| 27 |
När vi tala om patriotism i våra dagar, föreställa vi oss vanligen, att denna känsla alltid förefunnits och alltid varit af ungefär samma natur som nu. Åtminstone det sista är säkerligen ett misstag. Hos antikens folk t. ex. var visserligen den enskildes förmåga af uppoffring för det allmänna nästan obegränsad, men -- såsom Fustel de Coulanges visat -- var denna underkastelse väsentligen af religiös natur och hade knappast någonting gemensamt med våra dagars nationalkänsla.
I alla tider har funnits ett slags patriotism, som egentligen varit den mer eller mindre medvetna sammanhållningen för själfbevarelse. I tider, när fredsåren voro lättare att räkna än krigsåren, var det allvar med frågan om ett folks tillvaro eller icke. Det gällde ens eget lif och ens närmastes, det gällde allt hvad man ägde på jorden. Wallenstein stående med en armé inom Smålands gräns, -- det skulle helt enkelt för hvarje smålänning ha betydt, att han just inte hade mycket mera att hoppas här i världen. En dylik situation var ju den kraftigaste tänkbara maning till sammanhållning, men detta är ännu långt ifrån den alldeles specifika andliga kraft, som under 1800-talet fick namnet nationalkänsla.
Se vi särskildt till vårt svenska folks så mycket -- och med rätta -- prisade fosterländskhet under 1600-talet, få vi
| 28 |
I själfva verket finna vi ännu under den nyare tidens första århundraden bland alla Europas folk endast sällan spår af någon slags patriotism i modern mening. Den som fanns framträdde mestadels i nationalstolthetens form. Den förekom därför nästan endast hos folk, som följdes af en lysande framgång: spanjorer, portugiser, senare fransmän, engelsmän, svenskar och holländare. Det är lätt att se, att detta är något annat än våra dagars nationalkänsla. Denna senare är nästan starkast hos underkufvade och tillbakasatta folk, hvilkas historiska minnen icke gifva mycken anledning till förhäfvelse gent emot andra. Också är i våra dagar stoltheten blott en enstaka, ej alltid ens befintlig stämma i den stora symfoni, som återljuder från ett i verklig mening patriotiskt folk. I denna symfoni gifvas ofta stämmor som ljuda mycket högre än stoltheten.
Slutligen ha vi att erinra oss den ingrediens i nationalkänslan, som består uti en viss nästan hvarje människa medfödd hemkänsla. Denna är uråldrig, men den är icke
| 29 |
Nationalkänslan, i ordets moderna betydelse, vaknade till lif egentligen under de napoleonska krigen. Huru litet man inom världens styrande kretsar då ännu anade dess tillvaro, visar det sätt, hvarpå Wienerkongressen efter uteslutande dynastiska och »jämviktspolitiska» hänsyn redigerade Europas karta. Den nya folkanda, som bröt fram, skapades icke af krigsnöden; den låg redan beredd, ehuru slumrande. Napoleons tyranni var den yttre stöt som väckte den, och med ens steg den upp och tog härskaresätet i besittning såsom tidens ledande idé.
Denna känsla, som gifvit gestalt och innehåll åt 1800-talets hela historia i Europa, var ett hos folken vaknadt behof att i hvarje lifsyttring gifva uttryck åt sitt eget innersta väsen. Första villkoret för att detta skulle kunna ske var, att hvarje nation finge själf bestämma sina öden, -- icke blott oberoende af andra folk utan äfven löst från den absoluta statsmakt, som då fanns i konungadömets form. Kamp för yttre och inre frigörelse blef därför för hela Europa det väsent1iga innehållet af det nya seklets historia.
Det finnes åtskilliga tidehvarf i världshistorien, som i alla sina företeelser behärskats af en enda idé. Mycket af detta slag gömmer sig för våra blickar, men ibland är förhållandet så påtagligt, att det icke kan undgå vår uppmärksamhet.
Ett sådant fall bilda 1500- och 1600-talen, med det religiösa afgörandet såsom den allt dominerande faktorn. Ett annat dylikt fall är 1800-talet, behärskadt af nationalitetsidén.
När en idé på detta sätt bestämmer öfver ett tidehvarfs hela historia, tager den tidens alla krafter i sin tjänst. Vi
| 30 |
På samma sätt som Luthers reformationsarbete stod 1800- talets nationalitetsrörelse i förbund med tidens alla framsteg, det månde vara inom hvilket område som helst, materiellt eller andligt. Hvarje nyupptäckt sanning gaf tidens härskande idé ny styrka, och hvarje uppriktigt sanningssökande följdes af tidsandan med hopp och sympati. Ett tidehvarfs härskande idé förhåller sig nämligen icke endast mottagande till tidens gärning. Den är tvärtom själf en af de drifvande krafterna därtill, och till och med den starkaste af dem alla. Nationalitetskänslan gaf nytt lif och sin säregna stämpel åt allt både andligt och materiellt arbete under 1800-talet, liksom reformationen hade gjort under tidrymden 1517--1648.
Medan under 1500-talet reformationsstriden upprörde alla Europas kulturfolk och tvang dem till en medveten afgörelse för eller emot, förblef ett land i stort sedt oberördt af denna rörelse. Detta land var Italien. Här var den rent yttre omständigheten att landet inrymde påfvemaktens residens ett faktum af den betydelse, att afgörelsen gaf sig af sig själft, utan att egentligen väcka och uppröra folksjälen. Italien blef, i det närmaste, oberördt af detta tidehvarfs härskande idé. Historien vittnar tillräckligt om, hvilken kulturell förlust detta blef för Italien. Sextonhundratalet är ingen lysande tid i de italienska folkens historia.
När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ordning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig
| 31 |
Liksom för Italien under reformationstiden voro äfven här orsakerna i främsta rummet af yttre natur. Sveriges folk behöfde icke kämpa för att tillvinna sig konstitutionell frihet: den hade det tillkämpat sig långt förut. Och efter 1814 kände Sverige icke heller någon allvarligare fruktan för sin yttre frihet; en hundraårig fred har i viss mån styrkt det i denna sorglöshet. Sveriges folk var ej splittradt under olika herradömen -- om vi frånse svenskarna i Finland, som knappast någonsin betraktats såsom ett »Svecia irredenta». Inom Sverige själft funnos icke olika nationaliteter representerade, som kunde under inbördes kamp göra nationalitetsfrågan aktuell.
Alla yttre omständigheter bidrogo alltså till att gifva Sverige en i och för sig lycklig undantagsställning bland Europas folk. Men denna undantagsställning förde den olyckan med sig, att vi gingo miste om den pånyttfödelse, som tidens härskande idé, nationalitetskänslan, skänkte de öfriga folken.
Detta är ett faktum, som icke blifvit tillräckligt uppmärksammadt i vårt land. Alla ha väl haft ögat öppet för, huru svag den svenska fosterlandskänslan varit under de senaste hundra åren, men man har icke gifvit akt på, att här ej varit fråga endast om en skillnad i grad utan i art.
