Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Santa Lucia i Neapel. Karl Wetterhoff - Balbeks ruiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
med Santa Lucia. Liksom tiggarna hafva dessa vandrande
sångare ett säkert öga för främlingen och särskildt
för den nyss anlände. Den ene sångaren aflöser den
andre, men alla uppstämma de Santa Lucia! Santa
Lucia! Och ännu sedan
du slutligen uppsökt din bostad, sedan du tillslutit
persiennerna framför den hänförande täflan och gått
till hvila efter dagens ansträngningar, förföljes du
ända in i drömmen af Santa Lucia! Santa Lucia!
Karl Wetterhoff.
Balbeks miner.
äst Palmyra är Balbek den af gamla verldens städer,
hvilkens ruiner äro de ryktbaraste. Balbek ligger
för öfrigt i samma trakt och upptäcktes under samma
omständigheter och vid samma tidpunkt som Palmyra (se
sid. 8). Engelsmännen Wood och Darwkins, hvilka man
har att tacka för de noggrannaste och fullständigaste
underrättelser om dessa bägge städer, ställde efter
sin återkomst från Palmyra färden till Balbek, rakt
genom öknen, på en jemförelsevis lätt väg. Landets
utseende blir mindre ödsligt och mindre bergigt,
ju längre man tränger in i detsamma, och snart
utbreder sig för åskådarens blickar en leende
dal, i hvars bakgrund Libanons snöhöljda toppar
framskymta. Denna dal är mycket bördig, af naturen väl
vattnad och skulle lätt kunna till en af de rikaste
och angenämaste orter i Syrien.
Innesluten å ena sidan af Libanon och å den andra af
Anti-libanon, sträcker den sig förbi Balbek nästan
ända ned till hafvet. Den vattnas af Nahr Liettani,
de gamlas Leontes, samt de bäckar, hvilka uppkomma
af den på Libanon smältande snön och hvilka utgjuta
sina flöden i Nahr Liettani, som i närheten af Tyrus
utfaller i hafvet. Det var härifrån, som de tyriska
karavanerna togo vägen till Palmyra. Balbek ligger på
denna slätts nordöstra del och vester om Palmyra. Dess
läge, på en höjd, alldeles under Antilibanon, erbjuder
den herrligaste anblick. Ar 1751 var invånarnas antal
fem tusen, till största delen araber; sedan dess har
befolkningen oupphörligt minskats och utgör nu högst
fem eller sex hundra.
De gamla författarna äro lika njugga, på,upplysningar
om denna stad som om Palmyra; men visst är, att Balbek
är samma stad som det Heliopolis i Celesyrien, hvarom
Macrobius berättar, att det från Heliopolis i Egypten
lärt sig att dyrka solen som gud. De gamla hafva
dessutom ofta förblandat dessa bägge städer derför att
deras namn på de olika språken beteckna föremålet för
deras religiösa kult, solguden, Baal eller Belus. Det
grekiska namnet Heliopolis är detsamma som Solstaden,
och Balbeks eller Baalbeks syriska namn betyder Herr
sjcar innan (se Nordisk Familjebok), enligt andra
Baalsstaden, som det ännu i dag behåller. Landets
bebyggare tro, att Salomo grundlagt både Palmyra
och Balbek, och det påstås, att denne konung byggt
staden till residens åt drottningen af Saba. Men
det antagligaste är, att de första byggnader och
tempel på platsen uppförts af fenicierna, hvilka
dyrkade solen eller, med en annan benämning, den
heliopolitanske Jupiter, hvilkens bildstod hitfördes
från Egypten. Hans tempel var vida berömdt för sina
orakelsvar. Den första underrättelsen om templens
grundläggande hafva vi , af Johannes af Antiokia. Han
omtalar, att Antonius Pius i staden Heliopolis
nära Libanon byggt ett tempel till Jupiters ära,
hvilket ansågs som ett af verldens underverk; och man
återfinner i Balbeks ruiner en arkitektur, som utvisar
samma smak som rådde under Antonii Pii tidehvarf,
andra århundradet efter Kristus. Hedendomen ägde
länge fast fot i denna stad, oaktadt kristendomens
påträngande, men den måste likväl till sist gifva
vika. Templens bildstoder kullstörtades och deras
prydnader vanställdes. Konstantin inskränkte sig
till att stänga de hedna templen, men Teodosius lät
nedrifva några och inrättade det ryktbara soltemplet
till en kristen kyrka. Senare vet historien föga annat
om Heliopolis, än namnen på några af dess biskopar
och martyrer, tills denna del af landet föll i
muhamedanernas händer. Under kalifernas regering
var Balbek ännu en betydande stad, och templens
förvandling till fästningar var antagligen deras
verk*.
