Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru vill du ordna ditt hemlif? R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIii.ru. -vill dhm or^clna clitt liemlif"?
l va unga personer träffas i sällskapslifvet, de
passa för hvarandra i fysiskt och moraliskt afseende,
äfvensom genom sin samhällsställning. Der hafva vi de
första elementerna till ett äktenskap! De söka behaga
hvarandra, och för att vinna detta mål använda de
alla medel, som stå dem till buds i konversationens
behag, koketteriets retelser och tjuskraften af den
mest utsökta artighet. De tro sig fullkomligt känna
hvarandra och äro förtjusta i hvarandra.
De äro gifta och smekmånaden är slut. Scenen har
alldeles förändrat utseende, och det förtroliga
äktenskapliga lifvet har åstadkommit besynnerliga
saker. Frun är säker om sin man, hon behöfver
således icke göra sig så mycket besvär för att behaga
honom! Hennes oskyldiga koketteri lemnar plats för
en vårdslöshet i klädseln, som ibland kan gå ända
till o-snygghet; hennes konversation blir matt, »och
i sjelfva verket», tänker hon, »är det tråkigt att
ständigt säga samma saker om igen; min man vet att
jag är en dygdig qvinna, och att jag icke kan älska
någon annan, eftersom vi äro gifta. Hvarför skulle
jag då visa honom denna falska, ytliga artighet,
som brukas ute i verlden? Jag får väl lof att säga
honom hans fel, om jag vill att han skall rätta dem!»
O. s. v., o. s. v.
Mannen å sin sida säger: »Det är märkvärdigt, hvad min
hustru har blifvit förändrad. Hon såg så bra ut med
sitt vackra hår, prydt med rosor och band! Jag kunde
aldrig tro att hon skulle vara så ful i nattmössa
och med okammadt hår. Jag trodde nästan att hon var
för kokett och nu finner jag att hon icke är kokett
alls . . . annat än emot andra. Förr sade hon mig
aldrig annat än angenäma saker; nu har hon blifvit
obehaglig och tråkig och öppnar aldrig munnen annat
än för att motsäga mig.. För tusan! Jag vet icke,
hvarför jag-skulle genera mig för någon, som icke
generar sig för mig.»
Och den äkta mannen sitter halfva förmiddagen i
bomullsnattmössa och i skjortärmarna, med fötterna
på kamingallret, tillbakalutad i sin länstol och med
en tidning eller broschyr i handen. Om hans hustru
tilltalar honom, svarar han ja eller nej, för att
slippa afbryta sin läsning, och om hans hustru är
envis, svarar han henne:
»Hvad vill du att jag skall säga dig, min söta
vän? Yår föredragningslista är slut! Vill du att
vi beständigt skola upprepa samma sak? Det blir
för ängsligt!»
w Men, min vän, förr i verlden ...»
Då kastar han en blick på sin hustru och varseblir
den motbjudande vårdslösheten i hennes klädsel . . .
»Förr i verlden, min lilla vän, hade vi något nytt att
berätta för hvarandra; nu ... hvad skall jag säga dig,
som jag icke har sagt förut? Och dessutom, hör på, jag
vill tala uppriktigt med dig! Man och hustru äro ett;
när man är en, så är man ensam, och när jag är ensam,
så leds jag.» Och derpå tar han sin rock, sin käpp
och sin hatt och går att helsa på sina goda vänner.
Jag sluter häraf och af tusen dylika exempel, som jag
har sett i mitt lif, att vilkoret för den husliga
lyckan är, att mannen och hustrun bemöta hvarandra
alldeles på samma sätt, som då de ännu blott voro
älskande. Men för att detta skall blifva möjligt, är
det också nödvändigt, att icke någondera parten sökt
bedraga den andra, utan att de hafva visat sig för
hvarandra med alldeles samma fel och goda egenskaper,
som de hafva hemma hos sig, i sitt enskilda lif.
Men detta är hvad som allt för sällan sker i
sällskapslifvet, der hvar och en är angelägen att
visa sig helt annorlunda än han är. Häraf uppstå
ibland rätt komiska demaskeringar.
Herr August F. är en ungkarl om, fyrtiofem års
ålder, mycket älskvärd och temligen omtyckt
i sällskapslifvet, ehuru han icke är särdeles
rik. Fröken Elise K. är ett ogift fruntimmer om
tretiofem år, mycket väl bibehållen, med temligen
god uppfostran och tyckes befinna sig i ett visst
välstånd. Dessa begge personer umgingos i samma
familjer och tycktes passa förträffligt för hvarandra;
de sökte behaga hvarandra i åtminstone två år, ty
vid deras ålder är man misstänksam, och
när de kände hvarandra riktigt, gifte de sig, till
alla sina gemensamma vänners stora belåtenhet.