Den lilla patriotism, som vi kunna igenfinna hos vårt svenska folk, har varit af den gamla arten, från 1600-talet: nationalstoltheten. Däremot har vårt folk helt och hållet gått miste om hvad man under 1800-talet menat med nationell väckelse. Denna folkens instinktiva sträfvan att i hvarje lifsyttring gifva uttryck åt sitt eget innersta väsen, har varit något för oss obekant.
Man skall kanske invända att »Götiska förbundet», om hvars instiftande en eller annan tidning nyligen erinrat, vittnar
| 32 |
Under förra delen af det nittonde seklet märktes icke bristen på nationell väckelse lika mycket som senare och i våra dagar. Inom den bildade klassen var den äldre patriotismen ännu ganska allmän, och om den stora mängden än var nationellt likgiltig, så fanns dock ännu icke någon medveten ofosterländskhet.
Men efter hand föll täckelset bort, och det verkliga förhållandet trädde i dagen. Hos den bildade befolkningen trängdes 1600-talets patriotism undan af skandinavism och kosmopolitism, och bland folkets djupare lager skapades rent antinationella stämningar genom Amerikabrefven och ungsocialismen. Den isolerade ställning vårt folk intog genom sin brist på nationell instinkt kunde ej längre döljas.
Att Sverige kommit att stå utanför 1800-talets mäktigaste tidsrörelse har haft en afgörande betydelse för vårt folks historia under det århundrade som nu gått till ända.
Hvad vi gått miste om i detta fall är en ovärderlig andlig kraft, som kommit andra folk till del, icke oss.
Häraf har allt vårt svenska arbete blifvit så mycket tyngre. I sanning är det ett storartadt bevis på styrka, att vårt folk likaväl kunnat, i stort sedt, under dessa hundra
| 33 |
Nationalkänslan i egentlig mening, tidens härskande idé, har stått i förbund med alla tidens uppåtsträfvande samhällsrörelser. Vår svenska patriotism -- en gengångare från 1600-talet -- har nästan endast kunnat se tillbaka; den har icke förmått känna någon hänförelse för tidens egna idéer och uppgifter.
Men på samma gång vårt patriotiska parti alltså nästan städse varit konservativt, har vårt liberala parti -- som ville se framåt -- varit i afsaknad af nationalkänslans lifgifvande ande, -- därför att denna saknats hos vårt folk i dess helhet.
Därför är Sverige ett af de få länder, där det liberala partiet icke varit det fosterländska partiet, -- såsom annars har varit regel öfverallt i världen.
Och detta är i sin ordning förklaringen till, att det liberala partiet hos oss alltid varit så svagt. Det har icke hos oss, såsom annorstädes, burit inom sig tidens egen lifgifvande kraft, ett entusiastiskt nationalmedvetande.
Och när valet då skulle stå mellan ett liberalt parti utan nationalkänsla och ett konservativt parti, som dock hade kvar åtminstone den nationella själfbevarelsedriften, så har sistnämnda parti af sig själft haft en fördel, som icke rättfärdigats af graden af dess politiska upplysthet. Och därför är det som detta parti nästan alltid suttit inne med makten i vårt land.
Äfven i yttre politiskt och kulturellt hänseende har denna vår svenska isolering varit oss till stor skada. Rent instinktivt
| 34 |
Liksom hvarje folk under nationalismens tidehvarf känt ett obetvingligt behof att göra sin egen individualitet gällande, så har det ock i fråga om andra folk skänkt sitt intresse endast åt det, som burit en verkligt nationell prägel. Folken hafva hvart och ett gifvit sitt bästa och gladt sig åt den rikedom och mångfald, som härvid kommit till synes. Här har återigen det svenska arbetet blifvit öfversedt, därför att det så sällan burit prägeln af nationell individualitet.
För att taga ett exempel! Det är visst icke omöjligt, att vår August Söderman var ett lika stort musikaliskt geni som norrmannen Grieg. Men Grieg, hvars hela verk är prägladt af den starkaste norsk-nationella instinkt, ja liksom gifvit Norges hela natur och folklynne i toner, -- Grieg är världsberömd. Söderman -- som dock jämförelsevis, jämfördt med våra andra kompositörer, var i viss mån nationell -- är än i dag okänd ute i den stora världen.
Den nationella hänförelsen, i förbund med tidens alla bärande tankar, har därute i Europa framtvungit stora afgöranden, som i sin tur inneburit ett nytt tillskott af kraft till folkandan.
| 35 |
Huru oändligt trögt och omständligt ha ej däremot de stora reformerna släpat sig fram hos oss! Representationsfrågan kräfde femtio år, försvarsfrågan trettio, den allmänna rösträtten fyrtio år. Och när till sist en lösning framtvungits, huru ofta har den ej skett »i trötthetens tecken», utan att väcka någon segerns entusiasm hos de segrande!
Ett tidehvarfs härskande idé gifver nytt lif åt hvarje utvecklingsduglig sträfvan; »andarna vakna, och det är en fröjd att lefva». Afsaknaden hos oss af tidens bärande tanke, bristen hos oss på nationell instinkt är det som gjort hela 1800-talets historia i vårt land så färglös, så »grå». Att vi stått utanför tidens starkaste rörelse är det, som så af sig själft gifver detta alltjämt återkommande intryck, att vårt folk sofver. Detta till trots för, att vi nog arbetat, vi också -- i många fall väl så mycket som andra folk.
I själfva verket ha vi svenskar sofvit öfver nationalismens tidehvarf. Hela vårt arbete under denna tid bär prägeln af att hafva så att säga skett i sömnen.
»Kan en kvinna älska en annans barn högre än allting annat?» frågar konung Skule Jatgejr skald. »Ja», säger skalden, »men endast den kvinna som inga egna barn har.»
Sverige, under det tidehvarf som nu håller på att gå till ända, har icke haft någon nationell instinkt, icke någon egen nationell uppgift, -- eller om dylika uppgifter funnits, så ha de sannerligen fått sköta sig själfva. Huru ha vi ej i stället svärmat för andra folk och deltagit i deras öden: greker, polackar, ungrare, italienare, danskar, sönderjutar, norrmän, finnar!
Sannerligen är det inte den största orätt, när Ellen Key år 1899 förebrådde Sveriges ungdom likgiltighet för Finlands sak. Visa oss något annat folk, som så sörjt med i andras sorger som det svenska!
Men tyvärr har detta varit mera ett svaghetssymtom än ett tecken till hälsa och styrka.
| 36 |
En lefvande nationalkänsla innebär alltid en tendens att, åtminstone i någon mån, se saker och ting från större synpunkter. Hos oss äro de små synpunkternas män -- som finnas hos alla folk -- beröfvade också denna sista möjlighet att höja sig till en vidare utsikt.
Och därför är det vi hos oss ha så godt om »praktiska» män -- ända uppe bland spetsarna af vårt samhälles styrelse och förvaltning -- män, hvilkas »praktiskhet» egentligen består uti att de se klart i småsaker och -- ohjälpligt skeft i alla stora frågor.
Entusiasmen öfvervinner alltid en mängd små och futtiga synpunkter. I ett land med stark nationalkänsla blir därför mycket uträttadt, som i vårt land strandar på högmod, fåfänga, afundsjuka, tröghet m. m. m. m.
