Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örnnästet - Allt för fosterlandet! CaLixTus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
hålla sjön. Jag hade armen i band och var sjuk i
följd af ett fall, som jag gjort vid mitt klättrande
bland klipporna för att söka fågelbon. Här fick jag
en verklig öm omvårdnad af dottern i huset, en stor
karlavulen qvinna, mager och väderbiten, hvilken vid
tjugosex års ålder såg ut att vara närmare fyrtio, och
som icke ägde några andra qvinliga behag, än det milda
i blicken och det mjuka i rösten. Ella var moderlös;
fadren, en gammal bräcklig och svag gubbe, lefde ännu,
men lemnade sällan sin plats vid torfbrasan. Fisket
sköttes af Ella och de två äldsta bröderna, hvilka hon
sjelf uppfostrat. Det var hon som underhöll familjen,
bar dagens tunga och uthärdade nattens vakor, nöjd med
den lott, som blifvit henne beskärd, den, att vara
en försyn för sin omgifning. Den äldsta af de unga
gossarna var aderton år; den yngste, hvilkens födelse
kostat modren lifvet och som knappt tycktes vara nio
år, var redan fyllda tretton. Denna besynnerliga lilla
varelse var Elias gunstling. Han var för späd att
kunna deltaga i fisket eller i arbetet på åkern, der
mto nedmyIlade det korn, som skulle förse den fattiga
familjen med bröd. Han plockade blommor, skar pipor,
flätade små mattor af halm odi satt hela timmar vid
stranden, försjunken i betraktande af de brusande
vågorna. Men att arbeta för att lefva, förtjena
penningar, sälja och köpa, det .var någonting, . som
han alls icke förstod sig på. Fåglarna i luften och
fiskarna i vattnet voro hans lekkamrater, och för sin
tillgifvenhet och hjertegodhet var han älskad af dem,
hvilka han af bristande arbetsförmåga knappast kunde
göra den ringaste nytta.
Om det fattades honom intelligens, var han i stället
begåfvad med det slags instinkt, som i många fall
ersätter förståndsbristerna. Oaktadt han vanligen var
skygg för hvarje främmande person, tycktes han genast
från början hylla sig till mig. Några uppstoppade
fåglar, som jag hade med mig, ökade vår vänskap ännu
mera. Hvarje dag, som regn och oväder tvingade honom
att hålla .sig inomhus, betraktade han mina samlingar
och såg med barnslig beundran på, när jag ordnade
dem. Snart blef han mig behjelplig dervid, och när jag
var så återställd, att jag kunde gå ut, var han icke
blott min följeslagare, utan äfven en ganska nyttig
vägvisare. Jag upptäckte, att han var i besittning
af för mig värderika talanger; han kände till alla
möjliga fågelbon, kunde klättra som en katt uppför de
brantaste klippor och fångade med bara händerna den på
sina ägg liggande pinguinen, innan den hann undkomma.
Kedan i soluppgången var lilla Arki (förkortning af
Arki-bald) uppe på spetsen af Storr, en pyramidformig
klippa, som man knappt skulle kunna tro någon om
att bestiga, och han återvände alltid från sådana
Utflygter med mössan full af ägg, och mången gång
hade han också lefvande fåglar med sig.
