Nu är det tid, I andligen besutta!
Från länderna där svärdets skördar ruttna
stå pestens söner upp till härjningsfärd.
För östanvinden blåsa svarta flaggor
och spyr sitt etter över sårsjuk värld.
Den kommer, dies iræ, dies illa,
ej längre som en skräcksyn och en villa,
men som en verklighet vid rikets dörr.
När smittans yngel väller upp ur kärren,
har jorden då ej kvar ett rop till Herren
av alla ångestpsalmerna från förr?
Nej, tidens son är utbedd intill tomhet,
ju längre västerut, dess större fromhet;
på sina knän han legat som en träl
och suckat: »Si, jag är en usel mullsäck,
förvandla mig, o Herre, till en gullsäck!»
Och Gud har hört hans bön och dömt hans själ.
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för all din skrymtan bakom heliga skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt.
Känn nu din bot! De nalkas, de besatta,
ur hvilkas munnar hesa gastar skratta,
hvars betar rota dina grödors stubb.
Ty nu är anden flydd i svinahjorden,
och nu skall Ammons folk besitta jorden
och Mammon drivas ut med Beelsebub.
Du stolta krig med fanor och fanfarer
som skapar hjältar, dårar och barbarer,
se här en vrång bild av din romantik.
Quis potest sævas tolerare plagas?
Nu skall ditt ädla hantverk övertygas
av dem som strypa barn och stympa lik.
Nu ljungar vredens dag ur himlabrynen.
Vår russtjänst börjar. Upp till vapensynen
I som besitten gods i andens land!
Mot själens hjärta syftar slaktarkniven,
och bilan höjs mot lagern och oliven,
och vapen växa självmant i vår hand.
Det står ett pestmoln över vårens vågor.
Upp, låt oss spränga det med dån och lågor!
Sjung ut, vårt resande och friska krut!
Till denna valplats går vi man ur huse,
ty gränsen mellan människa och buse
få inga fega fredsslut plåna ut.
