Jord, på din rygg har jag rest ett slott åt erövrare,
det skola de starkt laddade gästa,
de starkt laddade som gå och vänta.
Där melankoliska fönster stå
och tala om störtade öden,
där skolen I vandra unga, I icke darrande
människor av brons som jag.
Och edert bröst skall sjunga såsom en vårstorm,
som piskar rutan med våta vingar.
Saliga, skrattande fatten I med händerna en ny stjärna,
då förmörkas edra drag, eder blick faller på jorden.
Vilken kraft lägger denna arm i svärdet,
som skall genomborra - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Unga bröst ... varför är det så ljust uti dig?
