Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans arbete och dess inflytande på hennes själslif. (Efter "der Bazar".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349––-
»Henrik, det gäller icke dig, utan mig! . . . Jag
bedrog honom. Jag sade honom aldrig, att du varit»
långt mindre att du var mig kär!"
"Och derför skulle han nu hämnas, genom att söka
förhindra ditt giftermål med den, som kanske ägde
ett litet rum i ditt hjerta, då han eljest helt
och hållet uppfyllde det! Du gör dig i sanning ett
högt begrepp om de saligas sinnesstämning - om de
känslor, som beherrska deras själ! Nej, Nanny! I en
högre verld finnes intet rum för dessa jordens låga
känslor, oförsonlighet och hämnd! . . . ’Dem renom
är allt rent’, och den, som ser Gud, kan icke annat
än älska! . . . Liksom manteln blef qvar på jorden,
då Elia uppsteg till det himmelska landet, så blir
ock allt det låga, det, sorn tillhörde jorden, qvar,
då vi hunnit fridskusten!»
»Nanny såg på honörn, der han stod så älsklig och så
trofast öfvertygande. En kärlekens rodnad skimrade
på hennes kind, ett kärlekens leende krusade hennes
läppar, men det blef hastig scenförändring, ty dörren
öppnades och professorskan B., hvilken var en af
Nannys bästa väninnor, inträdde i rummet. Hennes
ärende var att bjuda Nanny att, i sällskap med henne
och hennes nian, följande dagen företaga en lusttur
till Gefle, dit jernvägen nyss blifvit färdig.
Professorskan, som var barndomsvän till Henrik och
som kände hans och Nannys förbindelse, bad äfven
honom deltaga i resan.
Från Gefle skulle sällskapet göra en utflygt till
Tallfors bruk, hvilket ägdes af en slägting till
professorskan.
Tre till fyra dagar voro bestämda för denna resa,
hvilken mycket tycktes fröjda både Nanny och Henrik,
kanske dock mest den sednare: Nanny skulle åtminstone
under dessa dagar blifva skild -från porträttet och
dess fanatiska inflytande.
Uti Botaniska trädgården i Upsala - ty det är till
sjelfva lärdomsstaden, vi tagit oss friheten att föra
våra läsare - sutto aftonen af den dag, ined hvilken
vi börjat vår lilla berättelse, docenten Henrik
Waldner och Nannys kusin, den unge artisten Arthur
Rubenson, hvilken sednare för några veckor sedan
hemkommit från Diisseldorf, hvarest han tillbringat
tvänne år.
Nanny hade erbjudit honom sitt hem, så länge han
vistades i Upsala, hvarest han var sysselsatt
att taga interiören af domkyrkan - detta herrliga
tempel, hvilket Schubert, denne tyske resande, som
företrädesvis tagit kännedom om kyrkor, kallar det
största och vackraste tempel i hela den evangeliska
norden.
Henrik och Rubenson hade varit akademikamrater och
nu hos Nanny förnyat den gamla bekantskapen.
»Men, Henrik, hur kommer det till att din och
Nannys foiiofning aldrig blifver eklaterad?» frågade
slutligen Rubenson, sedan de länge afhandlat både
minnen och förhoppningar.
"Fråga din kusin om orsaken härtill? Det enda jag kan
säga dig är det, att mitt är åtminstone icke felet!’»
»Jag frågar hellre dig, ty fruntimmer hafva en märklig
talang, att liksom slingra sig undan frågorna eller
rättare besvarandet af dem.»
»Icke Nanny! Hon är ren och öppen som Guds dag!»»
»I detta fall tror jag dock - med all respekt för min
kusin, och denna min tro t}rcker jag verkligen att
du borde dela – att hon i afseende på er foiiofning
har en märkvärdig talang att slingra sig, dock utan
att vilja komma undan, w
Henrik tyckte icke- om detta anfall mot Nanny, hvilken
han, oaktadt den förvillelse, som nu fått makt med
henne, dock ansåg lika ofelbar, sorn ultrakatolikerna
anse påfven - och detta hans missnöje, i förening med
Upsalapunschens inverkan, gjorde, att han slutligen
yppade det, som han föresatt sig att icke för någon
omtala.
Storskrattande afhörde honom Rubenson.
»Och du kan hafva hjerta att skratta häråt?»