Huru bred materialismen än kan göra sig, finnes bland andra folk dock alltid ett för alla gemensamt ideellt intresse: fosterlandet.
I Sverige saknas äfven detta. Och därför är det som man hos oss så ofta möter till och med bildade människor, som sakna ända till hvarje spår af ideella syften, -- den typ som af en spirituell skriftställare döpts till: »Jonsson».
Den moderna nationalkänslan innebär en omedveten, alltid lefvande känsla af välbefinnande vid att, så att säga, andas den egna kulturens luft. Rent automatiskt beröres den
| 37 |
Hvad ha vi af detta?
Ett af vårt folks mest utmärkande drag är den starka fantasien.
Den gör sig gällande på en mångfald områden. Här skola vi blott undersöka dess betydelse för den svenska nationalkänslan.
Fantasien ställer för svensken i en lysande dager allt som är aflägset. Hvad som ligger alldeles framför honom, ser han icke.
Svensken är långsynt. På nära håll ser han dunkelt och oredigt. Dansken -- i allt hans motsats -- är närsynt. Dansken ser och älskar och undersöker allt som ligger honom nära och är hans eget. Däremot är han full af fördomar och skefsynthet mot allt som icke är hans eget utan ligger honom fjärran.
Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som ligger långt borta.
Här skulle nu den nationella instinkten ha inneburit en högeligen önskvärd och hälsosam motvikt.
Men denna nationella instinkt existerar icke.
Och sålunda har svensken fritt fått utveckla sin ringaktning för allt svenskt, -- sin kärlek och beundran för allt som är främmande.
Bristen på instinkt i något fall inom själslifvet motsvarar på det lekamliga området afsaknaden af något af de fem sinnena. Och därför gäller så ofta om personer utan instinkt det gamla, fruktansvärda ordet: »Alltid fara de vill.»
| 38 |
Naturen tål intet tomrum. Där den välvilliga instinkten saknas, där insmyger sig nästan af sig själf dess motsats. Och i själfva verket är det omöjligt att förneka, att en viss instinktiv motvilja mot allt svenskt hör till de mörka makter, mot hvilka en 1800-talets svensk haft att kämpa. Den har dolts, den har trängts tillbaka, men dess tillvaro har förrådt sig i obevakade ögonblick, och den bär skulden till mycket, hvaröfver vi skulle rodna -- om vi verkligen kunde rodna öfver något sådant som liknöjdhet och åsidosättande af vårt lands väl.
En svensk, som skall uppträda mot en Sveriges fiende, har först att hos sig själf öfvervinna en viss hemlig sympati för mannen. Gäller det att uppträda för en Sveriges vän, måste först öfvervinnas en viss inneboende motvilja.
Exemplen äro otaliga -- om vi erinra oss vårt förhållande till Norge och äfven Danmark.
Hvarje egendomligt svenskt drag, allt som är särskildt utmärkande för svenskar, göres strax till ett fel.
Det är ett fel hos svensken, att han ifrigare än hvarje annan sträfvar att få tillbringa nordens korta sommar så mycket som möjligt under ett obundet friluftslif i naturens sköte. En närmare eftertanke måste säga, att detta är en af vårt folks yppersta hälsokällor -- till kropp och själ. Men emedan det är något som utmärker oss svenskar mer än andra, så måste det vara ett fel.
Det är ett fel hos vårt språk, att det i långt högre grad än t. ex. det franska tillåter sammansättningar. Visserligen får vårt språk härigenom en uttrycksfullhet, en klangrikedom och en smidighet, som är oändligt förmer än franskans oerhördt prosaiska ständiga uppradade: de... de... de. Men i skolan fingo vi naturligtvis lära oss, att det är svenskan, som härutinnan är den underlägsna parten. »Kom ihåg, att franskan inte kan fösa ihop orden såsom vi göra i vårt outvecklade språk.»
| 39 |
Ja, härom året fingo vi läsa, att -- när de moderna svenska tidningarna verkligen bjuda sina läsare en innehållsrikedom, som täflar med, ibland öfverträffar hvad som åstadkommes äfven i de stora kulturländerna -- så berodde detta helt enkelt på svenskens -- lättja. Den lät honom nämligen hela timmar hänga öfver avisorna, när den flitige fransmannen och tysken ej kunde ägna sin tidning mer än några flyktiga minuter!
0.s.v., o.s.v. i oändlighet.
Detta ligger oss så i blodet, att vi acceptera allt som kan tydas som klander, utan att ens göra oss tid till den flyktigaste eftertanke. För några år sedan blef Sverige af en fransk tidskrift kalladt »la terre classique des explosives» (sprängämnesteknikens klassiska land). En svensk tidning, som fick sikte på detta, hade naturligtvis genast klart för sig, att här återigen var något galet, som vi gjort oss skyldiga till. Och så öfversatte den »explosives» med »explosioner» och höll en lång föreläsning om, huru bedröfligt det var, att explosioner vore så notoriskt mycket vanligare i vårt land än annorstädes; här måste bli en ny lagstiftning, o. s. v.
Om i främmande land det sker en svensk någon orätt -- vi mena ej nu, om han blir direkt bestulen på pengar eller skadad till lif eller lem, -- så gör han klokast i att icke vänta sig någon hjälp af sina landsmän. Han kan i regeln ej ens räkna på deras sympati och bör vara nöjd, om han ej snarast hälsas af skadeglädje.
En orätt mot en svensk af en främling upprör aldrig Sveriges folk, -- blott orätt mot en främmande.
En svensk i våra dagar är den skyddslösaste varelse på jorden.
Svenskens hänsynsfullhet och finkänslighet mot främlingar är utomordentlig.
| 40 |
I en svensk novell för några år sedan lästes följande vackra ord: »Han hade alltid tyckt, att svenskar, som foro till Köpenhamn och dödade sig på de finaste hotellen, buro sig illa åt.»
Vi äro öfvertygade om, att denne svenske författare aldrig ägnat ens en tanke åt de hundratals svenska män och kvinnor, som plågats och fördärfvats, stundom till döds, på de danska herrgårdarna.
Se sådant går ju ut blott öfver svenskar.
Det talas i våra dagar mycket om de tappra skandinaverna vid Maggersfontein; man har till och med rest ett monument öfver deras graf.
För min del misstänker jag starkt, att af dessa »skandinaver» minst 70 eller 80 procent, kanske flere, voro svenskar. Ty hade endast t. ex. 50 procent varit svenskar, så hade vi nog länge sedan fått höra, att där voro inga svenskar alls.
Men sådant undersökes aldrig i Sverige. Man delar kritiklöst med sig af Sveriges ära till hvem som helst, som vill vara med och rycka till sig. Än i dag är icke ovanligt, att om en svensk vinner framgång i utlandet och röner erkännande härför, saken i svenska tidningar meddelas under rubriker sådana som »Hyllning åt den nordiska idrotten», »Erkännande åt en skandinavisk vetenskapsman», o. s. v. Sådant är visserligen något sällsyntare nu än före år 1905. Men det finns tidningar, som ännu hålla fast vid den gamla vanan -- man är understundom frestad att tro: med full afsikt.
