Fru Gordh hade känt igen Filip Florton med ens, och hans fullständigt oväntade uppträdande här hade verkat på henne som en angenäm överraskning. Då han så omedelbart fortsatt sin färd förbi pensionatet, hade hon tagit för givet, att han icke sett, vem hon var, och hon erfor därvid en djup missräkning. Jenny var olycklig, och hon hade suttit där länge nog och önskat få tala med någon, som förstod henne. Samma ögonblick hon upptäckte den resliga unge mannen med de vinnande och förtroendeingivande ansiktsdragen trädde med stor klarhet fram för hennes inre syn minnet av deras sammanträffande vid Håsjöstapeln och den djupa förståelse av hennes hjärtas strider, han vid samma tillfälle visat. Den förmodan han då uttalat om kommande bittra erfarenheter som en följd av det olyckliga födelsedagskalaset i Idunhallen och hennes förlöpning därvid, hade alltför snart visat sig välgrundad nog. Man drog av det hela de simplaste slutsatser, och sensationslystnaden frossade i de gemenaste skandalhistorier, som defekta hjärnor kunnat spinna ihop. För den till sin kroppsliga hälsa redan förut så nedbrutna kvinnan blev detta för mycket. Hennes tillstånd förvärrades hastigt, och hennes närstående vänner yrkade på skyndsam bortresa från huvudstaden. Man föreslog några månaders vistelse uppe i Jämtlands fjällvärld. Fru Gordh böjde sig för sina vänners förslag och reste. Hon kunde likväl ej låta bli att tänka på huru hennes hastiga försvinnande skulle komma att ge ryktessmidarna nya impulser. Hon resignerade dock efter hand inför allt. Här uppe fann hon just en lämplig tillflykt vid det hem för bröstsjuka, där hon nu befann sig. Här föreföll hon de första veckorna nära nog apatisk, genom allt vad hon lidit till både kropp och själ. Den dagliga åsynen av det tjusande vinterlandskapet och den höga friska fjälluften hade i förening med den utsökt vänliga vård hon njöt vid pensionatet liksom kallat henne till liv på nytt. Detta dock endast rent själsligt. I fråga om hennes kroppshälsa voro tecknen inte vidare glädjebådande. Detta faktum var henne likväl ingen källa till oro. Hon bar sitt öde med beundransvärt mod och talte utan räddhåga om sin förestående död. För sina här uppe nyförvärvade vänner hade hon t. o. m. uttalat såsom sin önskan att få dö och begravas någonstädes bland fjällen. Så stadigt höll hennes naturdyrkan i sig. Omkring en månad efter det hon kommit till vila och ro i Jämtland, kom det brev från hennes make, vari han med erinrande om den mellan dem rådande stora olikheten i lynnesart förklarade sig vilja inleda förhandlingar om skilsmässa. Han sade sig tillika i åratal ha varit plågad av tvivel på hennes trohet, och hon hade, påstod han till sist, genom sitt uppförande vid födelsedagskalaset på Skansen själv dragit försorg om, att tvivlet fått den näring det fått och till sist övergått i visshet om hennes brottslighet. Skilsmässa vore nu det enda, varpå han kunde reflektera. Det hjärtlösa brevet med de fullständigt grundlösa tillvitelserna skar som en dolk genom hennes själ. Den ifrågasatta skilsmässan tog hon lugnt i och för sig. Hon hade räknat med att den förr eller senare skulle komma. Där intressegemenskapen fattades, komme ej en relativ kärlek eller en ömsesidig aktning att i längden bilda erforderligt värn mot de angrepp på den äktenskapliga friden, som en raffinerad ondska aldrig skulle upphöra att leverera. Men det var just denna ondskas förefintlighet bland människorna, som utgjorde den källa, varifrån en ständig smärtoflod flödade in i hennes liv. Uppe i fjällregionerna hade hon hittills varit bra nog fri från de plågsamma tankarna på mänsklig råhet och mänskligt våldsbegär, långt friare än hon någonsin kunnat bli i Stockholm. Denna stads omgivningar hade hon aldrig upphört att beundra, men hon hade ej