Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om skolsnobbar. Svensk qvinna - Blonda och Brunetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allenast för att få fram sin egen
obetydlighet. Betrakta dessa femton-, sexton- och
sjuttonåringar! De förekomma oftast i styfkragar,
»öppna skjortbröst», dinglande berlocker, händerna
i byxfickorna - nota bene då herrarna icke röka -
och den pince-nez-bärande näsan i vädret. Hvem går
icke gerna ur vägen för en sådan figur! Ingen måtte
väl tro, att han skulle göra det, han förnekade
genom ett sådant steg sin egen natur och inbillade
värdighet. Vi hafva en gång sett en äldre, aktad
och högt uppsatt man, under en högmessogudstjenst
i en stadskyrka, inkomma på en läktare, upplåten åt
skolungdomen. Der var trångt, mycket trångt; ingen
af de sittande ynglingarna stod upp, för att lemna
plats åt den ifrågavarande mannen: de kände honom ju
icke. Då tog han helt beskedligt en gosse på axeln
och makade undan honom med en kallblodighet, som
väckte allmän förvåning, för att icke säga harm. När
efter gudstjenstens slut »herrarna» fingo veta, att
den främmande var en minister, blefvo de liksom en
smula snopna...
Men vi återkomma till de stackars pojkarna. De äro
redan gubbar, dessa arma barn, de hafva allt för
mycket anticiperat på framtiden, det står tydligt
skrifvet i hela deras uppsyn och väsen. Dragen antyda
slapphet, hyn är grå, blicken lindrigast sagdt oklar,
och på en och annan panna hvilar denna oförsynthet,
som vittnar om att allt är redan kastadt öfver bord,
allt, som skulle kunna vara medel till räddning:
det finns för hjertat intet heligt mer. Pojken
är »verldsman»», kanske i den mest omfattande
mening. Behof, hvilka först borde förekomma vid
mogen ålder - om ens då! - äro hos skolsnobben
redan så uppdrifna, att de dagligen pocka på
tillfredsställelse.
Vi nämna exempelvis cigarrökning*. Huru vidrigt
är det icke, att se sexton-, sjutton- eller
adertonåringar ligga rökande på sina soffor, som gamla
gubbar! Hvem vet, om icke den allmänna ögonsvagheten
bland ynglingarna till stor del förorsakas genom detta
ifriga cigarrökande? Men icke nog dermed, att det
verkar förstörande på deras andedrägtsorganer, deras
ögon och nerver; det verkar äfven demoraliserande
på deras inre menniska, allt ifrån den stunden det
blifver - ett behof. Behofvet varder snart begärelse:
»de kunna icke vara utan cigarrer», heter det. Först
rökes för några skilling om dagen, snart rökes
kanske för några tjugofemören, och hvar skall den
obemedlade ynglingen få dem ifrån? Han gör skulder
eller ännu värre... Många, som blifvit relegerade
för snatteri, skulle kanske med heder genomgått
både skolan och lifvet, derest de haft mod och
sjelfständighet nog - att icke lägga sig till ovanor,
dem man lefver lyckligast förutan. Små orsaker,
stora verkningar! Det är icke det sista grofva
brottet, som förer missdådaren till stupstocken:
vägen dit är beträdd, när han begår det första,
äfven om det är jemförelsevis ringa.
Med rökandet följer oftast omsider äfven
drickandet. Man är ju »herre», man »måtte väl
kunna taga sig ett glas, man är väl ingen morsgris
heller»! Tilläfventyrs är man uppfostrad i ett hem,
der fadern hvarken röker eller »super»; men pappa
är så egen, hans åsigter äro alldeles antiqverade;
man får lof att vara som andra, att följa med sin tid,
hvilket för en skolsnobb vill säga detsamma, som att
man måste göra allt hvad man sjelf vill och behagar,
utan afseende på pligt eller föräldramyndighet. Får
man icke röka hemma, så går man till kamrater, som
bo för sig sjelfva, der kan man göra nästan hvad man
vill opåtaldt, och der lär och uppöfvar man sig också
i hvarjehanda.