Vi ha haft nöjet i svenska tidningar läsa artiklar, där det förordats, att den svenska gymnastiken hädanefter borde kallas den danska. Detta därför -- att danskarna begynt göra så i utlandet!
| 41 |
Och för något tiotal år sedan gingo notiser genom svenska tidningar, som meddelade, att i Köpenhamn begynt utgifvas ett stort konversationslexikon, af Salmonsen. Och så tilllades: Hädanefter behöfva vi svenskar alltså ej köpa Nordisk Familjebok(!).
Svensken, som är utan all nationell instinkt, är icke synnerligen tacksam mot främlingar, som någon gång visa vårt land välvilja och hjälp.
Många gångar har det händt, att i våra tidningar meddelats, att den och den mannen afgått med döden, och så har det tillagts: »Han var en stor vän af Sverige och visade alltid svenskar mycken välvilja.» Och mer än ofta frapperas man af, att detta är första gången man hör hans namn. Om han var en stor vän af Sverige, hvarför ha våra tidningar aldrig nämnt honom medan han lefde? Har han fått någon uppmärksamhet igen för sin välvilja? Eller skola vi alltid reservera vår aktning och våra vördnadsbetygelser endast för våra fiender?
För några år sedan skänkte den ryktbare »stålkungen», Carnegie, 180,000 kr. till Göteborgs högskola för upprättande af en professur i engelska. En notis på några rader var allt hvad våra tidningar kostade på denna affär; jag tror ej, att ens i Göteborg bestods den en »ledare». Några dagar senare kom Carnegie personligen hit till Stockholm för att besöka en vän. Icke ett spår af uppvaktning, icke en offentlig tacksägelse frambars till honom. Och lika litet nu ägnades honom af tidningarna någon annan uppmärksamhet än ett meddelande på ett par rader, att han var här.
Under de tunga dagarna år 1905 var det icke många främlingar, som stödde Sveriges sak. Men några få gjorde det dock. De gjorde det af rättskänsla och väntade kanske ingen särskild belöning. Men deras vänner häpnade öfver den likgiltighet och otack, hvarmed de bemöttes. Och naturligtvis
| 42 |
Nej, vi svenskar äro icke tacksamma för välgärningar mot vårt folk; de lämna oss i det närmaste oberörda.
Vår tacksamhet spara vi för vårt lands fiender. Mot dem äro vi alltid i viss mån sympatiskt stämda. Skulle någon af våra belackare någon gång låta undfalla sig ett ord, som med god vilja kan tolkas såsom vänlighet mot vårt land, då känner vår tacksamhet inga gränser.
»Det bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.»
Detta är sant -- i ett fall på tusen. I Sverige i ett fall på tiotusen.
Att hafva gjort sitt folk någon nytta är i andra länder åtminstone i någon mån ett skydd mot förtal och hätskhet.
I Sverige är förhållandet snarast motsatsen.
Öfver en mycket stor del af vårt folks bästa män är den rätta grafskriften: Hatad i lifvet, glömd i döden.
Huru oändligt mycket är ej glömdt af hvad svenska män och kvinnor uträttat af gagnande storverk, -- saker som skulle vara med tacksamhet ihågkomna hos hvarje annat folk. Någon gång griper man sig an med att väcka något minne till lifs, -- såsom i våra dagar Svedenborgs.
| 43 |
Men man får komma ihåg, att initiativet härtill har utgått från främmande håll, -- engelskt och amerikanskt.
Då kan det nog vara förnämt att arbeta på ett svenskt minnes återupprättande äfven i Sverige.
Intet annat folk har väl någonsin sjungit en annan nations folksång såsom sin egen.
Men vi sjunga Finlands folksång såsom vår. Och vi sjunga: »Vårt land är fattigt, skall så bli» -- hvilket aldrig är sagdt om vårt land och ej passar in därpå.
Så har vår uppfattning förryckts. Verkliga förhållandet kan nog vara, att vårt folk är fattigt; men vårt land, det är rikt.
Aldrig är svensken så skarpsinnig, som om han råkar få höra något fördelaktigt yttras om Sverige. Han skall då uppbjuda den klyftigaste slutledningskonst för att ådagalägga, att det gynnsamma omdömet är osant eller blott skenbart riktigt: i själfva verket är det påstådda företrädet, rätt besedt, ett intyg om motsatsen.
Säges något ondt om Sverige, accepteras det ögonblickligen utan ringaste tvekan. I så fall behöfs aldrig någon granskning; beskyllningen är sann, därom kan ej råda något som helst tvifvel.
Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består uti en fullständig okänslighet för hvarje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt hvad som angår hvarje annat folk.
Ja till och med nationalitetssträfvandena skänker den kosmopolitiske svensken ofta sin lifliga beundran och sympati.
| 44 |
Med fullständig liknöjdhet åsågo under årtionden våra norrländska myndigheter, huru det öfversta Norrland förfinskades, och i mångfaldiga hänseenden hjälpte man själf till.
Detta är ett särskildt träffande uttryck för, huru främmande vi äro för 1800-talets nationalkänsla, ty just språket har för denna varit själfva inbegreppet af nationens väsen, hvars skyddande i oförminskadt omfång varit en verkligt helig uppgift.
För oss har det varit fullkomligt likgiltigt, om våra landsmän där uppe i Norden glömt det svenska språket och öfvergått till det finska.
Och än i dag: om man vill gifva svenska namn åt järnvägsstationer och andra nyuppståndna bebyggda orter i det svenska Lappland, så stöter man strax på ett fanatiskt motstånd af vetenskapsmän och lapplandsentusiaster. De finska och lappska namnen äro naturligtvis -- för svenska öron -- så oändligt mycket vackrare än de svenska. Och att det kan vara rent af ett politiskt intresse att på allt sätt befästa och markera den svenska kulturen i Lappland och i möjligaste mån binda Lappland vid det öfriga Sverige, -- hvilken upplyst svensk kan bry sig om dylika barnsligheter?
Vi svenskar förforo under 1800-talet med Torneådalen och Lappland på samma sätt som danskarna under flydda tider med Slesvig.
Skall också slutresultatet bli detsamma?
| 45 |
I allt sitt arbete har en 1800-talets europé -- utanför Sverige -- städse haft ett stöd i sitt folks nationalmedvetande, en hjälp i sina landsmäns deltagande och sympati.
En 1800-talets svensk har oftast fått undvara båda.
Hvarje nationellt arbete har i andra länder haft ett afgjordt stöd i den allmänna opinionen.
Huru har förhållandet varit i Sverige?
Äfven inom den svenska vetenskapen gör sig bristen på nationell instinkt och nationell solidaritet på ett oförmånligt sätt märkbar. Det ligger alltid en fördel uti att fortsätta en forskning, som har en lång inhemsk tradition bakom sig: metoden är funnen och pröfvad, erfarenheten ligger nära och är lätt gripbar. Men detta tilltalar sällan det svenska lynnet. Man väljer hellre nya ämnen, som ha kurs för dagen, i synnerhet i främmande land.