Barbariet började redan nu att fullborda det
förstörelseverk, som sedan länge fortgått. Sådant blef
denna stads öde, efter att han till en oerhörd grad
hade uppdrifvit lyxen och den monumentala prakten. I
elfte århundradet eröfrades staden af sultanerna af
Aleppo och Damascus; 1401 härjades han af Tamerlan
och 1759 förstördes han nästan helt och hållet af
en jordbäfning. Han har så småningom fått genomgå
olyckans alla grader, för att slutligen under
despotismens ok drabbas af en fullständig undergång.
Lemningar af det gamla Balbeks praktfulla byggnader
betäcka icke, såsom fallet är med Palmyras, en
större landsträcka; de stå tvärtom temligen nära
hvarandra och på föga afstånd från den bebodda delen
af staden. Ingången till det stora soltemplet är vänd
mot öster, och denna vittnar om en monumental prakt,
som öfvergår all beskrifning. Man kan icke tänka
sig något skönare, än anblicken, som det egentliga
templet erbjuder med sin rika ornamentering. Lamartine
berättar på följande sätt det intryck, som åsynen
af dessa ruiner gjorde på honom: »Den konstgjorda
kulle, som uppbär det gamla Heliopolis storartade
ruiner, framskymtade här och der mellan och öfver
trädens grenar, och när han ändtligen framträdde
i sin helhet för våra blickar, stannade plötsligt
hela karavanen.. Ingen penna, ingen pensel förmår
beskrifva det mäktiga intryck, som denna syn gjorde
på oss. Under våra fötter, i strömbädden, midt -på
fältet kring alla trädstammarna, lågo eller stodo
väldiga block af röd och grå granit, af blodröd
porfyr, af en gul stenart och af hvit marmor,
lika bländande som den pariska; stycken af pelare,
uthuggna kapitäler, arkitraver, voluter, kornischer,
en-tablementer, piedestaler, strödda lemmar af marmor,
som tycktes skälfva, statyer, som fallit med ansigtet
mot jorden; allt detta huller om buller i smulor, i
bitar, i stora block, liksom ut-slungadt ur en vulkan,
hvilken återgifvit lemningarna af ett stort rike,
som han en gång slukat. Man kunde knappt finna en
smal väg, för att komma fram mellan dessa förstörda
konstskatter, som betäckte hela marken.»
Tvänne väldiga stenblock finnas på vägen till
Balbek, ur hvilka man tagit största delen af
tempelbyggnadsmaterialet. Det skulle fordras
tjugotusen hästkrafter för att sätta blott ett
af dem i rörelse, eller en ihållande och samtidig
ansträngning af fyrtio tusen man, för att flytta det
framåt tre fot på en sekund. Gent emot ett sådant
resultat är det som ville tanken hissna, och man
frågar sig sjelf, om man icke drömmer, när man ser
sådana kolossala massor transporterade tre tusen fem
hundra fot och placerade tretio fot öfver marken
ofvanpå andra lika för-vånansvärdt stora massor,
förenade med den sorgfällig^ noggrannhet, hvarmed
man tänker sig att skickliga arbetare skulle kunna
sammanfoga små stenar om tre eller fyra kubikfot.
När Eobert Wood under förra århundradet besökte dessa
tempellemningar stodo nio pelare ännu upprätt. Trenne
hafva ramlat sedan dess. De sex pelare, som trotsat
tiden, frambringa ett storartadt intryck; solen har
gifvit dem en rostfärgad anstrykning; de uppbära ännu
sitt på smakfulla skulpturer rika entablement, och
oaktadt deras enorma storlek tyckas de med lätthet
höja sig öfver de omgifvande föremålen, för att
* Af dessa befästningar återstå endast en hop
stenar, på hvilka de resande bruka skrifva sina
namn. Fransmannen Maximede . Camp, som 1850 gjorde
en resa i Syrien, berättar bland annat: "I Balbek
Ryckas de resande vara svårt utsatta för vurmen
att rista sina namn, och det var derför icke utan
en känsla af glädje, som jag här återfann namnet
Carlo Vidua, Italiano, 1820, som jag förut påträffat
i alla tempel i Egypten och Nubien. Öfverallt har
jag funnit hans namn med särdeles noggrannhet och
förvånande skicklighet djupt inristadt. Genom Botta
i Jerusalem fick jag underrättelse om hans död. Han
hade fallit ned i en vulkan på Java, utan tvifvel
i det ögonblick, då han skulle skrifva sitt namn,
eller också störtade han sig med flit i kratern af
förtviflan öfver, att icke finna något lämpligt ställe
för namnets inristande."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
