Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundratusen martyrer för djefvulstron. Af J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
statisk hållning under gestalt af en svart,
ful man, som sitter på en med guld prydd thron af
ebenholts. Han bär en krona af små horn samt dessutom
ett horn i pannan och två bak i hufvudet. Från
pannans hérn utbreder sig ett sken, som är starkare
än månens. Äfven från hans stora, runda uggleögon
utstrålar en förskräcklig glans. Hans kropp är till
hälften en menniskas, till hälften en bocks. Hans
fingrar äro försedda med klor, hans fötter likna
gåsfötter, på kinden har han ett getskägg och baktill
en svans.
Församlingen börjar vanligtvis klockan nio på aftonen
och slutar vid midnatt. Den inledes dermed, att alla
falla ned för djefvulen samt under förnekande af
Gud kyssa hans venstra hand, hans venstra fot, hans
venstra sida med flera onämnbara ställen. Vid särdeles
högtidliga tillfällen bikta trollkarlarna och häxorna
derpå sina synder, hvilka vanligtvis bestå deri att
hafva besökt kyrkorna, deltagit i den kristliga
gudstjensten och gjort för litet ondt. Djefvulen
ålägger dem sedan bot och utdelar absolution.
Derpå förrättar högst densamme messan och utlofvar åt
sina anhängare ett paradis, som lemnar det kristliga
långt efter sig. Efter slutet af messan utdelar han -
nattvarden!
Sedermera börjar dansen, hvarvid alla vända ansigtena
åt kretsens utsida, samt kalasandet vid de af
djefvulska värdar tillredda borden. Men maten och
drycken smakar illa och vedervärdigt, liksom det öfver
hufvud är märkvärdigt, huru illa djefvulen betalar
sina anhängare för deras tjenster. De penningar,
han skaffar dem, förvandlas till exempel under natten
till kol, hyfvelspån, lof eller rost, och i allmänhet
blifva de bedragna. Till sist förbränner sig den store
bocken sjelf till aska, hvilken utdelas åt häxorna
för att dermed göra ondt. Strängeligen är det vid
häxsabbaten förbjudet att uttala Guds, Kristi eller
jungfru Marias namn, hvarjämnte ordet salt ej häller
får begagnas.
Så mycket om häxsabbaten. Af theologer och jurister
skrefvos långa afhandlingar om den verkliga arten af
umgänget med djefvulen, utan att de kunde komma på
det klara ined saken. Såsom en ovederlägglig sanning
gällde dock till slutet af femtonhundratalet, att
djefvulen aflade barn med häxorna, och att dessa
blefvo idioter, kretiner, dvärgar, ofärdiga samt i
allmänhet kroppsligt eller andligt missbildade. Till
och med Luther trodde derpå och rådde vid ett
tillfälle, att man skulle kasta en kretin i vattnet,
hvilket han tog på sitt ansvar.
Enstämmigt lyda häxornas bekännelser deruti, att
djefvulen först visat sig för dem i städad gestalt,
såsom en Junker, riddare, jägare eller borgare med
vissa betecknande namn samt sålunda förvillat och
förfört dem. Bland dessa bekännelser förekomma många
berättelser af unga flickor, hvilka bort öfvertyga
hvarje annan, än en häxdomare, att här ingalunda
varit fråga om en djefvulsk lockelse, utan blott om
skändligheten hos onaturliga mödrar, som bortschackrat
sina döttrars oskuld åt sluga vällustingar.
Redan i slutet af fjortonhundratalet hade i Tyskland
en eller annan trollkarl och häxa blifvit brända. Men
först derefter började förföljelsen i stor skala
samt rasade genom hela femtonhundratalet och under
de trenne förra fjerdelarna af sextonhundratalet
med brutal grymhet. Signalen till processerna och
afrättningarna i massa gafs genom den bulla, som
den sedeslöse påfven Innocentius VIII utgaf 1484
och hvilken innehöll en omständlig skildring af allt
det trolleri och djefvulens grasserande, som vid den
tiden i Tyskland skulle hafva förekommit. I bullan
anförtroddes vidare åt en kättaremästare och theologie
professor Jakob Springer, jämnte tvänne andra, att
uppsöka fängsla, lagfora och med förlust af lif och
egendom straffa alla trollkarlar och häxor.