Framställer en svensk vetenskapsman en ny teori, ställa sig de svenska fackmännen i regeln tviflande. Man har ej ens nog intresse för saken att närmare undersöka den. Man fortfar helt enkelt att tvifla, så länge man lefver -- eller tills den nya teorien är erkänd i utlandet.
Vårt folk har många framstående egenskaper, som annars plåga utmärka endast större folk: ridderlighet, storsinthet, förmåga af stora öfverblickar och många andra. Allt smått, all den futtighet, som icke kan undgås hos ett så litet folk som vårt, har samlat sig på en punkt: i den svenska afunden.
Att afundsjukan fått växa och frodas så ohejdadt i Sverige, beror nog till en stor del på saknaden af en lefvande nationalkänsla. En sådan skulle i många fall hafva verkat åtminstone såsom en motvikt -- och gör så bland andra folk. Hos oss
| 46 |
Svensken har nog intet emot att Sverige blir äradt och ansedt -- blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd.
Och svensken ser nog gärna, att Sverige blir rikt -- om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blefve rik.
En svensk kan länge och väl, kanske i åratal, göra sig ett svenskt arbete till godo och -- om han blir tillfrågad -- erkänna, att han finner det förträffligt, men det faller honom icke in att uttala detta af sig själf. Han ser icke, bokstafligen taladt, ett arbetes värde, när det är svenskt.
Hjärtat är tomt, och munnen är stum.
Finner han ett utländskt arbete, som gör honom nytta eller glädje, då löses däremot med ens hans tungas band.
I andra länder behandlar man främmande arbeten just så som svensken behandlar svenska.
Och svensken kommer i en underlig ställning. Han är främling i Sverige och främling i främmande land.
Man framhåller numera så ofta svenskens oförmåga att göra reklam för sitt land. Man talar om försynthet och brist på företagsamhet, men detta räcker icke till. Äfven här är den innersta förklaringen bristen på nationell instinkt. Äfven här gäller: hjärtat är tomt. Och då blir också munnen stum.
| 47 |
Aldrig vågar svensken tro något vara af verkligt värde, om det är uträttadt af svenskar. Det glömmes eller förringas.
Låt oss taga några exempel bland de otaliga.
Svenske män hafva grundlagt det ryska riket, men ej en rad därom har till oss öfverlämnats af någon svensk man. Vi veta det uteslutande af ryska källor. Och till och med dessa ryska meddelanden vågade vi ej tolka såsom gällande oss, förr än det skedde af främmande historieskrifvare.
Sergels storhet ha vi aldrig här i Sverige vågat göra fullt gällande, förr än det skedde genom dansken Julius Lange.
Frans Berwald var i det närmaste glömd i Sverige. I våra dagar har skett honom rättvisa på initiativ af -- främlingen Marteau.
Linnés minne har nedsatts på allt sätt i vårt land, -- icke på grund af vetenskapliga skäl, då vore därom intet att säga, utan helt enkelt därför att han var svensk.
Wargentins statistiska arbeten nedsattes i årtionden -- fullkomligt orättvist, såsom numera erkännes -- i Tyskland. Från den officiella svenska statistikens målsmän har aldrig gjorts det ringaste för att skaffa hans minne rättvisa.
Sällan nämnes i en viss del af vår press den boströmska filosofien utan bifogande af något glåpord. Hegelianismen är också numera en öfvergifven filosofisk ståndpunkt, men den nämnes dock städse med aktning, -- ty den är ju tysk.
Vid internationella kongresser och dylikt referera andra länders representanter hvad i deras länder är uträttadt; svenskarna -- åtminstone förr, någon gång ännu -- klaga öfver huru litet som är uträttadt i Sverige.
Inom sakkunniga kretsar säges allmänt, att redan flere svenska vetenskapsmän skulle haft Nobelpris, om de blott vore utlänningar.
Gustaf af Geijerstam yttrar i någon af sina reseskildringar, att det är tungt att komma till länder och orter, som en gång varit svenska: det är som att återkomma till en plats, där ens närmaste ej gjort rätt för sig.
| 48 |
Det är svårt att tänka sig en mera blind underskattning af ens egen nation än den som ligger i dessa ord. Om någonsin ett folk har rent samvete gentemot andra, så är det väl vårt. Allt mänskligt vidlådes af svaghet och ofullkomlighet, men hvilket annat folks välde har varit så verkligen hänsynsfullt och äfven i sann mening civiliserande som det svenska? Detta erkännes till och med än i dag af de främmande landsdelar, som lydt under svenskt välde, -- där ej rent partipolitiska hänsyn föranleda motsatsen. Det skall vara vi själfva, som på detta sätt skola skymfa våra fäders minne.
En vacker sida af den svenska nationalitetslösheten är vår frihet från fanatism gentemot andra folk.
Detta motsvarar i vår tid om någon gång på 1500-talet kunde spåras tolerans mot olika troende i religiöst hänseende.
Emedan vi stå utanför tidehvarfvets lifgifvande idé, nationalismen, få vi i detta hänseende en annan måttstock än andra folk.
På 1500-talet var det att vara irreligiös i tidens mening -- frånsedt några få stora andar, som måste dömas efter andra grunder -- verkligen ett uttryck för ondska eller åtminstone för sjuklig öfverspändhet.
Att ej vara nationell innebar under 1800-talet detsamma. Att vara slö för sitt folks ära och välfärd var liktydigt med infami.
Med undantag för Sverige. Hos oss ha vi många hyggliga människor, som icke äro nationella, därför att saken hos oss aldrig blifvit aktuell. För att begå synd mot den helige ande fordras först och främst att verkligen hafva känt honom.
För några år sedan fick man i Sverige till stånd ett monument, afsedt att uppsättas vid Pultava.
När monumentet var färdigt, uppstod tvekan om hela företagets lämplighet.
| 49 |
De mest olika uppfattningar kommo till synes; för somliga var det en ovansklig heder att på detta sätt pryda de fallna hjältarnas grafvar, för andra var det lika tydligt, att Sverige på detta sätt skulle göra sig löjligt.
Ingen bestämd öfvertygelse kunde stadga sig. Man stannade till sist vid det gamla: in dubiis non est agendum.
Hvad är nu detta om ej brist på instinkt?
Bristen på nationell instinkt är det som gör, att våra svenska utvandrare, förr än några andra, släppa den svenska nationaliteten och blifva amerikanare.
Intrycket häraf är så starkt på andra folk, att man fått den föreställningen, att svensken öfver hufvud är oförmögen att hålla på någonting, som är hans eget. I en amerikansk novell låter författaren en irländare utbrista: »En svensk är inte ämnad för att behålla någonting; han är skapad för att man skall ta det ifrån honom.»
En svenska, som gifter sig med en främling, förlorar i regeln all känsla af samhörighet med Sverige, -- åtminstone där någon konflikt uppstår mellan hennes forna och närvarande fäderneslands intressen eller ära.