Om aftonen, då de begge nygifta blifvit ensamma i
brudkammaren, sade Elise rodnande: »Min herre, jag
måste väl bekänna det för er, dessa tänder, som ni
så mycket beundrat, äro köpta hos hr F.» Och hon lade
sitt tandgarnityr på kaminfrisen. - »Min engel», sade
August, »eftersom ni handlar så uppriktigt mot mig,
så tillåt mig att göra på samma sätt. Detta öga,
hvars himmelsblåa färg ni brukade prisa, tillhör
min emaljör.» Och han tog ut sitt venstra öga, som
han lade i ett vattenglas. - »Min kära vän, ni är så
god, att jag icke generar mig för att lägga min barm
på byrån. Jag är ännu skyldig för den hos fru S.» -
»Älskade vän, ursäkta att jag tar af mig mina vådor
och min peruk.» - »Min vän, vill ni hjelpa mig att
knyta af mig mina höfter och min krinolin?»
Följande morgon sade Elise till sin man, i ett utbrott
af ömhet: »Hör, min dyre vän, hur högt jag älskar
dig! Jag har uppoffrat min förmögenhet för din skull,
ty jag hade bara en årlig ränta, som upphörde så
snart jag blef gift.» - »Än jag då! Tillbedda engel,
den plats, jag hade, får icke skötas annat än af
en ungkarl!"
En qvinna med hufvud bör begagna samma metod för att
behaga sin man, som hon använde för att behaga sin
fästman. Hon bör mindre än någonsin vårdslösa sin
klädsel och prydlighet; hon bör framför allt ytterst
noga dö] j a för honom de små naturfel hon kan äga.
En äkta man, som vill vara älskad, bör aldrig låta
märka sin hustrus fysiska fel, om de äro obotliga,
äfven då dessa fel falla honom i ögonen. Jag kände i
min ungdom en herr D., som hade gift sig af kärlek med
en af de vackraste flickorna i orten. Fjorton dagar
efter bröllopet fick den unga frun smittkopporna och
blef förfärligt vanställd. Hon berättade en gång
denna olycka för mig och slutade med dessa ord:
»Jag var icke vacker längre, jag fattade ett fast
beslut att blifva älskvärd, för att göra min man
lycklig. Men tala icke om det för honom», tillade hon
skrattande, »ty han har ej märkt att jag är ful, och
jag vill inte att han skall veta af det!» Hon kunde
icke hafva berömt sin förträfflige make på ett mera
grannlaga sätt.
Hustrun måste, ända in i de mest förtroliga stunder,
bevara sin blygsamhet, hvilken är den skönaste blomman
i den krona, man tillerkänner de dygdiga qvinnorna. På
kapitlet om anständighet, bör hon aldrig låta ett
vågadt ord komma öfver sina läppar. Hennes man bör
uppföra sig mot henne alldeles på samma sätt, i samma
afseende. En man, som är nog dum att sjelf förderfva
sin hustrus karakter, får skylla sig sjelf, om hon
begår något felsteg. Han liknar dåren, som bränner
upp sitt hus och sedan beklagar sig öfver eldsolycka.
Hustrun bör i sina ord och handlingar inlägga den
största möjliga mildhet och äfven undergifvenhet,
om det är nödvändigt, eftersom gudomliga och
menskliga lagar hafva sagt: »Hustrun skall vara
sin nian undergifven.» Men denna undergifvenhet bör
aldrig urarta till svaghet och feghet, ty den har
sina gränser och den upphör då nian fordrar saker,,
som äro stridande mot goda seder, dygd och familjens
heliga; pligter.
Gud har gifvit oss qvinnan för att hon skall bereda
familjens glädje och sällhet, och hon bör villigt
åtaga sig denna uppgift. Härtill fordras, att hon
aldrig är otålig, vresig, trumpen, vid dåligt lynne,
och ännu mindre ond och gralsjuk. Olycklig hon, om
hon ej kan kufva dessa dåliga anlag, ty då blir hon
afskydd af sin man, sina barn och hela sin familj,
och må hon väl inse detta, ty häraf beror hela hennes
lifs lycka!
Mannen å sin sida bör förstå, att hustrun, allt
oaktadt, är hans jemnlike inför naturens herre och i
alla tänkande menniskors ögon. Han bör derför aldrig
emot henne taga sig denna ton af öfverlägsenhet och
despotism, som blott bevisa dålig uppfostran. Mot
henne bör han alltid vara mild, god,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