heller upphört att känna en oavlåtlig grämelse över att samma vackra omgivningar icke sällan blevo tillflykter, dit den mänskliga råheten drog för att exponera sig i sitt skändligaste väsen. Till och med där man i välmening velat ge ökat behag åt i sig själva hänförande scenerier, hade åtgärderna oftast lett till vandalisering. Det hade ock visat sig att det mänskliga förvärvsbegäret, när allt kommit omkring, gjort stor sak i de estetiska hänsynen, blott för tillfället att få exploatera. Annorlunda fann hon det här uppe. Hon såg ut över de vågiga vita vidderna, som ligga där och vänta på en Jack London för att bli skildrade, som de förtjäna. Hon blickade upp till fjällens med evig snö höljda hjässor, och det var som om hon hört vidder och höjder ropa till henne: Välkommen till oss, välkommen att stanna här till din levnads slut. Hit når ej mänsklig förstörarlust, oss kan ej snedvriden smak förvanska. Vi ligga här obrutna, vi lyfta oss mot azur och tävla i renhet därmed. Ja, så talte rösten från fjällen och från de vita vidderna, och svärmerskan tyckte, att den talte så sant. Ja, hon tyckte också att de människor hon träffat bland fjällen, som voro födda och uppväxta här voro av naturen vänligare, redbarare och till sitt väsen renare än andra människor. Det ena som det andra hade bidragit att så småningom bringa henne till glömska av den där utanför liggande mänskliga ondskan. Men så kom brevet från maken, och därmed öppnade sig en avgrund av falskhet och lögn inför henne. Hon skulle nu dö en vanhedrad kvinnas död. Den tanken drev en rysning genom kropp och själ. Härpå följde en tid av nedbrytande själsstrider. Förhandlingarna om skilsmässan fördes per korrespondens vidare, och just i dag hade det senaste brevet från herr Gordh anlänt, som förtäljde, att nu blott några smärre formaliteter återstodo, varefter ärendet var klart att föreläggas rådhusrätten. Brevet hade blivit henne räckt ute på verandan. Hon hade läst det och lagt det ifrån sig på en bredvid stående stol. Därefter hade hon lutat sig tillbaka i kuddarna och stirrat ut över de vita vidderna och viskat sakta till sig själv: »Således en förskjuten, en vanhedrad, en bruten kvinna. Måhända har han ändock haft rätt, doktor Rubenson, då han sagt, att jag sysslat litet för mycket med Platon. Jag har älskat, såsom jag trott och ännu tror, platoniskt, älskat så till höger och vänster. Men för platonisk kärlek finnes ej förståelse i vår tid, som är hyckleriets framför allt och egenkärlekens».
Jenny slöt för en sekund i smärta sina ögon; och då hon öppnade dem igen och stirrade framför sig, stod han där, den unge skidlöparen, och vilade vid sina stavar. I honom kände hon genast igen sin obekante vän från månskenskvällen på Skansen. Och så försvann han lika fort som han kom. Då slöt svärmerskan sina ögon på nytt i känslor av djup missräkning. Efter hand började hon undra, om det icke egentligen var så, att hon sett en syn. »Ja, hon lyckades nära nog intala sig, att detta varit fallet, och därmed kände hon sig bäst tillfreds. Länge fick hon likväl icke bliva vid denna sin uppfattning av händelsen, ty rasslet av skidor och stavar mot den kring byggnaden tilltrampade snön nådde hennes öra, och en sekund senare svängde Filip Florton om stuguknuten och susade fram för uppgången till verandan, där han med den tränade skidlöparens säkerhet stannade. Skidor och stavar restes upp mot verandaräcket, varpå den unge mannen i en handvändning med raska, spänstiga steg var uppe på verandan. Han stannade framför den sjuka med blottat huvud. »Jag återser er sålunda här, fru Gordh. Större nöje kunde knappast ha beretts mig uppe bland fjällen.»,
En liten fin marmorvit hand trevade sig fram ur filtarna och sträcktes honom. Han fattade den under vördnad och tryckte den varsamt.
