Några timmar senare låg natt över jämtebygd, stilla, majestätisk månskensnatt. Av det lilla ångermanländska turistsällskapet hade samtliga gått till vila och slumrade redan, trötta av dagens vandring. Samtliga utom Filip Florton, som ännu vakade. Han tycktes ej heller tänka på att omedelbart gå till sängs. I dörren ut till verandan stod han iklädd överrock och hatt. Det såg ut som om han velat invänta den fullkomliga tystnaden inom pensionatet för att sedan ge sig av ut i natten. Han böjde sitt huvud framåt och lyssnade. Gravlik tystnad rådde runt omkring honom. Med ljudlösa steg smög han fram över verandan och ned på gräsplanen. Så snart han kommit ut på vägen, påskyndade han sina steg tillbaka mot Duvnäs. Ej ett levande liv rörde sig. Det var så tyst och högtidligt; natten. tystnaden blev djupare och det högtidliga nästan överjordiskt, då hans vandring fört honom fram till Åre kyrka och kyrkogård. Här saktade han sina steg betydligt, såsom man gör inför ett helgat område. Han kände, som om en fläkt från evigheten susat honom till mötes, då han trädde in genom kyrkogårdsporten. Här stannade han och tog en orienterande blick ut över det månbelysta gravfältet. »Följ stigen rakt fram från ingången något femtiotal steg», så hade den vänliga värdinnan sagt, och håll så till höger, och där i templets skugga har ni svärmerskans grav, för ögonblicket lätt funnen genom en däröver i dagarna av okänd besökare placerad urna med en ståtlig bladväxt.»
Filip drog sig sakta bort mot den anvisade punkten. Hans egna steg mot stigens grus bröto nästan besvärande den djupa tystnaden. På båda sidor om honom stodo gravvårdarna, lika vålnader, som tycktes vilja förebrå honom, för att han på detta sätt kom och störde nattens och gravens frid.
Utan svårighet fann han griften, som förvarade den oförgätliga väninnans stoft. Dröjande och med djup rörelse närmade han sig den lilla kullen med den imponerande bladväxten. Ett knippe darrgräs var också nedstucket i mullen. Det var den ångerfullas kärleksgärd till minnet av ett brustet hjärta, ett hjärta, som förlät och sedan brast. Den unge mannen blottade sitt huvud och sänkte det vördnadsfullt inför dödens majestät. I denna ställning kvarstod han länge, och allehanda allvarliga tankar rörde sig inom honom. Han tänkte på allt, vad Jenny Gordh lidit, och han sökte få klart för sig lidandets mening. Att en djup, en innehållsrik sådan måste ha funnits, var honom absolut visst. Medan han så begrundade och tänkte, skönjde han något vitt mellan bladväxtens stänglar. Han böjde sig ned och fann ett visitkort, som han försiktigt drog fram. Han fann något skrivet därpå, och med hjälp av sin medförda elektriska ficklampa läste han: »Denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras», Rom. 8:18.
De orden kastade ett välkommet ljus över lidandets problem. Liksom natten förutsätter en dag, så förutsätter lidandet, sett i evighetens ljus och buret i undergivenhet för Guds vilja, en ovansklig härlighet. Liksom såret i musslans mantel förutsätter en pärla, så förutsätter det kroppsliga omhölje, som här multnar under den grönskande kullen en varelse, vars strålande skönhet övergår änglars.
Djupt var såret, men så mycket större och dyrbarare blir pärlan.
Ännu en gång belyste han det lilla kortet med ficklampan, men denna gång hade dess motsatta sida kommit upp och där lästes: »Ett innerligt tack för vad du var för mig, då en gång min livslyckas sol var nära att förmörkas. Genom dig strålade den upp på nytt. T. R.»
»Åh, doktor Rubenson», viskade den unge mannen till sig själv, »tacksamheten drev då också dig till svärmerskans grift.»
I det han under djup rörelse blickade ned på graven, höll han sin hand välsignande däröver och tillade: »Sannerligen, ingen av oss har levat alldeles förgäves, allra minst du».
