Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikedom och fattigdom. Skiss af Algot Liljestrand - Hvad man kan finna i en bok. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I&ikedom oeli fattig-dom.
Skiss af Algot Liljestrand.
Lan hade nog af silfver och guld, och verldslig ära
fattades honom icke heller. Men glad var han dock
aldrig, ty han saknade en ting: ett hjerta att älska,
ett väsen att sluta sig till.
Och tiden gick, och han vardt gammal och hans hår
började gråna. Och då snön en dag yrde och vinden
susade i de nakna träden utanför hans fönster, stod
han stilla och såg ut; han tyckte att det var så kallt
omkring honom, oaktadt elden sprakade i spiseln -
kallare än ute i det rasande ovädret.
Då knackade det på hans dörr. Det var en fattig qvinna
med sitt barn. Hon bad om en skärf, för Guds skull och
för sitt armods skull. Och han öppnade sin börs och
gaf henne ett litet silfvermynt. Men händelsevis såg
han, då han räckte henne gåfvan, att hon var vacker
och att barnet liknade sin moder. Och han öppnade
börsen på nytt och gaf henne dubbelt så mycket till,
som han gifvit henne förut.
Hon tackade honom för hans stora barmhertighet. Och
vid hon så talade, märkte han händelsevis, att hennes
röst var välklingande och melodisk, och det tycktes
honom, som hade hans ögon icke på länge sett något så
vackert, som hade icke på länge så mild klang ljudit
till hans själ.
Så tog hon i dörren för att gå. Men han hejdade henne
och bad henne säga, hvem hon var och hurudan hennes
ställning vore i verlden. Och hon förtaide honom,
att hon var nitton år och hade varit gift med en rask
arbetare, att hennes man och försörjare efter två års
äktenskap bars till grafven - en tärande sjukdom hade
ändat hans lif -, att hon sedan arbetat och stridt,
saknat och lidit, och att endast hoppet, att hennes
tvåårige son skulle blifva hennes framtidsstöd,
hade uppehållit henne.
Och han öppnade på nytt sin börs, för att tömma hela
dess innehåll i hennes hand. Men då han tömde den,
märkte han, att hennes hand darrade, och han trodde
att det var af tacksamhet, ty i hennes öga gnistrade
silfverklara tårar.
Då bjöd han henne en stol och satte hennes son på en
annan vid sidan af henne. Men hon vågade ej sätta
sig, hon tyckte, att det gröna sammetsöfverdraget
icke passade för armod och försakelse. Men just som
hon vägrade, märkte han, hvad han sjelf saknade,
och hans uppmaning till henne att sitta blef nästan
bönfallande.
Då satte hon sig, men mycket ödmjukt. Och då han tog
hennes hand och frågade, om hon önskade sig en ny
försörjare, betraktade hon honom förvånad och blef
hvitare än snön der-ute. Men han förklarade för henne
hvad rikedom var och huru litet den förmådde, han-
förklarade hvad han saknade och hvad hon kunde hafva
att skänka bort. Och då hon såg på sin lille pilt och
då hon sedan såg på den allvarlige gifvarens bekymrade
anlete, föll hon rodnande på knä och lofvade, att vara
för honom allt, hvad en menniska utan kunskaper och
bildning, blott med ett af tacksamhet fylldt hjerta,
någonsin kunde vara.
Om en månad stod bröllop. Den rike egendomsherren
gifte sig med den fattiga tiggerskan, som bettlat
vid hans dörr.
Ett år gick hän och snön yrde åter, och utanför
hans fönster liven vinden genom de nakna trädens
kronor. Han såg och hörde det väl, men han tänkte
icke derpå. Han tryckte en kyss på sin hustrus panna,
och då den lille såg det och leende kom till honom,
satte han honom på sitt knä, och - glömd var stormen
och snön derutanför.
Så gingo åren, och utanför hans fönster stodo
träden i löfrik skrud och rosorna doftade. Men mera
blomstrande än rosen stod hans unga hustru och fäste
sitt öga på den rika sommarprakten. Och han såg det,
men riktigt glad var han icke. Han såg, att hon hade
nog af silfver och guld, och hvad hon kunde ära och
akta saknade hon ej, men för sin ungdom hade hon dock
icke fått ungdom i vederlag.
