Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sista klosterrofvet i Sverge. Berättelse från Gustaf I:s dagar, af Cajetanus. (Forts. fr. sid. 110.) - Luther på Wartburg. -ed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
kättarkungen, tempelskändaren, såsom de sins emellan
benämnde kung Gustaf.
Denne hade tagit plats i koret. Bredvid honom stod
Olaus Petri, lugnt blickande ut öfver de sorlande
klosterbröderna och systrarna.
Gudmund hade sin plats mellan tvänne bistra
ryttare. Den unge presten syntes alls icke
nedslagen. Än fastades hans blickar på konungens
allvarliga anlete, än mötte han Laurentii glödande
ögonkast med det mest stoiska lugn. Endast då’han
såg in i Olai Petri ögon kände han sig orolig, ty han
visste att hans räddning berodde till största delen
på denne hans lärare.
Efter en kort väntan inträdde Thorgr Stjerna,
ledande Ingrid vid handen. Den unga flickan var
blek som de månstrålar, hvilka försilfrade korset
på klostertornet. Riddaren förde henne fram till
konungen, i det han sade:
«Döm henne, herre konung!»
På en vink af konung Gustaf trädde också Gudmund fram.
»Du har velat bortföra denna adliga jungfru ur detta
kloster», sade konungen med en stämma, som hördes in
i hvarje vrå af klosterkyrkan.
En stum, jakande böjning på hufvudet blef Gudmunds
enda svar.
»Yar det med eller mot hennes vilja, som du gjorde
det?»
»Herre konung», sade den unge presten, »derpå är hon
närmast att gifva svar.»
»I hafven hört det», sade kung Gustaf och vände sig
till Ingrid. »Svaren I nu.»
Ingrid, som hela tiden stått sammansjunken vid faderns
sida, rätade nu ut sin smärta gestalt; hennes blickar
fästaäes på den- unge presten med ett kärleksfullt
uttryck, och med klangfull stämma svarade hon:.
»Det var med min vilja.»
Thorgr Stjerna ryckte till. Han hade hårda ord på
tungan, men en befallande rörelse af konungens hand
gjorde honom stum.
»I älsken då hvarandra?» sporde kung Gustaf.
Ett samfäldt ja sväfvade öfver bådas läppar.
Sedan konungen en stund samtalat med Olaus Petri,
vände han sig till Gudmund.
»Gudmund Holgersson», sade han, »alldenstund din
lärare ej hafver annat än godt att säga om dig,
så utnämner jag dig härmed till kyrkoherde i min
nya församling i Stockholm. Och nu, ’mäster Olof,
vig dessa båda älskande tillsammans i vår närvaro.»
»Herre konung», ropade Thorgr Stjerna utom sig; »har
jag då icke något att säga, såsom varande fader till
flickan? Jag . . .»
Konungen afbröt den hetsige riddaren med dessa ord:
»Trogen kärlek skall belönas, liksom ondskan
straffas. Min vilja är, att dessa två skola äga
hvarandra. Är kanske icke en kyrkoherde lika god som
någon annan. Dessutom, riddar Thorgr, den, som icke
är med mig, han är emot mig.»
Gustafs lynne var sådant, och häfderna förvara ännu
många drag, då allt måste vika för hans enskilda
viljas skull. Detta visste också Thorgr Stjerna,
och derför sväljde han förtreten så godt han kunde.
När vigseln var slutad, sade konungen till Laurentius
och Euphemia:
»Innan nästa månhvarf inbryter skolen I och edra
bröder och systrar vara härifrån. De påfviske hafva
länge nog gras-serat och spridt vidskepelser bland
folket, Ett renare ljus har uppgått, det all verlden
upplysa skall. Dessa klostermurar skola snart jämnas
med jorden, ty i mitt rike får icke längre finnas
dessa nästen, der lustar och brott börjat få insteg.»
Konungens ord slogo ner som en bomb bland
klosterfolket. Dystra aflägsnade sig munkar och
nunnor; de sågo granneligen, att deras välde var för
alltid krossadt.
Då Ingrid vid Gudmunds arm lemnade kyrkan, blef hon
varse Agda hopkrupen vid en pelare.
»Syster», sade hon och räckte den unga nunnan sin
hand, »Skall du ännu fördömma mig derför, att jag
funnit en jordisk brudgum?»
Agda betraktade en stund den lyckliga Ingrid. Derpå
sade hon:
»Jag står fast vid mitt beslut, Farväl! Mig återser
du aldrig.»
Och Ingrid återsåg aldrig mera den unga
klostersystern, som följde de andra till
södern. Minnet af henne förbleknade också snart,
helst andra pligter tillkommo. Under nästan ett helt
år ville icke riddar Thorgr se sin måg och dotter,
men då konung Gustaf under en resa åter talade vid
den gamle riddaren, gaf denne ändtligen med sig
och flyttade till sina barn, för att erhålla en väl
behöflig vård på sin ålderdom.
Gudmunds och Ingrids söner gingo i faderns fotspår
och blefvo ansedda män inom den ännu unga lutherska
kyrkan. Och i långliga tider efteråt talade man i
Sverges rike om den trogna kärlek, som till slut
besegrade alla hinder.
på
(Tillhör illustrationen på mista sida.)
mäster Mårten på Wartburg satt, Såg Eisenachs
tornspiror glimma; Ur Hörselberget fru Venus’
skratt Han hörde i nattens timma. Men mäster Mårten
var. modig, han, Trots furstars vrede och påfvars
bann, Han lät ej fruktan förnimma.
Han rensade ut ur Herrans bok
De listiga menniskofunder
Och lyfte från själen vantrons ok
I Wartburgs ensliga stunder.
Der stärkte han sig till kamp och strid,
Der stridde han eget bröst till frid,
Fast elden flammade under.
Och utanföre låg verlden skön
Och lockade enslingens sinne,
Der log genom fönstret vår så grön,
Så tung var luften derinne!
Der kommo lättvingade sparfvar små
Ibland till rutan och klappade på:
De väckte så månget minne.
Men trogen satt han vid bok och id,
Han ville sitt verk fullända,
Fast satan sjelf under nattens frid
Hans håg derifrån sökte vända,
Men mäster Mårten sitt bläckhorn tog
Och midt i flinten på satan slog -
Syns fläcken ej än, kanhända?
Hell, mäster Mårten, den-kämpe god I Wartburgs
tornkammar trånga; Det kräfdes väl ej så ringa mod Att
ut i den striden gånga! Att han ej fullt tog steget
ut? Han var ett barn af sin tid, till slut Den måste
hans ande fånga.
Men medan han uppå Wartburg satt,
Såg Eisenachs tornspiror glimma,
En stjerna tändes i tidens natt,
En morgongryningens strimma:
Och bygga vi fort på den fasta grund,
Han lade i ensamma mödors stund,
Nog få vi då dag förnimma! -ed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
