Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
sökte sig med framgång, men afsade sig pris. Detta
tillföll yngre konstnärer. Hvarken Fogelberg eller
v. Breda voro medlemmar af Göt. Förbundet. Ling
ansågs hafva stämt den förre mot detsamma. I afseende
på utställningens egentliga syftemål tilldrogo
sig Fogelbergs modeller af Odin, Thor och Frey,
den sistnämnde framdeles utbytt mot Baldur, största
uppmärksamheten. Många år förflöto innan de på Carl
Johans beställning framträdde i marmor. De hade
dessförinnan tagit en förändrad gestalt och i denna
möta de nu blicken, då man inträder i National-Musei
vestibul.
Pristäflan förnyades äfven de tre följande åren
och pris utdelades sparsamt, sista gången till en
norrman. Ser man på de uppgifna täflingsämnena, så
är det uppenbart, att Geijers förslag: att göra den
nordiska hjelteålderns rent menskliga gestalter till
de egentliga föremålen för konstnärlig behandling
år för år gör sig mer och mer gällande. Emellertid
hade ett nytt fosterländskt uppslag äfven inom den
bildande konstens område blifvit gjordt. Det har burit
frukt, ehuru ej företrädesvis den, som de ifrigaste af
göterna önskade och hoppades. Försöket väckte likväl
uppmärksamhet äfven i Danmark och framkallade der
likartade försök. Grekernas arfving och medtäflare,
Thorvaldsen, då i Kom, skall i början varit saken
mycket obenägen, men ju mera han tänkte derpå, desto
mera förändrades hans håg. Han skall slutligen ämnat
lemna äfven sitt konstnärliga bidrag till frågans
lösning, ehuru det ej kom att åskådliggöras för det
yttre ögat.
Götiska Förbundet hade inom sin krets flera bildande
konstnärer, utom de i det föregående nämnda. Af
de andra kunna vi här endast nämna J. N. ’Byström
(Yaulunder), C. J. Fahlcrantz E. Limnett (Wale) och G,
E. Hasselgren.
Målsmän för musiken och sången voro de skapande
tonkonstnärerna E. G. Geijer och B. Crusett och
sångarna J. Dillner, P. Westerstrand (Thormoder)
och P. A. Frost.
Men ett förbund, som hade gjort till sin hufvuduppgift
att med alla medel, som stodo det till buds, verka
för fäderneslandets nyskapelse, dess ära och väl,
rotfästade i de ädlaste minnens fruktbara jord -
hvad tänkte, hvad åsyftade det, frågar någon, i
politisk riktning? Geijer uppgifver i sin alltför
knapphändiga teckning, som synes nedskrifven ur blotta
minnet och derföre ej är helt och hållet fri från
misstag, att göternas politik endast yttrade sig i
känslor. Den uppmärksamme betraktaren kan likväl ej
undgå att inse den bestämda fosterländska riktning,
som, så i den inre, som i den yttre politiken, låg
i förbundets syftemål och verksamhet. Icke var det
heller blott känslor, som uttalades i förenämnda
skrifvelse till Heij-kensköld, då han frimodigt
uppträdde mot inskränkning i tryckfriheten, och då
man vid stämman i Upsala (1821) höjde Brage-bägaren
för Geijer, så skedde det i förening med en skål
för ^svenska friheten i ord och handling». Man
hade således bestämda åsigter, man tänkte. Också
uppträdde enskilda förbundsbröder mer och mer på
våra riksdagar, isynnerhet på Riddarhuset, och
gjorde sig der ganska mycket bemärkta. Med tiden
och förändrade förhållanden fördes de in i skilda
politiska läger, men man har intet skäl att betvifla
troheten mot de ädla grundsatser, de uppburo som
götiska förbundsbröder. Det fosterländska hjertat,
frihetskärleken inom lagens gräns, mannamodet,
redbarheten och fordran på uppoffring för
fäderneslandet förde de med sig öfverallt.
I den yttre eller stora politiken stod man
på en allt mera bred bas. Den var uppenbart
skandinavisk. Göternas forskning förde dem
ock helt naturligt till hela den skandinaviska
stammen och den jord, som af den uppbrutits och
bebyggts. Underrättelsen om föreningen med Norge
mottogs derföre inom förbundet med jubel. Då Geijer
fått uppdrag att i en stämma uppläsa Tegnérs i
anledning af nämnda förening diktade skaldestycke
Nore, der en sidoblick kastas äfven på Danmark, måste
han flera gånger för gråt afbryta läsningen. Man
ser här känslor, men dessa äro ej blott tankarnas
föregångare, de förråda dem ock Men äfven i Finland
hade bygd brutits af svenska män. Genom århundradens
gemensamma minnen hade ock detta land med dess
befolkning’ blifvit för svenska hjertan kärt. Den
våldsamma lösslitningen hade deri lemnat djupa,
ännu ej igengrodda
sår. Hela vårt land önskade och hoppades äfven en
återförening ännu 1812-13. Den politik, som, i strid
dermed, likväl följdes, var alltså ej nationens, utan
den klarsynte och fjerrskådande statsmannens. Flera
finnar, som öfvergått till Sverige eller sedermera
ingingo i finsk tjenst, voro ock medlemmar af
Götiska förbundet. Så den af alla så högt aktade
J. P. Lefrén (Guttorm), om hvilken, då han d. 31 Mars
1817 med loford anmäldes till intagning i förbundet,
Adlerbeth, i följd af personlig bekantskap, yttrade,
att han vore, »en verklig-prydnad för svenska
officers-corpsen»-, vidare J. J. Tavast-stjerna
(Thore Jotun) och J. E. tumländer (Heraudr), hvaraf
den sednare till och med infördes som n:o 11 bland
stamgöterna.
