Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. Mandarinens dotter. (Af Fredrika Runeberg?) - Stjernor af snö. Paul Paludan - Uttydningar - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
genom en underlåten vördnadsbetydelse, och din fader
liar blifvit straffad. Hans egendom är sköflad. Jag
söker mitt uppehälle kring vägar och stigar. Din moder
fick ligga på blotta jorden i en lerkoja. Der kunde
hon nu, bäst hon ville, blåsa upp sig öfver sin döde
son, såsom hon brukade i sin herrlighet göra öfver
den lefvande, så länge hon hade honom och medan hon
satt i Ju Pings rika kamrar.’»
Och Ju Pings dotter gick till förestånderskan för
qvinnorna: «Gif mig mitt löfte åter!» bad hon.
»Svigtar ditt mod för den korta tid som
återstår? Skall du försaka lönen för mångåriga
försakelser?»
»»Fader och moder lefva i sorg; jag går för att
ej återkomma.»
»Din moder lefver ej mera», sade Ju Pings hustru. »Hon
kastade sig emellan, när rättstjenarna ville
misshandla din far. Hon dog för honom.»
»Gif mig frihet att gå, min fader lefver i sorg! Gif
mig frihet att gå, min moder är död, jag skall hedra
hennes graf!»
»Du har lidit, du har åldrats i försakelser, gå icke
än. En stunds hvila, en försummad bön, en munsbit
starkare föda och du har offrat så många år af ditt
lif förgäfves, just då du nu står vid målet. Dröj
ännu blott dessa några dagar!"
»Jag var sjelfvisk, jag tänkte blott på mig. Min fader
lider, han saknar mig. Jag kan tjena honom. Min moder
är död, han skall kanske icke förmå, att med heder
bereda henne en graf. Jag är deras dotter!»
»Du har rätt, gå, men jag måste dock sörja öfver dig.»
Ändtligen har dottern hunnit hem till sin fader.
Hon böjer sig ner inför honom, slår sin panna emot
golfvet och
»Grät icke, fader, dina förlorade rikedomar, de
kunna dig återgifvas-, gråt icke kejsarens nåd,
ännu k&n du återvinna den! Gråt icke din hustru, hon
fick den skönaste död: hon fick dö för sin make! Din
dotter lefver, hon skall vara din tjenarinna, hon
skall arbeta för att du ej må sakna, hvad hon kan
förskaffa dig. Hon skall spela för dig, sjunga för
dig, hon skall söka att förljufva ditt ensamma lif.»
Ju Ping är en vis man och den vise gråter icke
öfver en rikedom, den han vet, att han genom sina
vänners bemedling skall återfå, ehuru han väl måste
uppoffra en del deraf till gåfvor. Han har begråtit
sin hustru, då han förde henne till grafven, han
har icke försummat sin pligt mot henne, som han
höll ganska kär; men icke gråter han öfver henne
numera. Nej, Ju Ping gråter icke, han fröjdas: en af
hans småhustrur har födt honom en son.
Höga fru, jag har nu för dig berättat mandarinen
Ju Pings öde och huru dock dygden och förståndet
slutligen belönas, om än ödet till en tid
förföljer. Ditt hår är prydt, din pipa slocknad;
din tärna emottager spegeln ur din hand. Du har
vär-digats åhöra hvad jag berättat. Ju Ping är död,
men hans minne är icke dödt, ty en son har samlat
ära öfver hans graf.
Höga fru, hvarföre frågar du mig, hvad sedan hände
henne, mandarinen Ju Pings dotter? Ho kan känna
det? Hennes herre var död, hennes fader återfick
sin egendom och sina hustrur och hade en son, som
öfveiiefde honom; sin önskan att se sig öfvergå
i en man kunde hon ej vinna, sedan hon lemnat de
återhållsamma, och hon var ej mera nog ung för att
kunna gifvas åt en annan man; hvem skulle då väl om
henne kunna hafva hört förtäljas något vidare?
Stjernor af snö.
\ch högt upp i Norden, der blef det så kallt, Och
vredgade stormarna röto. Naturen låg frusen och karg
öfverallt, Och skyarna tårar ej goto: ’De stelnat i
rymden till stjernor af snö Och snart öfver jorden
sig yrande strö.
Då blifver det ljust uti dal och på höjd,
Ja, ock i min hydda derinne,
Och hela mitt hjerta, det klappar af fröjd,
Ty, ack, de förljufva mitt sinne,
De vingade stjernor af hvitaste snö,
Så skönt som en blick af den varmaste mö.
Och nu af er saga mig täljen en bit, I fläckfria väsen
från höjden! Er vingade färd, o, hvi styrdes den hit,
Der mörkret och sorgen I röjden? Här skolen I ju,
såsom stjernor af snö, Om blött några dagar för
trampas och dö.
w Jag minns mig som droppe i glittrande våg, Ej mer
om mitt ursprung jag känner», Så sade den fagra,
der lycklig hon låg I kretsen af lysande vänner, »Ej
visste jag då, att till stjernor af snö Den varmaste
vågen bar ymnigast frö.
»Då löstes min boja, eterisk min hamn På solstrålar
sam emot ljuset. Deruppe en svalare vind i sin famn
Mig slöt, för att åter mot gruset Mig föra på vägen
bland stjernor af snö, Så frös jag till is på den
somnade sjö.
»Se’n värmdes jag upp af den leende sol Till droppe,
till dagg och till ånga, Och fördes så hän mot den
isiga pol, Der jag och små syskonen många Snart åter
förfröso till stjernor af snö: Med oss ville himlen
nu jorden beströ.
»Eör mäktiga döden jag mer ej är slaf?
Dess boja mig icke förskräcker:
Han knappt för en form hunnit reda mig graf,
Förr’n åter en annan mig väcker;
När snart jag ej finnes bland stjernor af snö,
Som dagg skall jag fukta den blomstrande ö.» -
Haf tack för din saga! Hon lärorik var Och enkel
som sanningen målar. Af skapelsen icke ett stoftgrand
förfar, Dess »vara-» prismatiskt blott strålar. Då
aldrig förintas små stjernor af snö, Skall jag ej en
död till förintelse dö.
Paul Paludan.
Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 352:
karamell; hvaraf bildas orden: lek, ark, mara, ram,
maka, kall, klar, lake, elak, kamel, "karl", alarm,
kar, arm, mal, ek, kal, al, alm, mark.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 852:
Vinbär.
I nionde häftet förekommer: Ett fosterländskt
Bildergalleri LIX; skall vara LX.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
