Himlens änglar sjunga ned till jorden: riven sönder dödens förlåt, riven ned den!
En kvinna ligger bäddad i svart sorgerum.
Stora ljus brinna kring hennes bår.
På hennes ansikte är en åtrå till Livet,
som ville hennes händer knäppas till bön.
Det är tyst, endast natten går omkring med vaktande steg.
Plötsligt flammar röd en eld över den döda: vad är detta?
Det är tyst i rummet.
Änglar sjunga: svarta murar, vidgen er!
I blå himmels ljus må kistan stå benådad.
Kistan står i evighetens rum.
Änglar sjunga: du Guds barn, Herren kallar dig.
Det är tyst, aldrig skall sorgen lämna denna boning.
Men den döda hör ropet:
Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes röst som ett eko genom alla himlar.