Vi tro alltså, att politiken, så i sin grund, som
i sina följder, ej var göterna så främmande, som
Geijer uppgifver.
Sålunda hafva vi sett, huru det Götiska Förbundet
uppstod och ordnades, den anda, hvari, och de
medel, hvarmed det sökte verka för uppnåendet af
sitt fosterländska mål. I tolf ’eller tretton år
var dess verksamhet synnerligen liflig och månget
frö såddes, som intill våra dagar burit rikhaltiga
frukter. Öfverdrifter och ensidigheter saknades ej,
men med en allt djupare och mångsidigare forskning
fingo de sjelfskapade fantasibilderna vika för den
historiska verkligheten. I synnerhet är detta märkbart
hos en af förbundets mest betydande medlemmar, hos
E. G. Geijer. Med Svea Rikes Häfder delen l, som utkom
1825, hade han fullkomligt brutit med de föråldrade
åsigter, hvarpå en stor del af göterna lefvat och
hvilka några syntes benägna att fasthålla. Hans djupt
och vidt spejande andes synkrets hade ock vidgats
långt utöfver den blott götiska gränsen. Äfven Tegnér
hade med Frithiofs saga upphört med sin verksamhet
inom förbundet. Hans namn tillhörde nu hela den
bildade verlden. Två af förbundets starkaste pelare
hade sålunda fallit undan. K. A. Nicander (Norna
Gest) kunde med sin vekare stämning och sitt mjukare
språk ej ersätta Tegnér. Också låg synbarligen hans
håg mera åt Södern, än åt den kalla, men kraftfulla
Norden, sådan göterna älskade att föreställa sig
den. Fornforskarna blifva ensamt trogna. Hade Iduna
kunnat fortfara, så hade deraf troligtvis blifvit
helt och hållet en antiqvarisk tidskrift.
Götiska Förbundet, såsom sådant, i sin ursprungliga
form hade emellertid nu spelat ut sin roll. Stämmorna
utlysas mera sällan, antalet af besökande minskas
och Adlerbeth, outtröttlig som vanligt, har på
förnyade uppmaningar svårt att få annat än löften
om bidrag till Iduna. Tidskriften upphör derföre
med 1824. Adlerbeth hoppas ändå alltjemt på dess
fortsättning, men vid stämmorna klagar han öfver
svikna förhoppningar. Då han har föga att förkunna
om förbundets egen verksamhet, berättar han om
fosterländska forskningar från annat håll och i
synnerhet hvad som tilldrager sig inom Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitets-Akademien, hvari han sjelf
(1818) blifvit inkallad. Dit följa honom ock efterhand
flera af Götiska Förbundets förnämsta diktande och
forskande män. Redan på 20-talet väcktes fråga om
förbundets upplösning, men Adlerbeth ville ej höra
talas derom. I början af 30-talet förnyas detta
förslag, men med samma utgång. Från 1833 utlyses ej
mer någon stämma, men förbundet lefver i Adlerbeths
hjerta. Med det drar han sig tillbaka från verlden,
men fortfar intill sin död att i tysthet verka på
det antiqvariska fältet för sitt en gång föresätta
mål. Det ligger någonting djupt rörande i denna trohet
in i döden.
Den 2 September 1844 hade Adlerbeth utgått till
trakten kring Djurgårdsbrunn. Vid Djurgårdskanalen
hade han troligtvis gått ned för att bada. Hans kläder
funnos på stranden väl hoplagda, sjelf hade han för
alltid gått till hvila-, i kanalen nära strandbädden
fann man hans lik.
Öfver Adlerbeths graf utlystes den 10 November
1844 den sista stämman. Tolf göter infunno sig, L,
F. Rääf (Refr) utsågs till ordförande. Hans tal, i en
egendomlig, sammanträngd, kärnfull stil, innehåller
en tillbakablick på gemensamma ung-domssträfvanden
och förhoppningar, som ej varit utan vigt för
fäderneslandet Särskildt egnas några minnesord åt
»den ädle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
