När lyktskenet spred genom ödslig stad
en majnatt sin fadda gurkmeja
och månen stack ut som i pingstparad
med sin smäckraste guldgaleja,
då strök en gnom mellan husen och kvad
sina luftiga priapeia.
»Du grändens mö, då människorna sova,
jag vill med dig i löndom mig förlova.
Då solen ser och människorna vaka,
skall ingen veta att du är min maka.
Jag är en vilsen röst från våta slätter,
där jordens andar gny i vilda nätter,
och jag är rusig av allt vin som ångar,
då jorden öppnar sina källargångar.
Töm jordens dryck! Den är av dagg som dryper
från månens fullhorn och i mörkret kryper
och samlar kraft ur lökar och ur rötter
på långa vägar under mänskans fötter,
tills den slår upp i markens alla skålar
sin brygd av luft och mull, av natt och strålar,
där tusen drogers heta filtron ångar.
Töm jordens dryck i dina ådrors gångar!»
Och månen gled upp genom skyarnas sund
sin glänsande vårgaleja,
och vinden tog till och lät en sekund
i gränden flöjlarna dreja,
men dog som en suck i en åldrig lund
med vild tulpan och akleja.