I början af år 1895 blef en ung stockholmska förlofvad med en norrman. Som bröllopet ej skulle hållas med detsamma, fortfor hon tillsvidare att bo hos sina föräldrar i Sverige. Men längre fram på året uppstodo, såsom vi alla minnas, stora farhågor för krig mellan Sverige och Norge. Då kunde vår unga svenska ej längre hållas: skulle något sådant inträffa, då ville hon vara i sitt rätta fädernesland.
För några år sedan afled här i Stockholm en norsk dam, gift med en svensk man. I dödsrunan öfver henne lästes i Verdens Gang: »For sit gamle Fædreland var hun i vide Kredse en god og trofast Repræsentant.»
| 50 |
Jämför ock härmed hvad som för ett par år sedan berättades om drottning Elena af Italien, född prinsessa af Montenegro. En allvarlig fara hotade Montenegros folk -- det var i samband med afgörandet af Bosniens och Herzegovinas öde. Intrycket var djupt hos alla montenegriner, och om drottning Elena telegraferades äfven till våra tidningar ett yttrande: »Säg mitt folk, att om en sådan olycka skulle drabba mitt fädernesland, då kunnen I vara förvissade om, att jag ej en dag längre skall bära Italiens krona.»
Det var i en valstrid i Norge vid -- vill jag minnas -- slutet af 1880-talet eller i början af 1890-talet. Såsom man torde erinra sig, höllos stortingsvalen i Norge då indirekt, med val af elektorer i hvarje kommun för sig, och till följd af detta system kunde utgången af valen för hela Norge hänga på några få röster i en enda kommun.
Bland de amt, där utgången ansågs osäker, var Smålenene. Där bodde då, såsom än i dag, flere tusental svenskar, i Fredriksstads sågverksdistrikt och trakten däromkring. En stor del af dem hade bott där så länge, att de ägde valrätt, men med vanlig svensk brist på politiskt intresse hade de aldrig deltagit i några val. Och bägge de norska partierna hade dragit sig för agitation ibland dem; -- man kände sig ej säker om utgången och ville helst låta den slumrande björnen fortfara att sofva.
Då föll en genialisk norsk agitator på den tanken att mobilisera dem för -- Norges sak emot Sverige!
Och se: det lyckades alldeles utmärkt! Svenskarna gingo mangrant upp och afgjorde utfallet för Smålenene. Jag minns ej nu, men jag tror, att härigenom afgjordes resultatet för Norge i dess helhet.
| 51 |
Hos skalden är medfödd en entusiastisk beundran för mänsklig kraft -- det gäller om alla folk.
Men 1800-talets skalder ha dock alltid fordrat, att denna kraft skall i någon mån bära en nationell prägel, -- äga åtminstone någon nyans, som är hans folk egen. Annars har den skaldiska hänförelsen haft svårt att komma till utbrott.
Blott våra skalder besjunga den mänskliga kraften i och för sig, hvar helst den yttrar sig -- och varmast om den röjer sig hos våra fiender. Omisskänneligt trögt och svagt åter, om det gäller våra egne.
En af mina jämnåriga hörde jag nyligen säga: »När man blir äldre, blir man patriot.»
Det är så. Men detta innebär, att ungdomens patriotism är något som Sverige fått undvara. Hvilken oändlig underlägsenhet i utvecklingsmöjlighet har ej detta inneburit för vårt folk, jämfördt med andra!
»Kärleken hoppas allting.» Därför ha vi i vårt land så oändligt mycken nationell -- pessimism.
Det är egendomligt att se, huru ointresserad svensken är för allt svenskt, i motsats till våra grannfolks alltid vakna sinne för hvad som är deras eget.
Från en af våra otvifvelaktigt mest fosterländska kretsar utgafs för några år sedan en samling nordiska småskrifter. Det har roat oss att undersöka den första seriens innehåll (om någon ytterligare serie utkom, vet jag ej). Frånse vi de allmänt hållna, filosoferande häftena, finna vi en norrman
| 52 |
När detta kan ske på det färska trädet, hvad skall man då vänta af det torra?
Med hvilket hån mötes ej hvarje svenskt initiativ, som i något hänseende uppträder i originella, från det hvardagligt fastställda afvikande former!
Tänkom oss att Good-templarordens storståtliga ceremonier eller Frälsningsarméns bizarra arbetsmetoder uppfunnits i vårt land. Inom några veckor skulle de ha drunknat i det allmänna åtlöjet.
Men nu kommo de till oss från Amerika och från England. Och hvar hafva alla dessa originella »tricks» mötts med djupare vördnad och efterhärmats med större allvar än i Sverige?
För oss svenskar är det den enklaste sak i världen att sätta andra folks stormän före våra egna, det bjuder ej emot alls.
Detta är däremot nära nog omöjligt för en dansk. När helst han måste berömma en främmande storhet, letar han genast upp en dansk att ställa vid hans sida -- eller öfver honom.
| 53 |
När man ställer vår svenska opera i alla riktningar under främlingars ledning, tror någon att detta väcker indignation? Har någon sett spår af någon dylik?
Ah, visst inte! Vår publik kommer och går såsom förr, och kritiken tager saken »sakligt» såsom förr, och i Sverige kan man förolämpa Sverige så mycket man vill -- det är det ofarligaste af allt.
Den svenska målarekonsten anses stå synnerligen högt i våra dagar och äfven vara nationellt svensk. Den, som är något äldre, erinrar sig emellertid, att det var direkta påstötningar från konstnärskretsar i Frankrike, som åtminstone bidrogo till att föra våra målare hem igen, att måla svenska ämnen i stället för franska.
Just i dessa dagar offentliggöres ett uttalande af Ernst Josephson, så lydande: »Kanske det i närvarande stund [på 1870-talet] sett lyckligare ut för den svenska konsten, om man följt Mandelgrens råd och anbefallt stipendiaterna att studera mera i Sverige och mindre i utlandet. Tänk hvilken olycka för en ung artist att på sex år icke med sin fot beträda sitt fäderneslands område ... I stället att under denna tiden studera och införlifva sig med sitt hemlands bruk och vackra minnen plockar man smulor från främmande bord och blir litet tysk, litet fransman, litet italienare och minst af allt svensk.»
Orden äro, såsom sagdt, af Ernst Josephson. Och de äro ett af de många exemplen på, att inom litteratur och konst svenska judar haft varmare intresse för det nationellt svenska än svenskarna själfva.
Bristen på nationell instinkt visar sig också uti den utomordentliga politiska slöheten hos massorna af vårt folk under
| 54 |
Och hvad den politiska upplysningen beträffar, var tillståndet ännu bedröfligare. Först när de ekonomiska frågorna kommo med i spelet -- tullfrågan, socialdemokratien, -- begynte härutinnan en långsam förändring till det bättre.
Visar ej detta, hur fullkomligt främmande den stora mängden stod för alla verkligen nationella spörsmål?
Ett exempel härpå i stort erbjuder våra bönders politiska historia under den tidrymd, som dock med rätta blifvit kallad den svenska allmogens andra storhetstid.
