds hand!
Lät nöjets bloss din himmel pryda
i Pafos' land!
Gå, tänd och dela än en lusta
som naturen ger liv;
gråt inte mer, håll upp att pusta
och lycklig bliv!
