Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXIII. Anders Johan von Höpken. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
LXXIII.
A.nd.ers »Johan von JHLöpken*
ron af hattpartiets egentlige grundläggare,
statssekreteraren och slutligen presidenten Daniel
Niklas von Höpken, blef Anders Johan von Höpken
sjelf en af hattpartiets märkligaste ledare. Han
har väl ej efterlemnat minnet af en stor statsman,
men hans snillegåfvor täflar man om att upphöja och
man erkänner i honom en mästare i den skriftliga
framställningens konst. Han har ock knutit sitt namn
till grundläggningen af en vetenskaplig institution,
hvilken sedan snart halftannat århundrade hedrat
vårt land.
Anders Johan von Höpken föddes den 4 April 1712. Vid
ett par och tjugo års ålder återkommen från en, efter
slutade studier företagen, längre resa i främmande
land, började han sin embetsmanna-bana i kansliets
utrikesexpedition, der hans sällsynta begåfning snart
vid honom fäste en lefvande uppmärksamhet. Han spelade
en roll redan vid 1738 års riksdag, hvilken blef
en så ödesdiger vändpunkt i vår historia derigenom,
att med Arved Bernhard Horn äfven hans fredliga och
varsamma, på samma gång som fasta och värdiga, politik
störtades, och makten gick öfver i hattarnas händer. I
det segrande partiets led hade Höpken stått vid
1738 års-riksdag, och han blef segervinnarnas chef,
den nye kanslipresidenten Carl Gyllenborgs, högra
hand vid vården af de utrikes angelägenheterna. Vid
denna tid kom frågan om en tronföljare åt Fredrik I
å bane på allvar. Kandidater saknades ej: Karl XII:s
systerson, hertig Karl Fredrik, och efter hans död
sonen Karl Peter
"Ulrik, en af konung Fredriks bröder, prins Georg,
samt en hans brorson, prins Fredrik af Hessen,
prins Kristian af Zwey-briicken-Birkenfeld, konung
Kristian VI af Danmark, hans son kronprinsen,
sedermera konung Fredrik Y, furstbiskopen af Ltibeck,
Adolf Fredrik, alla dessa hafva haft mer eller mindre
grundade förhoppningar. Höpken slöt sig till dem,
som verkade för Birkenfeld. Särskildt var han ifrig
mot valet af danska kronprinsen. Sedan det herrskande
partiet lättsinnigt störtat riket i krig, fann det sig
vid-att köpa fred af Ryssland genom löftet att taga
en för Ryssland behaglig tronföljare. Detta löfte var
dock nära att omintetgöras, när dalkarlarna reste sig
och tågade mot Stockholm, för att genomdrifva danske
kronprinsens af bondeståndet önskade val. De öfriga
stånden funno sig nämnligen föranlåtna att lofva de
upproriska att välja danska kronprinsen, derest ej
underrättelse inom viss dag ankomme, att freden med
Ryssland vore afslutad. Hur djupt detta miss-
Änders Johan von Höpken.
hågade Höpken, visar sig deraf, att han instämde i
en af Lagercrantz å riddarhuset afgifven, ytterst
häftig reservation, i hvilken L. brännmärkte åtgärden
såsom en förnekelse af Gustaf Vasas verk och förbehöll
sig att få uppsäga sin trohetsed och med sin egendom
lemna riket, hvars sjelfständighet, ära och. frihet
man uppoffrade. - Att Höpken hyste oöfvervinneliga
betänkligheter mot valet till svensk tronföljare
af tronföljaren i ett land, der styrelsesättet var
oinskränkt envälde, kan ej förundra. Men väl är
det att beklaga, att hans fiendtlighet mot Danmark
sträckte sig derhän, att han sedermera, kommen i
spetsen för riksstyrelsen, förspillde det gynnande
tillfälle, som
erbjöd sig, medan den berömde Bernstorff ledde
Danmarks politik, att genom vänskaplig sammanhållning
mellan de nordiska staterna grundlägga deras oberoende
af de stora makterna, hvilka begagnade dem såsom
lekbollar för sin egennytta.
Sedan Rysslands kandidat, Adolf Fredrik, blifvit till
tronföljare utsedd, trodde man sig i S:t Petersburg
numera blott hafva att befaUa, för att blifva åtlydd
i Stockholm. Ryske härvarande ministern, friherre
von Korff, uppträdde på det mest öf-vermodiga och
oförsynta sätt. Han gick ända derhän, att han ej
blott anförde klagomål öfver en köpman Plomgren -
broder till den bekante riksdagsmannen - derför
att denne skulle hafva yttrat harm mot de svenskar,
som besökte ryske ministern, utan också yrkade, att
Plomgren skulle häktas och ställas inför Svea hofrätt,
ej inför sin lagliga domstol, kämnersrätten, e-
medan v. Korff mot sistnämnde domstol »hyste ett
grundadt misstroende». Han hotade, att tronföljaren
skulle mista kejsarinnans skydd, derest han fortfore
att lyssna till rikskanslirådet Tessins onda råd,
och så vidare. Den allmänna förtrytelsen manade till
motstånd mot det ryska öfversitteriet, men många,
deribland konungen, sökte mer efter ufvägar att
blidka kejsarinnan, än att skydda svenska statens
värdighet. Men då - det var under 1746-1747 årens
riksdag - ingrep Höpken i sakernas gång på ett sätt,
som förebyggde ytterligare förödmjukelse. I en
afdelning af riksdagens sekreta utskott utvecklade
han, säger frihetstidens historieskrifvare
C. G. Malmström, »i en af ädel harm och manlig
fosterlandskänsla glödande skrift, huru Ryssland,
under sken af vänskap och förbund, steg för steg
sökte bringa Sverge under förmynderskap, afstänga
det från förbindelse med alla andra makter och sätta
det i samma lägervall och beroende som Polen. Dertill
behöfdes föga mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