I själfva verket var 1800-talet en beundransvärd tid i den svenske bondens historia. Betänker man de ogynnsamma förhållanden, under hvilka den unge bondesonens uppfostran och bokliga utbildning då kom till stånd, och huru så godt som alla våra stora bonderepresentanter i denna tid voro helt och hållet »själflärda» män, så kan man ej annat än gripas af beundran öfver den lysande rad af verkligen öfverlägsna begåfningar, som den svenska bondeklassen då i oafbruten följd sände fram till vårt politiska lif. Fråga är, om ej dessa våra stora bondehöfdingar i intelligens betydligt öfverträffat de norska och danska. Man kan tillåta sig betvifla, att en Carl Ifvarsson, en Liss Olof Larsson hos oss skulle, såsom dansken J. C. Christensen, ha låtit dupera sig af en Alberti.
Och dock, med all sin storhet: hvad vårt landtmannaparti just under sin mest lysande tid saknade, det var nationalkänsla. Det är orätt att säga, att det är socialisterna, som infört den klassmedvetna politiken i vårt land: aldrig har väl ett parti drifvit en så genomförd och utpräglad klasspolitik som landtmannapartiet under 1870- och 1880-talen. Man brukar säga, att landtmannapartiet äfven under denna tid alltid ställde sig välvilligt åtminstone mot den andliga odlingen. Det är svårt att tro, att detta påstående motsvarar
| 55 |
Om landtmannapartiets sätt att behandla vår försvarsfråga, är väl numera historiens dom så godt som afgjord. Vi mena ej härvid så mycket de förslag, som afslogos, och de förslag, som framställdes, som fastmer hela den anda, som gjorde sig gällande under denna vår lifsfrågas behandling.
Landtmannapartiets historia ligger sammanfattad i Carl Ifvarssons ryktbara ord: »Vi följa vår ministerpresident till statsrådsdörren, ej längre.» Dessa ord hafva blifvit mycket beundrade, och från en sida sedt äro de beundransvärda. De visa, att under hela denna tid af lysande maktutveckling våra bönder förmådde fasthålla att vara bönder; de läto ej besticka sig af makten och af allt fjäsk och all underdånighet, som kom dem till del, att blifva något annat än representanter för den klass, hvars intressen de voro satta att bevaka. Äfven härutinnan hafva de äldre svenska riksdagsbönderna på ett fördelaktigt sätt skilt sig från de norska och danska.
Men Carl Ifvarssons ord innebära på samma gång den sorgligaste begränsning. »Vid statsrådsdörren» -- vid inträdet till de verkligen stora, riksvårdande uppgifterna, där ville ej bönderna vara med längre. Rikets angelägenheter skänkte de icke något omedelbart och positivt intresse: gentemot dem ville de fortfarande sätta hela sin ingrodda klass-misstro. Carl Ifvarsson ville icke blifva något annat än en svensk bonde; han ville icke blifva helt enkelt -- svensk.
| 56 |
Hvarje ideellt intresse har under 1800-talet trädt i nationalismens tjänst, och nationalismen har i sin ordning verkat väckande och lifgifvande på hvarje ideell sträfvan.
I Sverige däremot har det varit så, att en hvar som vaknat till hänförelse för en idé, han har vaknat till -- kosmopolitism.
Alla de stora ideella rörelserna i vårt land ha varit fosterlandslösa. Det gällde om de religiösa rörelserna, åtminstone så länge religionen verkligen för dem var den nästan enda drifkraften: då fanns för »de väckte» intet medvetande om något som hette Sverige. Detsamma gäller om den moderna nykterhetsrörelsen; dess ideal och metoder äro alla hämtade utifrån, och när folkens fanor ställas upp, händer det mycket lätt, att den svenska blir uteglömd.
Ja, den som har litet godt minne, vet, att i Sverige behöfver man inte bli mera idealist än att man blir vegetarian -- för att man strax skall glömma, att man har ett fosterland.
Äfven klasser och samhällsgrupper, som vaknat i vårt land, hafva vaknat till fosterlandslöshet.
Vi ha nyss betraktat vårt bondestånds historia från denna synpunkt; under l800-talet var det denna samhällsklass, som vaknade först. Så vaknade arbetareklassen i våra dagar. Dess fosterländskhet är, som bekant, icke att anslå synnerligen högt.
Utvecklingens gång är densamma för enskilda grupper inom samhället. Knappt någon af dessa grupper i vårt land är för närvarande besjälad af ett så påtagligt och lifaktigt uppåtsträfvande -- i snart sagdt alla riktningar -- som folkskolelärarekåren.
Men det nationella sinnet lämnar nog inom denna kår mångenstädes mycket öfrigt att önska.
| 57 |
När en svensk blir entusiast för en idé, försvinner för honom hans land och hans folk.
Detta innebär, att för honom försvinner också den realitet, som han har sig närmast och som skulle erbjuda honom den nödvändiga proberstenen för hans idés förverkligande. Vore hans nationella instinkt vaken, skulle han mången gång säga sig själf: »Den eller den tillämpningen skulle leda till skada för mitt land, -- det ser jag på grund af den noggranna kännedom jag har om dess förhållanden. Alltså måste det vara något fel i min teori.» Och härigenom skulle han ofta nog ledas rätt. Men svensken är okänslig för, om något länder hans folk till skada. Hans valspråk är alltid: fiat theoria mea, pereat Svecia.
Ett bevis i stort på, huru oförmögna vi svenskar äro att befordra vårt eget lands bästa, ligger i handhafvandet af Nobelstiftelsen.
Först själfva stiftelsen. Det torde icke vara för många bekant, att Danmark har en fond, Carlsbergfonden, som är lika stor som Nobels. Men af den danska stiftelsen går hvarje öre till Danmark. Svensken Nobel måste naturligtvis skänka sina rikedomar åt hela mänskligheten.
Nå, häruti ligger icke blott svensk likgiltighet för eget land utan ock svensk storslagenhet och vidsynthet. Och det vore för ingen del af sig själft uteslutet, att äfven Nobelstiftelsen, sådan den nu är, kunde bereda Sveriges folk åtskilligt gagn, utan minsta åsidosättande af testators syfte. Men härtill kräfdes litet god vilja och instinkt. Men sådant fattas.
Först är eget att se, huru rädd man på många håll varit, att någon den minsta del af pengarna skulle stanna i Sverige. Man ansträngde sig till en början att förekomma, att Nobelstiftelsen skulle betala skatt.
Det hette då, att Nobel hade förtjänt sin förmögenhet i
| 58 |
Men när ett par årtionden förut norrmannen Astrup förtjänade millioner på de svenska skogarna och sedan använde sin förmögenhet till Sveriges skada, -- då fanns det ingen människa, som upptäckte något orätt häruti. Ty Sverige har aldrig någon rätt, hvarken till sitt eget eller till någon annans, men alla ha rätt gentemot Sverige.
Nå, de svenska statsmyndigheterna voro ej hågade att efterskänka sin rätt att beskatta Nobelstiftelsen. Då försökte man från Stockholm uppegga utlandets opinion emot oss. I Berliner Tageblatt och en del andra tidningar fick man läsa notiser med harmfullt hånande rubriker: »Nobelstiftelsen skall betala skatt!»