Nu är kändt, att tysken gerna bedrifver allt, till
och med vanvettet, med method och, om man sålunda
får miss-
bruka namnet, med vetenskaplighet. Det första,
Springer och hans stallbröder sålunda gjorde, var
att sätta sig ned och skrifva en tjock bok på latin,
som de kallade maliern male-ficarum (häxhammaren),
hvilken liksom skulle sönderhamra och förkrossa
häxorna. Denna bok var uppfylld med allt det etter,
som en genom fanatism, girighet, vällust och
bödelsglädje vanvettig munk kunde frambringa, och
kallades »liber sanctissimus» samt erhöll sanction af
den theologiska fakulteten i Köln och upplefde hastigt
flera upplagor. I densamma betecknades trolldomen
såsom det förfärligaste, svåraste och afskyvärdaste
brott, ett undantagsbrott (crimen exceptum), hvaraf
följde, att domaren vid dess beifrande icke behöfde
iakttaga den vanliga rättegångsordningen, utan
kunde och måste använda utomordentliga medel för att
komma sanningen på spåren. »Häxhammaren» uppmuntrar
derjämnte uttryckligen till det skändligaste
angifvareväsende derigenom, att den påbjuder, att
man skall låta angifvaren förstå, det han ingenting
har att frukta, äfven om han ej kan förebringa den
ringaste bevisning för sin anklagelse.
Med häxhammaren i handen skredo kättaremästarna
nu till verket och började bränna häxor i
hundratal. Men*snart rönte de på många håll motstånd
af både andliga och verldsliga furstar, ja, det fanns
till och med prester, som från predikstolen förnekade
tillvaron af häxor eller åtminstone deras makt att
skada Guds skapade varelser.
Men detta var blott ett öfvergående moln. Ty snart
vann man de andliga furstarna för häxprocesserna
genom framhållandet af den makttillökning, det
hierarkiska väsendet derigenom skulle erhålla,
äfvensom de verldsliga furstarna, jämnte småherrarna
och riksstädernas öfverheter genom hänvisande till
det inkomstbringande i affären. Ty de mördades
egendom konfiskerades, såsom nämndt, och fördelades
enligt regeln sålunda, att två tredjedelar tillföllo
öfverheten och den sista tredjedelen domarena,
bisittarna, presterna, spionerna, angifvarna och
bödlarna. Häxdomare och bödlar riktade sig just vid
tidpunkten för Tysklands värsta utarmande, under
tretioåriga kriget, alldeles påtagligt.
Det är således icke för mycket, om man tillskrifver
girigheten hälften af häxmorden. Den andra hälften kom
på fanatismens och den religiösa enfaldens räkning. Ty
från början af femtonhundratalet hade det småningom
lyckats presterna att så helt och hållet »fördjefla»
tyska folkets hela verldsåskådning, dess tro, känslor
och tankar, att det städse och öfver allt blott såg,
hörde, luktade och smakade djefvulen.
Lutheranismen har, såsom bekant, sanktionerat
djefvuls-läran i det religiösa medvetandet. Luther
trodde sjelf blindt och andäktigt på djefvulen,
han hade en personlig sammanstötning med honom och
kastade vid tillfället bläckhornet i hans hufvud. De
protestantiska theologerna hyllade troget sin
mästares åsigter i afseende på djeflar och häxor. Och
sålunda ser man framgent katholska och protestantiska
prester, furstar, magistrater och jurister, hvarandra
fullkomligt värdiga och jämnbördiga, sinsemellan
täfla om häxbålens underblåsande.
När denna ifver tycktes något svalna - vid
tidpunkten för Augsburgiska religionsfreden -
lyckades jesuiterna åter upplifva densamma derigenom,
att de i de katholska stater, der de skaffat sig
tillträde, läto anklaga och bränna alla anhängarna
af de reformatoriska rörelserna, såsom trollkarlar
och häxor, så många de kunde få tag i. Härigenom
uppeggades ånyo de protestantiska häxförföljarna,
som icke ville stå efter papisterna i omsorgen
för Guds rike. I denna omständighet, äfvensom i
Tysklands politiska splittring, hvarigenom en mängd
prelater, riddare och borgmästare kunde hängifva sig
åt häxförföljelserna, ligger förklaringen, hvarföre
mordlustan derstädes rasade vanvettigare, än i något
annat land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
