Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ernfrids besök och då han kom gjorde hon långa
promenader med honom och hade då alltid så mycket
att säga honom enskildt.
Svea, som först lade märke härtill, betraktade den
tilltagande förtroligheten mellan Julia och Ernfrid
med ogillande blickar. Ragnar var den af bröderna Svea
tyckte mest om och hon fruktade nu, att hans käraste
intresse sattes på spel. Slutligen talade Svea med
Ernfrid. Hvad han sade förbigå vi; men följden blef
att Svea genast skref till Ragnar.
Olga började också finna det icke så alldeles riktigt,
att Julia och Ernfrid jemt hade så mycket att säga
hvarandra, och hon sade det åt sin dotter.
»Ernfrid och jag tala uteslutande om Ragnar», svarade
Julia, lade armarna om moderns hals och gömde ansigtet
vid hennes barm.
»Men hvad talen I då om?» sporde Olga.
»Det vill jag icke nu omtala.» Julia suckade.
»Mitt barn, du är förändrad allt sedan denna
förtrolighet mellan dig och Ernfrid uppstått. Något
tynger på ditt sinne.»
»Möjligt, mamma lilla, men icke är det bristande
kärlek till Ragnar åtminstone», sade Julia. »Du får
icke vidare spörja mig, älskade mamma. När Ragnar
återvändt till oss, då skola vi tala om hvad det
varit som oroat mig.»
Olga kysste dotterns panna och lemnade ämnet, viss om
att Julia förr eller senare skulle öppna sitt hjerta
för henne.
*
Rolf hade såsom vanligt varit borta några veckor på
ting och då han ett par dagar förr än man väntade
honom återkom, skyndade han genast till Björkvik.
»Välkommen åter», helsade Olga då han trädde in till
henne, »jag har denna gång saknat dig mycket.»
»Godt att höra», svarade Rolf. »Anledningen, som för
mig hem tidigare än jag ämnade, är likväl icke god.»
»Icke! Hvilken är den då?»
»Ett elakt rykte, som har valt Julia till föremål.»
»Ett elakt rykte om min flicka! Omöjligt!» utropade
Olga och blef nästan dödsblek.
»Allt är möjligt, då det handlar om rykten»,
förklarade Rolf, »och detta lyder: att förtroligheten
mellan Julia och Ernfrid skall vara så stor, att
endast en förlofning kan rädda hennes heder.»
»Och detta vågar man säga om Julia!» Olgas bleka
kinder blefvo blossande röda. »Man beljuger henne!»
»Det vet jag», inföll Rolf, »och derföre är jag här
för att om möjligt göra slut på allt pratet i Upsala
och trakten häromkring. Jag befarar storligen, att det
är herr Ernfrid sjelf, som spritt ut dessa rykten.»
»Hvarföre skulle han vilja skada Julia?»
»För att frammana en brytning Ragnar och henne emellan
och sedan ej gifva Julia något annat val, än gifta sig
med honom, för att rädda sitt goda namn och rykte.»
»En sådan falskhet är ej möjlig!»
»Den är högst sannolik; men lemnom detta tills
vidare. Du, Julia och Svea äro bjudna till prosten
Janse i B– om fredag och der önska de att I stannen
öfver lördagen. I resen och jag tager emot Ernfrid och
säger honom, att han måste upphöra med sina besök.»
Olga fann anordningen god och underrättade flickorna
om att de skulle resa till B– prostgård. Julia
förklarade, att hon önskade stanna hemma, men detta
medgafs ej.
»Jag finner det tråkigt att resa bort», sade Julia då
till modern. »Nu kommer det att dröja en hel vecka,
innan jag får tala vid Ernfrid.»
»Hvad har du då att säga honom, som är så angeläget?»
inföll modern.
»Ack, mamma lilla, det måste jag tiga med. Säkert är,
att jag hela denna vecka med oro och ängslan gått
och väntat på lördagen.»
»Om jag ej kände dig, min flicka, skulle jag
finna ditt tal och ditt uppförande besynnerligt»,
sade Olga.