»Ja, om något är vardt löje, för att icke säga åtlöje,
så är det väl en så tokig ide, en så fullständig
galenskap! Skada är det dock, det kan icke nekas,
på en i öfrigt så för-
ståndig, så präktig qvinna! Jag börjar nästan tro,
att herr professorn blifvit henne kärare efter döden,
än i lifvet!»
»Kan någon våga påstå, att han icke var henne kär i
lifvet?» inföll Henrik utmanande.
»Att Nanny var en trogen, tillgifven, en i högsta
grad exemplarisk hustru, det är något, som ingen kan
eller någonsin, mig veterligt har, försökt vederlägga;
men hvem hon i hjertat hade kärast, det kan endast
vår Herre afgöra, ehuru den mani, som nu gripit den
vackra enkan, är - så förefaller det mig åtminstone -
just som en tydning på den dunkla gåtan. Om henne kan
man med skäl säga, att hon har ’la conscience nette7»
Henrik suckade.
»Du skulle kanske önska, att hon hade det litet mindre
’netté’? Men kan du icke hitta på något medel, som
kunde kurera henne? Du, som är en så stor psykolog,
tänd nu ditt bloss och belys detta underbara schakt
i psykologiens bottenlösa grufva och sök sedan ett
botemedel för denna bisarra själssjukdom!»
»Hvad skulle det väl vara?"
»Hvad vet jag, som blott förstår mig på penseln? Men
en ide faller mig in: Löna lika med lika! Säg, att
du haft en uppenbarelse: att herr professorn gjort
dig ett besök och att han ...»
»»Då skulle blosset, som du talar om, bra mycket
vilseleda mig, om jag med svek skulle söka bota
en inbillning, som dock har sin grund i den högsta
grad af renhet, af samvetsgrannhet!» afbröt honom
Henrik häftigt.
»Så bed då till Gud, att han gifver professorsgubben
en blidare fysionomi, ty annars lär väl aldrig den
samvetsörnma enkan. våga äkta den, som med honom
delade hennes hjerta och som kanske, helt oförskämdt,
tog brorslotten i detta lilla himmelrike!» svarade
leende Rubenson och strök med den hvita handen upp
de artistiska mustascherna.
Följande dagen företogs till allas belåtenhet den
omtalade lustresan, hvilken gynnades af allt möjligt
solsken, ty vädret var herrligt, himlen klar och
passagerarnas lynnen i full öfverensstämmelse dermed.
Nanny hade, som det syntes, glömt sitt vemod hemma hos
porträttet, och den lyckliga kärlekens skimmer hvilade
öfver hennes vackra ansigte och hela väsende. Hon
log och blickade så varmt, så tjusande på sin Henrik,
och hvarje hennes leende, hvarje hennes blick insög
han som biet blommans suger sötma.
»Sade jag icke, att hon skulle blifva glad, bara
hon kom från porträttet?» hviskade professorskan
B. leende till docenten, hvilken nu stod som på
tinnarna af kärlekens tempel, der utsigten öfver
det förlofvade landet, ehuru herrlig, dock är liksom
berusande och der mången gripes af en så farlig yrsel,
att han snart störtar ner i en afgrund. Man anar
icke djupet, det förrädiska ... ty de herrligaste
rosor ligga doftande och rodnande öfver den gömda,
försåtliga falluckan! . . .
Vistandet i Gefle var angenämt. Man åt en god
middag, besåg den vackert belägna staden, de präktiga
fallen, de vackra Utsigterna, hvilka isynnerhet från
landshöfdingeresidenset frapperade våra resande.
Följande morgon anträddes färden till Tallfors,
der de voro väntade och hjertligt välkomna.
»Jag har en gammal bekant att bjuda på, som så mycket
längtar att återse professorskan»», sade värdinnan
leende till Nanny.-
Den vackra enkan rodnade, hvarför visste hon icke
sjelf, men Henrik hade märkt den lilla rosen -
hvad märker icke kärleken? - och hon hade förorsakat
honom en liten hjert-klappning. Hvem kunde lian vara,
som så mycket längtade att återse Nanny? - ty att
personen tillhörde det maskulina könet, derom var
Henrik fullt öfvertygad.
I samma ögonblick inträdde värden, åtföljd af en
prest-man af ett värdigt och intelligent utseende, men
hvilken redan inträdt på ålderdomens härjande område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