Och tiden gick, men det var som om åren och de goda
dagarna gjort henne yngre. Och en dag, då våren åter
klädde allt med blomsterprakt och hon stod vid sitt
fönster och betraktade den, knackade det på hennes
dörr. Det var hennes rike man, som kom in till
henne. Han helsade på henne och hon nickade leende
igen. Och då hon nickade, föll en tät lock ner öfver
hennes hvita, fylliga barm. Han såg det, men råkade
händelsevis på samma gång se i spegeln, att hans eget
hår var ganska hvitt, och oaktadt han långliga tider
vetat det, kände han sig dock först nu så outsägligt
fattig gentemot henne. Och då han bad henne om en
kyss, stod han framför henne liksom hon, första dagen
han såg henne, stått framför honom. Men hon böjde
sig fram emot honom och gaf honom af sin rikedom.
Så tog han hennes hand och tryckte den. Men då han
gjorde’ det, darrade hans hand något, och då hon
märkte det, gick genom hennes hjerta en aning om,
hvad som rörde sig i hans inre. Och hon vardt sorgsen,
men vågade icke säga hvarför.
Och åter gick en tid. Från alla håll hördes blott
beundran öfver hennes skönhet. Man förvånades, att
under de sju år, hon varit gift, så mycket utvecklats
hos henne. De unga männen svärmade omkring henne, de
unga qvinnorna medgåfvo, att hon var vacker. Men mer
och mer kände lian sig som den fattige, och då våren
ånyo klädde fruktträden med blomster, stod han tyst
vid sitt fönster och såg ut. Han kände, att det träd,
som hade blommor, äfven hade rättighet att bära frukt.
Då gick han en dag in i sitt rum och stängde dörren
om sig. Och då han delat allt, hvad han ägde, i två
lika delar och gjort sin gåfva rättsgild, gick- han
in till sin hustru, för att säga henne farväl. Hon
saknade icke rikedom, hon skulle nu heller ej sakna
ungdom. Den hand, hon en gång gifvit honom, ville
han gifva henne tillbaka, och då året gått till ända,
kunde hon skänka den åt en yngre.
Men hvad han grubblat på, visste hon redan, och då han
trädde in i hennes rum, stod hon framför honom i sin
fattiga tiggar-drägt, som hon omtänksamt gömt under
de år som gått. Länge betraktade de tysta hvarandra,
och åter bad hon honom, för Guds skull och för hennes
armods skull, att gifva henne en skärf. Då förstod
han henne, förstod, att gåfvan icke var den, hvarom
hon förr bad, förstod, att icke rikedom och icke
ungdom är det, som gör lyckan, men att det är en sak,
som ersätter allt, i ve som i väl: det varma hjertats
trofasta kärlek.
HL vad man kan finna i en l>ok.
!>en sida, som jag läste, var färgad af en otrolig
mängd i sicksack löpande streck, som förorsakades af
en liten ’ purpurfärgad insekt, hvilkens form och art
jag icke kunde utforska, i anseende till den ursinniga
fart, hvarmed han förflyttade sig. Stundom afbröt
emellertid den lilla varelsen sitt snabba lopp. Helt
säkert erinrade han sig vid dessa tillfällen en plan,
som han kanske för ett ögonblick råkat förgäta, eller
också sökte han återfinna rätta vägen, från hvilken
han under sin feberaktiga brådska råkat förvilla
sig. Otvif-
velaktigt är i hvarje fall, att det lilla djuret
stannade under inflytande af en plötsligt uppkommen
tanke, hvars orsak jag till min stora ledsnad och
trots all ansträngning ej kunde finna. För öfrigt
måste tankarna i en sådan liten hjerna uppstå och
försvinna i samma ögonblick. Jag blef emellertid icke
i tillfälle att komma till klarhet i denna fråga,
ty språngmarschen började åter i alla riktningar,
och det föreföll mig, som sade det lilla djuret till
sig sjelf: »Ack,-så många förlorade ögonblick och
steg! Af nåd, hindra mig icke, låt mig fortsätta, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