»Åh, herr Florton», sade hon, »det är ni. Det var sålunda ingen syn jag såg nyss. Ni kände då igen mig och fortsatte er färd utan att ge er tillkänna. Säg, vad menade ni med det?»
»Intet särskilt, vad jag vet. Återseendet kom så oförmodat, så att jag kom mig inte för att stanna. Jag hann likväl inte långt på min färd, förrän jag erfor en obetvinglig lust att vända om för att träffa er.»
»Skulle tro det», svarade hon. »Men säg, det här förefaller mig en smula lustigt. Då vi skildes åt den där månskenskvällen på Skansen, hade ingendera av oss uppgivit för den andre sitt namn. Vi möttes och skildes som obekanta. Och nu kommer ni och kallar mig 'fru Gordh', huru vill ni förklara det?»
»Ja, och ni kallar mig 'herr Florton', huru vill ni förklara det?»
De sågo forskande på varandra en god stund, varpå båda började skratta.
»Välan, herr Florton, sedan vi möttes och skildes har ni blivit bekant med doktor Rubenson; och genom honom har ni fått någon liten inblick i mitt livs historia, det är hela saken, inte sant?»
»Jo, jag kan ju ej neka till att så är. Och den lilla inblick jag fått däri har väckt mitt livligaste intresse och gjort, att jag i denna stund känner så mycket större tillfredsställelse över att ha återsett er här i dag. Och genom samme vår gemensamme vän har ni fått kännedom om mitt namn, inte sant?»
»Jo, men inte just mycket mer heller. Ja, d. v. s. han har ej försummat att berätta om de fördelaktiga intryck han fått av er.»
Jenny, som hela tiden haft sin hand sluten i den unge mannens varma trofasta grepp därom, drog nu fram även sin vänstra hand ur mängden av filtar och kuddar och fattade honom med denna vid hans arm under det hon med rörande öppenhjärtighet yttrade:
»Vad har fört er hit upp bland fjällen, herr Florton? Huru länge tänker ni stanna här? Hör, ni får ej ha bråttom, ni måste ta er god tid. Vill ni lova mig det?»
Hon ruskade honom vid armen och såg så oemotståndligt bedjande upp i hans ansikte.
Icke förrän nu hade Filip lagt märke till den förändring hon verkligen undergått, sedan de förra gången möttes. Hennes kinder voro blekare och hade fått något visset över sig. Av den forna rodnaden dröjde endast några matta strimmor kvar. Måhända lågo också hennes ögon något djupare än förr, vilket dock ej hindrade, att i dem avspeglade sig samma outforskade själsdjup, som vid deras första sammanträffande, slagit an på Filip Florton. Över den välformade munnen med de elastiska läpparna kunde ännu vila det vackraste leende, och de allt beskuggande stenkolssvarta lockarna och ögonbrynen hade i och med ansiktets tilltagande blekhet blivit ännu svartare.
»Åh, ni vill veta vad som fört mig upp till fjällen, fru Gordh», svarade Filip. »Ingenting annat än en oemotståndlig längtan att återse dem. Någon särskilt fastslagen plan för mina färder här uppe har jag icke, och ingenting hindrar, att jag stannar över här vid pensionatet tills i morgon, om detta för övrigt låter sig göra från värdfolkets sida.»
»Det skola vi se till. Och ni kan bereda er på den mest uppriktiga gästvänlighet här. Dock, den saken hinna vi alltid ordna. Nu måste vi se till, att ni kan slå er ner en stund och vila.» Däri instämde Filip själv. Han kastade en blick omkring sig på den rymliga verandan och upptäckte därvid en korgstol, i vilken tydligen någon sjukling nyligen suttit; och alldeles invid den en pall, tydligen avsedd för fötterna. På ett ögonblick hade Filip hämtat pallen, placerat den vid kvinnans fötter och satt sig själv på den.
Jenny Gordh log sitt hjärtligaste leende och yttrade:
»Det där var inte illa ordnat. Tänkte just föreslå någonting liknande. Är det nu bara säkert, att ni inte fryser?»
»Ja, absolut säkert.»