Ofta hade jag i hans närvaro uttalat min önskan,
att kunna få tag i några unga roffåglar, helst
hafsörnar. Dervid
syntes han alltid antaga ett, så att säga, illmarigt
utseende, som hos honom var högst ovanligt. Tidigt
en morgon, då vädret var vackert och jag ville
draga fördel deraf, för att göra en längre utflygt,
gick jag för att säga åt lilla Arki, att han skulle
blifva min ledsagare, men Arki stod ingenstädes att
finna, hvarken i hyddan eller nere vid stranden,
och jag riktade förgäfves min kikare mot Storr. Han
syntes icke till. Då beslöt jag mig för att begifva
mig ut ensam. Jag tog bössan på axeln, men jag hade
icke gått mer än tjugo steg, förrän jag saknade
min lilla vägvisare, som brukade klättra från den
ena klippan till den andra och vanligtvis återkom
med något för mig intressant byte och som jagade
vildgäss på samma sätt, som andra barn bruka jaga
fjärilar. Jag fortsatte likväl min väg, oupphörligt
spejande efter Arki och grälande på mig sjelf, ty
genom brist på öfning under den senare tiden var jag
icke så skicklig som förr i att svinga mig upp från
en afsats i berget till en annan. Plötsligen afbröts
tystnaden i dessa ensliga trakter af ett klagande,
och på samma gång skarpt och genomträngande skri,
som påminte mig om kungsörnens läte. Jag vek hastigt
om ett klipputsprång, och hade nu framför mig ett
oväntadt skådespel. På ett tåg, som var fästadt
kring en gammal trädstam, hängde min vän Arki, och
mot honom störtade i ilande fart en örn med utspända
vingar och halföppet näbb.
I första ögonblicket märkte jag icke tre andra pojkar,
som voro i Arkis sällskap, och af hvilka tvenne höllo
på att hala upp Arki, som plundrat ett örnnäste,
medan den djerfvaste af dem nu förgäfves sökte att med
en käpp komma åt att slå till örnen. Jag vågade icke
aflossa min bössa af fruktan att träffa Arki. Han höll
en örnunge under hvardera armen, men när örnens näbb
var nära att sönderslita hans ansigte, släppte han
den ena. Jag var i den gräsligaste ångest, men kunde
ingenting uträtta. Örnen flög nu ned för att hejda
den flaxande ungen i fallet. Jag andades åter. Arkis
kamrater drogo på tåget och fingo nu upp honom ända
till klippkanten. Då rusade örnen ånyo mot Arki,
som vid hans åsyn släppte äfven den andra ungen och
kraflade sig upp på klippan.
Några sekunder senare tryckte jag den oförvägne
lille örnjägaren i mina armar, och det dröjde icke
länge, förrän vi återkommo till örnnästet med bättre
beväpnade bundsförvandter. Jag steg då sjelf ned
i klippremnan, som Arki upptäckt, och bemäktigade
mig hela örnfamiljen. Härigenom blef jag i tillfälle
att bestämma den så omtvistade skillnaden i färg och
utseende mellan fullvuxna hafsörnar och deras ungar.
Men jag vann mer än så. Jag fick i Arki en trogen
vän och följeslagare. Han hade funnit sin kallelse,
och hans till-gifna syster tvekade icke att för
alltid anförtro honom åt mig med det vilkor, att vi
åtminstone hvartannat år skulle komma och helsa på
henne och örnarna på ön Garveloch.
-AJTfc för fosterlandet!
stad, som lät dina segel flyga
till bernstenskusten, till guldets land, som tog i
fjerran tributer dryga
och stolt beherrskade sjö och strand, din makt är
borta, din glans försvunnen, din här, din flotta
är öfvervunnen,
för porten hotande romarn står: är nu din undergångs
timme nära, så fall, Carthago, men fall med ära,
som tappre hjelten betäckt af sår!
Till alpens höjder och Tiberns dalar
vi följde segrande Kannibal, och Trasimenus och
Cannae talar
om dåd och bragder i tusental. Carthagos yngling och
fagra tärna, Carthagos gamle, stan upp att värna
det kära hemmet, som allt oss gaf!
Vi kunna det, ja, vi kunna alla, om icke segra,
dock manligt falla, och köpa så i vår jord en graf.
Du man, som spänner ditt ok för plogen
och odlar tegen med sträfsam hand, är du mot hembygd
och torfva trogen,
hvad vill du ge åt ditt fosterland? - »Jag ger
min plogbill, min hvassa lia åt kämpar djerfva och
kämpar fria
till pil och båge och lans pch svärd. Min sådd kan
myllas i åkerlanden med nakna foten och blotta handen:
nog får jag föda, nog blir jag närd.» -
Du man, som skatter i massa hopat från skilda länder
i syd och nord: vår grymme ovän sitt härskri ropat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