I några städer brukas det, att elementarlärarna
stundom »titta till» sådana der för sig sjelf boende
gossar, i andra städer deremot skulle sådant anses
som ett ingrepp i den personliga friheten (liksom en
pojke borde hafva sin frihet, innan han fått urskilja
tillräckligt, för att kunna rätt använda den!) Det
är på sådana kamraters rum, som kamratskapet, det
dåliga kamratskapet, växer ut till en makt, fiendtlig
mot allt, hvad till tukt och ordning hörer. Hemmets
makt varder så godt som ingen - det är om snobbarna
vi tala, dessa fjäderlätta karakterer, hvilka alltid
följa med strömmen, hvilka alltid dragas till det,
som sämre är. Dessutom finnes det många hem, hvilka
för verlden hafva sken af att vara goda, fastän
de lägga hyende under det dåliga kamratskapet. Ett
hem, der rökning och punschdrickning anses alldeles
berättigade för sexton- och adertonåringar, är intet
bra hem; en mor, som, i stället för att söka hålla
gossen undan förförelserna, gifver honom penningar
att tillfredsställa de vaknande begärelserna med, är,
lindrigast sagdt, en oförnuftig mor, hon må kallas
bildad eller icke...
Så länge det icke blifver en skyldighet, att
lärarna skola göra besök hos sådana skolgossar,
hvilka hvarken hafva föräldratillsyn eller äro
inackorderade, så länge kan man heller icke hoppas på
den dåliga kamratandans utdöende... Önskligt vore,
att staten i detta fall ville komma de goda hemmen
och föräldrakärleken till hjelp.
Samhället skulle kanske i en framtid få mången
odugling, tjuf, förfalskare och poströfvare mindre,
derest icke gossen redan i skolåren finge taga sig
vanor, hvilka blifva ynglingens besegrare, för hvars
fötter han lägger till och med sin heder
och sin ära.
Svensk qvinna.
* Om bakelse-ätandet, som bedrifves i förvånande
grad, såväl per extra kontant som på krita, skulle
det blifva för vidlyftigt att tala.
Blonda och Brunetta.
På antropologiska kongressen i Jena framlade
geheimerådet Schaafhausen från Bonn ganska
intressanta, på statistiska iakttagelser
hvilande, fakta angående ljus- och mörkhåriga
personer. Beträffande den blåa (gråa) och bruna
(svarta) färgen på -iris (regnbågshinnan) i ögat,
visade han, att den beror på en större mängd färgämnen
i de mörka ögonen och på en mindre i de ljusa. Han
påstod, att denna brist hos de »vackra blåa» ögonen
beror på sämre föda och en svagare organisation:
ju mindre färgämne det finnes, desto ljusare blifver
ögat, och vid fulkomlig frånvaro af färgämne blifva
ögonen röda derigenom, att blodkärlen i desamma synas,
såsom förhållandet är med albinos. Beträffande det
förhållande, att landtbefolkningen vanligen har
ljusare ögon än invånarna i de angränsande städerna,
torde äfven det bero på mindre närande födoämnen:
potatis och sill i stället för kött och öl.
När blonda och bruna ingå äktenskap, får det mörka
elementet öfverhand, och barnen ärfva sålunda
detta efter den af föräldrarna, som var brunett. - Den
finare organisationen hos de blonda utöfvar äfven sitt inflytande
på struphufvudets byggnad. Röstspringan är hos
dem i allmänhet trängre och stämman finare ooh
högre. Så lära sopransångerskorna och tenorerna
i allmänhet hafva ljusa ögon och ljus hy, medan
alterna och basarna hafva mörkare färg. Denna
finhet i organisationen gör deremot de blondas
lifsuthållighet större, medan de mörka snarare
förbruka lifskraften. Som bekant är, visa brunetter
stor liflighet, då deremot blonda män mest utmärka
sig för sitt lugn, och ljusa fruntimmer för sin
kallsinnighet.
Att de ljushåriga förekomma isynnerhet i Norden,
ställer Schaafhausen i förbindelse med köldens
inflytande, som lär förstöra färgämnet i håret och
ögats regnbågshinna. Inom växtverlden har man ett
motsvarande exempel: i Japan uppdrager man nämligen
panacherade växter på det sättet, att man utsätter
bladen för köld, hvarigenom deras klorofyll bleknar
och försvinner; - och när menniskans läppar blekna vid
kyla, hvarför skulle icke äfven håret och ögonen kunna
blifva ljusare hos dem, som vistas i ett kallt klimat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
