Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårqväll. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring - Ur portföljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
117
prisade 5»strömningen genom tidsanden» kom denna qväll
på skam - ty genom rymden gick en annan ström, fullt
så realistisk som den förre, och han förde med sig
frisk luft från sjön och doft af nyss utsprucket lof,
blåsippor och fuktig mossa. Den strömmen hade kraft
nog att i ett enda drag sopa rent i månget bröst
och få en under vintern hopklämd barm att svälla af
lefnadslust och tacksamhet mot Honom, som redan i
åtskilliga tusen år gått i land med att styra folkens
och individernas öden till det bästa.
Handlanden Tullqvist bodde afundsvärdt trefligt
alldeles intill stranden af en insjö. Och för
honom, som utgått ur det lägsta folkets led, var
det en omständighet af både esthetisk och praktisk
betydelse, att landsvägen strök fram tätt under
gafvel-fönstren. Han brukade emellanåt någon glödhet
sommar-förmiddag peka bort mot vägens förlängning och
uttrycka sina tankar och känslor i ord sådana som:
»Si, - si, det der ä’ natur! Man kan se, hur dammet
ryker ända bort till potatislyckan.» (Denna var det
aflägsnaste partiet från den synpunkten.)
Likaså skattade han särdeles högt det omedelbara
grannskapet af ortens öl-krog. Ty han fick se folklif,
alldeles af den färg, som han mindes från barn-
och ungdomen. Men för ortens sommargäster, hvilka
kommo med flyttfåglarna från den närliggande staden,
var be-mälte ölkrog en nagel i ögat. Ty de kunde
icke finna något skönt eller upplyftande i dragna
knifvar och blodiga ansigten, som vanligen tedde sig
på söndagsqvällarna.
Solen hade ej så lång tid qvar att lysa öfver det
landskapet. Stilla sjönk hon ned mot björkskogens
toppar. Men innan dessa nåddes, sände hon en hel
ström af varma strålar in genom herr Tullqvists
gafvelfönster. Ljuset irrade omkring i rummet,
glänste mot möbler och metallföremål, belyste en
samling af omkring tjugo personer och samlade till
sist sina strålar kring hjessan af ett litet barn,
som vid det laget döptes till Ansgarius Palander
Tullqvist. (Vega hade kommit hem just i dagarna.) –
Pastorn läste upp de ståtliga namnen, och vattnet
silades i strömmar ned mellan
hans fingrar, då Tullqvist, som stod i
dörren midt emot, plötsligt stötte sin granne
i sidan, pekade häftigt mot
Mickel på morkullsjagt.
Teckning för Sv. Familj-Journalen af Bruno Liljefors.
barnets hufvud och hviskade i fortissimo: »Si,
så gement grannt!» Den tilltalade följde riktningen
af hans finger och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
