Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkets uppkomlingar och afsigkomlingar. Ett stycke begreppslära, af Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är samma ord, som det ännu i svenska dialekter
fortlefvande ordet lef, bröd, till exempel julalef,
brödlef, med flera).
Vi lemna nu uppkomlingarnas grupp, sedan vi dock
fäst uppmärksamheten på skilnaden mellan det franska
bachelier, innehafvare af en lägre lärdomsgrad vid
ett universitet, kandidat (det engelska bachelor, som
nu mer, genom en tydlig begreppsöfvergång, betyder
»ungkarl») – och dess källa i medeltidslatinet:
baccalarius, koherde (af bacca, en yngre bi-form till
lat. vacca, ko) samt emellan det spanska infante,
arf-furste, och dess ursprung, det latinska infam,
barn, som änmi ej lärt sig att tala (af in- och fari, tala).
Vi komma nu till bevisen för en process, motsatt den
nu nämnda. De fallnas antal är emellertid så stort,
att vi ej kunna tänka på någon fullständighet,
utan måste nöja oss med några exempel ur högen. Att
börja med finna vi en hel klass af ord, konseqvent
degraderad: det är deras, som beteckna enkelhet,
rättframhet, öppenhet och dylikt.
Den stora hopens tycke, som sätter det uppskrufvade
och konstiga »framför det enkla och ärliga, har
nedsatt kursen för sådana ord, som tarflig, enkel,
simpel (nu mer nästan detsamma som »rå»), beskedlig
(ungefär liktydigt med »nötaktig»), gemen, nedrig
(dessa bägge, som förr betydde »anspråkslös», »enkel»,
uttrycka nu mer något rent af uteslutande dåligt),
enfaldig (nyttjas nu mer på sin höjd någon gång
om en gammaldags kristens enkla tro, eljest mest
såsom ett ömkande epitet till bondlandets enkla
barn). Adjektivet slät hör äfven hit. Det betydde
ursprungligen endast »enkel», »rättfram» (såsom ännu
i till exempel sammanställningen »rätt och slätt»),
men nu mer »tarflig», »klen» (till exempel »han står
sig just slätt»). Ännu ett steg hafva tyskarna gått
i afseende på detta ord. Hos dem betyder schlecht
rent af »dålig», »usel», under det biformen schlicht
bibehållit den ursprungliga betydelsen »enkel»,
»okonstlad».
Den här afhandlade begreppsöfvergången kastar i
sanning ett rätt betänkligt ljus öfver den allmänna
moralen.
Många ord, som i sig sjelfva äro tämligen likgiltiga,
hafva med tiden fått en förklenande betydelse i sig
inlaggd. Så till exempel har supa (som egentligen ej
innebär något annat än »inmundiga» något, som har
flytande form), när ingenting tillägges i afseende
på fluidum, fått betydelsen »dricka spirituösa»,
en för vårt språk sorgligt karaktäriserande ellips.
Band utan vidare tillägg kan betyda förbindelse,
förening, men sammanställningen theaterband tvingar
fantasien till en liktydighet med röfvarband, tjuf
band eller något liknande.
Konsort kan återgifvas med »kamrat», »make», och den
vanliga engelska benämningen på drottning Victorias
gemål: »the prince consort» innesluter ju en hel
idyll, hvilket åter långt ifrån är fallet med ett
uttryck, som slutar med tilllägget »– och konsorter»,
ett tillägg, som stundom nära nog kan utbytas mot
»medbrottslingar».
De svenska tilltalsorden visa samtliga en afgjord
degradering. Herre och fru, som förr voro erkända
privilegier för medlemmar af landets yppersta
familjer, äro nu allmän egendom, och fröken, hvarmed
ännu drottning Kristina tilltalades, är i våra dagar
på god väg att blifva tilltalsord för ogifta qvinnor
af alla stånd.
Samma förlopp kan det franska madame (»min
herrskarinna», mea domino) uppvisa, ett ord, som
hos oss nu raer sjunkit så djupt, att en torgmadam
blir illa vid sig, om hon »hedras» dermed. Om
några årtionden har kanske ordet ingått i de
straffbara oqvädinsordens klass. Dame, åtminstone
såsom tilltalsord (»mina damer»), har ännu god klang
både hos oss och hos våra nordiska grannar. Detta är
deremot ej fallet med det hos oss (bland annat såsom
tilltalsord i till exempel butiker) tämligen vanliga
ordet fruntimmer, hvilket, åtminstone i tilltal,
hälst bör undvikas bland danskar och norrmän, till
förekommande af obehag.