Men utlandet skämdes, och den fina agitationen tog ingen fart. Den dog bort af sig själf nästan med detsamma.
Nästa steg var att, om möjligt, sörja för, att ingen del af pengarna stannade i Sverige i och för prisbedömandet. Det var dock tydligt, att en så grannlaga uppgift som denna, om den skulle ske med full noggrannhet, måste kräfva icke ringa utgifter, och att det öfver hufvud måste innebära ett verkligt befordrande af vetenskapen, -- helt och hållet i öfverensstämmelse med Nobels eget innersta syfte, -- att de prisutdelande myndigheterna rikligen utrustades med erforderliga boksamlingar och andra hjälpmedel för att så långt som möjligt blifva i stånd att skipa full vetenskaplig rättvisa. Likaledes kan man vara fullkomligt viss om, att när Nobel anslog rent furstliga pris till utdelning, så var det också hans mening, att de, som verkställde utdelningen, skulle rikligen belönas för sitt arbete, -- icke futtigt.
Men när nu en fjärdedel af hvarje prisbelopp reserverades för omkostnaderna, då höjdes åter ramaskriet: »ska' så mycket pengar stanna i Sverige!?» Vi äro öfvertygade om, att om allt detta skett t. ex. i England, så skulle våra svenska patrioter fallit i beundran öfver den frikostighet, hvarmed man utrustat prisdomarna för deras arbete; man skulle häri sett en
| 59 |
Nästa steg var naturligtvis att se våra nordiska »brödrafolk» till godo, -- vida utöfver förtjänst och om möjligt mer än oss själfva.
Redan Nobel hade sörjt härför, då han öfverlämnade ett af prisen åt Norge. Det är nu visserligen litet svårt att förstå att just Norges folk skulle vara särskildt förtjänt af denna utmärkelse -- alldeles oafsedt det skimmer af löje, som måste falla öfver sträfvandet för internationell fred hos Europas -- minsta nation. Emellertid må vi å andra sidan nog vara tacksamma mot Nobel, att han besparade oss från att utdela fredspriset. Det finns ingen mera nationellt urvattnad fredsrörelse på jorden än den svenska, -- huru bedröfligt, om denna fått sitt inflytande förstärkt genom bestämmanderätten öfver Nobels millioner!
Men äfven de svenska makthafvandena skulle naturligtvis skänka våra »bröder» oförtjänta förmåner. Det skedde vid utdelandet af rätten att föreslå pristagare. Denna rätt medgafs ett synnerligen begränsadt antal institutioner inom världens olika länder. Men bland dessa institutioner återfinna vi alla universiteten i våra nordiska grannländer. Härigenom ha vi skänkt våra grannfolk en representationsrätt i detta fall, som år långt utöfver hvad som efter rimlig proportion skulle komma dem till del.
Är det någon, som har sport någon tacksamhet?
När allt var i ordning, kom Björnstjerne Björnson me en artikel om nya svenska »overgreb»,1 därför att man låtit hela styrelsen vara svensk och lät den norske pristagaren lyfta sin andel i Stockholm. Nej, Norges 6 millioner skulle skiljas ut till en stiftelse för sig, med rent norsk styrelse och alldeles oberoende af den svenska.
Den gången skämdes till och med Norges mest fanatiska »medlöpare» i Sverige, och Björnsons artikel tegs i det närmaste ihjäl.
| 60 |
Om utdelningen af de vetenskapliga prisen finnes blott en mening: att den skett med en sakkunskap och samvetsgrannhet, som fullt motsvarar hvad man af Sveriges höga rang inom naturforskningen och af svensk nobless kunde vänta.
Blott det kan med skäl anmärkas: att sannolikt flere svenska forskare redan skulle vara bland de prisbelöntas antal, om de blott ej haft det felet att vara svenskar.
Ja, det finns ganska många som hålla före, att till och med den ende svensk, som ännu fått ett vetenskapligt pris, skulle blifvit utan det, om han ej behöfts för att gifva relief åt -- Björnstjerne Björnson.
Hvad Svenska akademien angår, veta vi ju alla, huru den användt sina pris till att gifva »systerliga hälsningar till franska akademien» (ett ändamål hvartill Nobel aldrig anslagit några pengar), och huru den, i det psykologiska ögonblicket då hela Sveriges folk fordrade vår största författarinnas bekransande, insköt en pristagare, som visst är den minst meriterade af alla, som denna heder vederfarits, och om hvilken väl numera litet hvar torde medgifva, att hans framskjutande var ett misstag.
Och så lät man Gustaf Fröding gå bort utan Nobelpris. Det är som Kierkegaard säger: när instinkten fattas, kommer man alltid för sent.
Hvilken nytta har nu Sverige haft af hela denna storartade stiftelse? Det må väl sägas, att den i det hela varit synnerligen klen.
Men också torde man utan fara för misstag kunna våga det påståendet, att våra svenska vederbörande aldrig ställt för sig den frågan: huru skall Nobelstiftelsen blifva till nytta för Sverige? Vi ha sagt det förut och vi upprepa det: en dylik fråga -- och ett handlande i enlighet med en förnuftig lösning af densamma -- skulle visst ej behöft komma i strid med Nobels afsikt med sin stiftelse. Men för allt dylikt fordras god vilja. Och våra svenska prisdomare ha hvarken lyckats göra Nobelfesten till en nationell högtidsdag eller för Sveriges del vinna någon tacksamhet för de gyllene
| 61 |
Af alla Nobelpristagare finnes näppeligen mer än en, eller möjligen två, som visat Sverige någon erkänsla.
Men något dylikt ha vi ej heller sökt. När härom året en af våra främsta vetenskapsmän tillfrågades, hvad nytta Sverige kunde hafva af Nobelstiftelsen, så svarade han: »Jo, här finnas en del lokala storheter, som genom de internationella jämförelserna reduceras till sina rätta mått.» Det var den enda nytta han väntade af Nobelstiftelsen!
Det finns ett sätt att utdela gåfvor, där man rent tydligt för all världen undanbeder sig hvarje tacksamhet hos mottagaren. I den andan ha Nobelprisen synbarligen utdelats från Sverige.
Men ej nog härmed. När Finsen dog, kort tid efter mottagandet af sitt pris, fingo vi i svenska tidningar läsa, att Sveriges folk borde känna sig tacksamt, att det förunnades oss att gifva Finsen priset, innan han gick hädan.
Tacksamheten är således i själfva verket på Sveriges sida! Nå, inte underligt då, att vi bli utan den från dem, som värdigas mottaga våra håfvor.
Vi ha lyckats i det konststycket att - i en situation där hvarje annat folk skulle förstått hembära en stor vinst för sig själft - för vår del draga en nit.
[1] I fråga om att Sverige hvarje år »låter dessa belöningar utgå» har en recensent anmärkt, att dessa ord äro obegripliga: »Sverige kunde dock icke utan vidare draga in Alfred Nobels storsinta donation till staten.»
Anmärkaren glömmer den lilla omständigheten att Alfred Nobel var
svensk. Alltså är det verkligen Sverige, som låter dessa
belöningar utgå, icke blott formellt utan äfven reellt.
