Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Kitta Grå. Återgifven af Wilhelm Aurell - En jättes liesticka. J. O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om. lätta
Återgifven af Wilhelm Aurell.
var en gång en käring, som hette Kitta, men de kallade
henne vanligen för Kitta Grå (och så benämnes hon än
i dag), och hon var värre än sjelfva hin onde. Med
honom stod hon också i förbund.
Kitta Grå hade bland sina närmaste grannar ett
gift folk, de lyckligaste äkta makar, som kunde
finnas. Detta förargade Kitta. Hon frågade derföre hin
onde, hvad han ville gifva henne, om hon stiftade
oenighet dem emellan. Som Kitta hade dåligt på
fötterna, lofvade han henne ett par nya skor, dock
nemligen beräknande, att hon icke skulle lyckas,
eftersom han sjelf långt förut försökt detsamma,
ehuru förgäfves.
En vacker dag lunkade Kitta Grå af till grannarna
och vände sig till hustrun, sägande:
»»Kors, hvad ni hafva allting bra och äro
lyckliga! Och en så snäll och rar karl, du fått!-»
"Ja, det har jag visst, det t, sade hustrun. "Aldrig
har det varit ett ondt ord oss emellan, sedan vi
gifta blefvo.»»
»»Vet du hvad det beror på?»» frågade Kitta Grå.
"Nej", svarade hustrun helt oskyldigt.
v Jo, se»», påstod Kitta, »det är på det viset,
att din karl har skägg under hakan, och det har han
alltid hitintills tagit bort och derför är han så
snäll; men nu, som du sjelf kan se, börjar han på
att låta det växa, och om det får växa ut riktigt,
så blir han elak. Derföre skall du nu, medan tid är,
och natten efter den, som nu stundar, när han sofver
som bäst, taga hans rakknif och skrapa bort skägget
under hakan på honom."
"Ja, kommer det derpå an, så skall jag visst det
göra", menade hustrun tro på och tackade Kitta Grå
för den goda lärdomen.
Nästa dag gick Kitta också till grannarna, men vände
sig då till mannen, sägande:
»Kors, hvad ni hafva allting bra och äro lyckliga! Och
en så snäll och rar hustru, du fått!"
»Ja, det har jag visst, det», sade mannen. "Åldrig
har det varit ett ondt ord oss emellan, sedan vi
gifta blefvo."
"Vet du, hvad det beror på?* frågade Kitta Grå.
"Nej", svarade mannen helt oskyldigt.
"Jo, se», påstod Kitta, "det är på det viset, att din
hustru hitintills aldrig haft ondt i sinnet emot dig-,
men nu och hädanefter har hon det.»
"Åh, bevare mig väl, det kan inte stå så till!" menade
mannen.
"Jo, så står det till och så till står det", sade
Kitta. "Och om du inte tror mig, så tro dina egna
ögon, ty förr eller senare skall du få se din hustru
nattetid komma med din rakknif i hand, för att skära
halsen af dig. Men nämn inte ett ord härom, förrän
du kommit på henne på bar gerning! Jag vill dig väl
och derföre har jag varnat dig."
Inte trodde mannen på det-, men han tackade ändå
Kitta för välviljan.
Natten kom, mannen låtsade om ingenting, lade sig och
>»sof räf", d. v. s. han blundade, men sof icke. Så
vid midnattstid steg hustrun upp helt tyst, tog
mannens rakknif och nalkades sängen. Kunde han nu
tvifla på Kittas ord? Visst icke!
Härmed var oenigheten inkommen i huset och med
detsamma den äktenskapliga lyckan för alltid störd.
Alltså, hvad hin onde inte kan uträtta, det kan en
gammal elak käring, när hon sätter den sidan till.
Hin onde blef naturligtvis högst förtjust öfver Kitta
Grås lyckade värf, men på samma gång sjelf rädd för
henne, så att, när han skulle lemna henne de lofvade
skorna, räckte han henne dem på en lång stång, i det
han sade:
"Den som känner dig, Kitta, köper dig inte!"
Och så var jag inte med längre.
En jättes liestiolca.
Heby by i Simtuna socken, två mil norr om Enköping,
står i en gärdesbacke ej långt ifrån kyrkan en sten
af ganska egendomlig form. Någon runsten kan det icke
vara, emedan den helt och hållet saknar inskrifter
och formen äfven strider mot detta antagande. Stenen
står nästan upprätt och är omkring 8 å 9 fot hög ofvan
samt flera fot under jordytan, enligt hvad anställda
gräfningar gifva vid handen. Han är fyrkantig, omkring
l1/^ & 2 fot på två sidor och mellan J/2 och l fot
på de båda hvarandra motsatta sidorna. Formen i det
hela således obeliskartad. Om denna sten hörde den,
som antecknar dessa rader, i sin barndom följande,
numera troligen i det närmaste förgätna, saga:
Tvänne jättar företogo sig en gång hvar sitt arbete,
den ene att bygga Simtuna kyrktorn * och den andre
att slå Mars-talln**, och ingingo dervid ett vad om,
hvilkendera skulle sluta sitt arbete först. En dag,
då hustrun till den jätten, som var sysselsatt med att
afmeja ängen, gick till sin man med middag, slog hon
omkull grynvällingskrukan, när hon skulle hoppa öfver
den temligen stora och breda ån, som flyter genom
slätten. Då vällingen rann omkring blef det en tufva
af hvarje gryn, och deraf kommer det, att denna äng
ännu i dag är mycket tufvig. När nu jätten i all sköns
lugn satt och åt sin middag och hustrun satt bredvid
och sprakade, så fingo de se, att den andra jätten som
bäst var sysselsatt med att uppsätta tornspiran på
Simtuna kyrktorn och således hade sitt arbete i det
närmaste färdigt. Förgrymmad öfver att kamraten höll
på att vinna vadet, tog slåtterjätten sin lie-sticka
och slungade den emot kyrktornet, för att slå omkull
det och sålunda förstöra arbetet. Men som afståndet
var omkring en mil, så riktade han sitt kast något
snedt, och stickan fastnade i backen vid Heby, der den
ännu qvarstår och är just den ofvan beskrifna stenen.
Så lyder sagan. Men huru denna sten verkligen
kommit dit och der på platsen blifvit upprest, är
icke lätt att utforska. En gissning kunna vi dock
våga. Fordomtima har den låg-ländta ängssträckan
der nedanför utan tvifvel varit sjö och utgjort en
för dessa tiders förhållanden temligen trafikerad
segelled. Man kan derföre antaga, att denna sten
blifvit upprest till något slags sjömärke. Åtminstone
kan denna gissning vara lika god som någon annan.
j. o. A.
* Simtuna kyrktorn var förr vida beryktadt för sin
ofantliga höjd, så att, om man ville utmärka något
som var riktigt långt eller högt, så sade man, att
det var "som Simtuna kyrktorn". Nu mera är det dock
helt medelmåttigt, sedan det år 1820 blef ombygdt.
** Marstalln är en ängsallmänning, troligen den enda
i sitt slag i Sverige, i hvilken trenne socknar,
Simtuna, Thorstuna och Fröshult hafva tegar. Den
består af en vidsträckt, oafbruten slätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