»Men du känner mig och förstår, att det är något som
rör Ragnar, hvarföre jag längtar efter Ernfrid.»
»Visserligen, men icke alla känna dig lika väl, och
dessa andra kunna misstyda dina handlingar.» Olga
kysste dottern och gick att göra anordningar för
resan.
*
Glad och munter kom Ernfrid på lördagen till Björkvik
och fann farbror Rolf der helt allena. För den unge
doktorn var detta icke alls angenämt och ännu mindre
angenämt blef det, då Rolf utan alla förberedelser
sade Ernfrid, att han måste afstå ifrån att besöka
sina slägtingar, emedan folket sysselsatte sig
med dessa hans besök och gåfvo dem en tydning, som
alldeles icke var hedrande för Ragnars fästmö.
»Julia och Ragnar äro ännu icke förlofvade», invände
Ernfrid, »och verlden vet ingenting härom.»
»Men Gud vet, att de utbytt trohetslöften», svarade
Rolf. »Jag medgifver icke att min pupill längre
står i en falsk ställning inför vänner och bekanta»,
tillade han, »och derföre måste du upphöra att besöka
Björkvik.»
Det hade varit fåfängt att få denna dom ändrad,
det insåg Ernfrid, och han måste derföre, ehuru
ogerna, foga sig efter den. Han återvände redan
på söndagsmorgonen till Upsala mycket förtörnad på
»gubben Rolf».
*
Åter var det lördag, men ingen Ernfrid syntes till,
och besynnerligt nog förundrade detta ej Julia. Hon
yttrade ingen förvåning öfver hans uteblifvande.
Sedan flickorna om aftonen gått upp på sina rum,
dröjde Olga en stund qvar i salongen; men då hon
slutligen reste sig för att gå in i sitt sofrum,
visade sig husets gamla trotjenarinna och sade i
hviskande ton:
»Docenten är hemma från utlandet och önskar tala ensam
med frun. Ingen annan skulle få veta att han är här.»
»Docenten!» upprepade Olga öfverraskad och skyndade
mot dörren. I nästa ögonblick stod Ragnar framför
henne.
»Gudi vare lofvad, att jag är här och träffar tant»,
utropade Ragnar och tryckte med nervös häftighet
Olgas hand.
»Men, Ragnar, hvarföre kommer du så hemlighetsfullt,
hvarföre får jag icke genast kalla hit Julia, för
att äfven njuta af återseendets glädje?»
»Skall hon glädjas åt att återse mig?» sporde Ragnar
sorgset.
»Tviflar du på henne? Du, som lofvat att orubbligt
tro!»
Ragnar teg och förde handen öfver pannan; derefter
sade han:
»Jag vill ej tvifla; men jag har önskat träffa och
tala vid tant innan jag återsåg Julia. Man har velat
väcka den farhågan hos mig, att hon öfverilade sig,
då hon gaf mig sitt hjerta och sin tro. Säg mig
derföre på samvete, gifs det något i Julias sätt
och uppförande, som berättigar till ett sådant
antagande? O, jag besvär tant att svara mig fullt
uppriktigt! Det handlar nu icke om min lycka, utan
om hennes.»
»Att Julias hjerta är dig trofast, att du är den ende
man, hon någonsin älskat, det är hvad jag, hennes
mor, skulle kunna lefva och dö på», svarade Olga
allvarligt, »och nu vill jag veta hvem som ingifvit
dig andra tankar.»
Molnet på Ragnars panna försvann. Han framtog Sveas
bref och visade det för Olga, sägande:
»Detta har jagat mig, så att jag endast med det
yttersta våld på min känsla kunnat fullgöra hvad mig
ålåg. Jag har arbetat dag och natt, för att blifva
redo att återvända hem.»
»Nåväl», sade Olga, »du skall finna henne lika
älskande som då du reste; men det finnes äfven något
som rörer dig, som gör att hon med otålighet väntar
din återkomst. Hvad det är vet jag icke, men då ni
råkas blir allt förklaradt. Hvila nu i natt och möt
Julia i morgon med tro på hennes hjerta och lugn och
glädje i blicken."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0257.html
