Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX
Efter en ny långsam sjöresa landsteg Franzén den 9
September 1796 vid Helsingborg, hvarifrån vägen togs
till Lund. Af därvarande professorer blef han med
smickrande uppmärksamhet emottagen. Då han besökte
prof. Norberg och sade sitt namn, frågade denne:
"Ar han son till den Franzén, som skrifvit Menniskans
anlete?" - "Nej", svartes, "det är jag som författat
det lilla poemet" - hvarpå Norberg sprang opp, öppnade
dörrn till ett sidorum och ropade: "Syster! syster! vi
ska ha främmande - menniskans anlete är här." -
Under uppresan till Stockholm togs ej ginaste vägen:
äfven Wexiö och Göteborg besöktes.
I Stockholm, medan Franzén väntade på sjölägenhet att
komma öfver till Åbo (öfverfarten skedde i slutet af
Oktober), hade han glädjen att återse gamla vänner och
äfven att göra nya bekantskaper. Bland dessa sednare
var fru Lenngren, som han då såg för första gången och
i hvilkens förtroligare umgängeskrets han upptogs. Man
känner att endast i stunder, då en sådan var samlad
hos henne, röjde hon, i lekande skämt och blixtrande
satir, det snille, som hon eljest sorgfälligt sökte
att dölja. Icke endast vid denna utan ock vid sednare
vistelsen i Stockholm bereddes Franzén i Lenngrens
hus de angenämaste stunder. Äfven sedan han flyttat
till Kumla, hugnades han der af hennes och hennes
mans besök *.
* Om det lidande, som slutade hennes dagar, berättar
Franzén: "Jag hade sett henne några gånger - då hon
trodde sig obemärkt - lägga handen mot bröstet med
uttryck af smärta: men orsaken dertill fick jag veta
först, när jag 1816 var i Stockholm och vid en måltid
hos Lenngrens märkte en ovanlig dysterhet, såväl hos
gästerna, som hos värden och värdinnan. Bland de förra
voro några läkare. En af dem, som var min granne
vid bordet, hviskade mig i örat, att fru Lenngren
skulle samma dag undergå operation för kräfta i
bröstet. Ytterst förskräckt såg jag på henne med
den ängslan, som denna underrättelse naturligtvis
borde väcka. Hon blef varse min oro och mötte mina
ögon med en blick af sorglig undergifvenhet och med
tecken att hon rördes af det deltagande, som min
uppsyn röjde. Det var sista gången jag såg henne. Hon
lefde väl ett år efter den fruktlösa operationen,
men ville ej i det plågsamma tillstånd, hvari hon
befann sig, ses af någon annan än sin man och ett
fruntimmer, som hon kallade sin engel, för den ömma
omvårdnad hon bar om henne både natt och dag. Denna
hennes vårdarinna var mamsell Carolina Weltzin,
en systerdotter till medicinalrådet Eutström." -
Körande fru Lenngren tillägga vi en litterär nyhet,
som hon en dag meddelade Franzén: att nämligen den
sinnrika fabeln om Strutsen, som finnes införd i
Kellgrens arbeten, icke är af honom utan af henne
författad. Misstaget hade skett utan Kellgrens
medvetande. Deremot intog han med hennes bifall i
sin Dumboms lefverne tvenne strofer af hennes hand,
de som angå kräftorna, som dö lefvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
