Nu slocknar daggens glitter
och skyarna förstoras,
och alla fåglars kvitter
i klanglös rymd förloras;
och majvind lyfter vingen
som Eols bud och Floras,
men det är rök kring tingen,
och luften känns mig trång.
Jag vandrar mot ett drömland,
jag vet ej hvad det heter,
ett bergland, ett strömland,
där luften är som eter,
där alla grenar gunga
hänryckningens poeter
och alla vindar sjunga
det nya livets sång.
Det står i syner skära,
när dagarna blir korta,
och kanske är det nära,
men kanske fjärran borta;
och jag är tung till sinnes
av allt jag haft att bära
och allting ondt jag minnes,
och vägen blir mig lång.
Så ger jag åt en annan
min stav, mitt pilgrimsbälte.
Hell dig med ljusa pannan
och blick av munter hjälte!
Säk bortom berg och strämmar
min öken syn som smälte.
Jag ger dig mina drömmar
som arv och laga fång.
Och du har allt att vinna
och intet att försona,
och fort kan lyckan tvinna
den djärves lagerkrona.
Och du är lätt i stegen,
och kanske skall du hinna
den nejd som är din egen,
min son, en gång, en gång.