Orden piga och dräng äro äfven bevis på,
huruledes välfrejdade ord med tiden kunna komma på
fallrepet. Det förra af dem betyder ursprungligen
»flicka», en betydelse, som återfinnes i vår
bibelöfversättning (till exempel: »pigan är
icke död, men hon sofver») och som ordet ännu
bibehåller i danskan. I sin nuvarande betydelse af
»tjenarinna» håller ordet på att blifva kontraband,
åtminstone i städerna. Vår allt utjämnande tid,
som sett både jungfru och mamsell såsom tilltalsord
ratas och i det närmaste försvinna, får efter
all sannolikhet bevittna frökentitelns allmänna
utsträckande äfven till den tjenande klassen. Ordet
dräng, ett uteslutande skandinaviskt ord, har i
svenskan sjunkit nästan ännu djupare, än »piga»,
så till vida som det från början hade en afgjordt
nobel karaktär: manlig, behjertad, kraftfull
person, hjelte (jämför det gammalsvenska drängskap,
manlighet, hjeltemod). I danskan har dr eng betydelsen
gossebarn. Skall tjenarskap uttryckas, måste något
annat ord väljas.
Samma förhållande, som inträffat med tilltalsorden,
gäller också om benämningarna på mynt, i det äfven
dessa degraderats, en följd af förändrade ekonomiska
förhållanden. Till bestyrkande häraf påminna vi om,
huruledes den romerske solidus, under kejsartiden ett
guldmynt (omkring åtta kronor svenskt), krympt ihop
till en fransk sous (fyra öre), liksom den romerske
denarius (som präglades både i silfver och guld,
det sednare ännu under karolingerna) nu mer går igen
i en anspråkslös fransk denier. Om det fornnordiska
sättet att erlägga betalning medelst afklippande af
ett stycke (en »stuf») af en guld- eller silfverten
påminnas vi genom ordet styfver, som dock nu mer
långt ifrån leder tanken på ädla metaller.
Ett särskildt slags degradering har drabbat
åtskilliga ord, som tjena till betecknande af
vissa kroppsdelar, vissa fysiska förrättningar
och så vidare, medan andra ord, som beteckna
alldeles samma sak, ej äro hemfallna under någon
förkastelsedom. Uttrycket »ge någon på skatt*n» anses
i hög grad simpelt, men ej (åtminstone från språklig
synpunkt) att »slå någon i hufvudet». Man kan godt
tala om käke, men svårligen om käft, och gäller det
att ålägga någon tystnad, gör man bäst i att anlita
uttrycket »håll mun!»
Vid täflan mellan ett utländskt och ett svenskt
uttryck för samma sak framstår för de flesta det
sednare som ett simpelt bondbarn vid sidan af ett
utpyntadt herrskapsbarn. Den främmande börden är i
mångens ögon detsamma, som inhemskt adelskap. Man får
ju ofta höra sådana ord som education, charmant,
superb och dylikt, för hvilka likväl mycket
uttrycksfulla ord finnas i vårt språk. Butik är ett
aristokratiskt ord, bod ett plebejiskt. Gemål är hemma
i fursteborgen, maka, hustru deremot äro borgerliga
uttryck för samma sak. Konungen firar ej bröllop,
utan biläger. Oegentligt nog, har man dock ännu ej
hört talas om »silfverbiläger».
En särskild klass af hithörande ord, och ej
den minst intressanta, utgöres af de så kallade
oqvädinsorden, för så vidt nämligen dessa ej från
början inneburit något förklenande. Som exempel
välja vi det för våra nu mer indragna stadssoldater
använda h var dagsuttrycket korfvar, hvilket (enligt
Ihre) ingenting annat är, än gårdvarar, ett ord,
som ju är ett hedersepitet för påpassliga väktare
af hundslägtet. Det är ofta först efter en längre
välfrejdad lefnadsbana, som många af dessa nu mer illa
anskrifna ord kommit att inordnas bland klandervärda
tillmälen. Vi veta ju, att ett i sig sjelft likgiltigt
ord, uttaladt med hetta, lätt förvandlas till ett
smädeuttryck. Ja, det har gifvits tillfällen, då
personer blifvit anklagade för att hafva kallat
andra för – menniska! Samma verkan berättas äfven
användandet af ordet individ hafva medfört, för att nu
ej tala om det oskyldiga ordet hypotenusa, som till
och med skall hafva tystat munnen på en munkbromadam
i Stockholm af den gamla, kända stammen!
Och vidare. Med hvilken oerhördt olika verkan kan
man ej, allt efter olika tonfall, kalla en person
för skalk, skälm, gris, dansmästare, med flera
attribut. Ja, äfven välsignad och sakramenskad kunna
i uppbrusande ögonblick med fördel göra tjenst som
andliga projektiler. –
Ordet hundsfott, som egentligen betyder hundvaktare
(»hundfogde») samt i öfverförd betydelse den plats
bakpå en jagtsläde, som är afsedd för hundkopplets
väktare, användes då och då såsom ett lämpligt
oqvädinsord, ehuru i sig sjelft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
