Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 93 ––
doktorerna, skall hafva ett afgjordt välgörande
inflytande på mitt framtida helsotillstånd-, men
i alla fall är mitt lif så ovisst, att ... det
måhända vore en handling af orättrådighet, om jag
vid mitt öde sökte fängsla en älskad qvinna. Hon,
som jag tänker på, skulle icke, som en annan qvinna,
återsända min ring. Nej, hon skulle vänta mig troget -
och ... jag skulle måhända aldrig komma.»
Nu upplyftade Estrid sina sköna strålande ögon till
honom, och det låg en oemotståndlig inspiration i
hennes korta svar.
»Men hon skulle kanske snart komma till er.»
»Och öfvergifva det varma lifvet?»
»Då döden blir oss kär, är lifvet icke längre varmt.’»
Manfred hade tagit plats bredvid henne på soffan och
när han hörde hennes sista ord föllo på hennes hand
två tårar, icke omanliga, ty hans redliga känslor
svarade både ja och nej till det stormande v hjertats
fordringar. Slutligen sade han med halfqväfd röst, i
det han drog det röda sticktyget ur hennes andra hand:
»Min älskade Estrid! Antingen ditt purpurtäcke vid
dess återkomst är bredt öfver en lefvande eller
död man - återkomma skall jag alltid, ty jag måste
hvila i mitt eget land - så vill jag att du må vara
öfvertygad, att, så länge mitt hjerta klappar, hvarje
slag tillhör dig, och för dig har det slagit allt
ifrån den der natten, då den vilda svartsjukan lärde
mig förstå, att jag från första ögonblicket älskade
dig. Sedan, när jag, till lindring i mån eviga oro,
uppfann vår blomster-korrespondens, började jag redan
drömma om ett gensvar. Säg då nu, vill du blifva mitt
ljusa hopp i lifvet – vare sig långt eller kort, -
mitt trogna hopp i döden? Åh, detta hade jag ej bort
fråga före min återkomst.»
»Manfred», svarade hon med djupt och enkelt allvar,
»gör dig ingen förebråelse derför, att du talat
innan du reste. I motsatt fall skulle jag af min
ständiga ångest, hur säker jag än - utan ord - var
på din kärlek, marterats så, att jag ej vågar ens
tänka derpå. Må Gud sända lif eller död, jag skall
dock aldrig tillhöra någon annan, än dig. Detta må
för dig vara en trosartikel, liksom det är för mig.»
»Men då, min själs engel», utbrast han, slutande henne
fast i sin famn, »då skulle du också kunna göra ett
stort offer för mig. Din ädla öppenhet gör mig djerf.»
»Hvad menar du?»
»Jag menar att i fall jag dröjer en månad ännu,
det blir sju månader sedan du förlorade din far, och
att, då det gäller att gifva ett så vigtigt, så högt
allvarligt prof på din kärlek, du icke hörer till de
qvinnor, hvilka låta en ceremoni-formalitet hindra
dem från nya pligter. O, min ljufva Estrid, vill du
fortsätta ditt värf och gjuta ’en ny lifsflod i mina
ådror, så följ" mig, ty längtan efter dig skall eljest
genast jaga mig tillbaka. Jag, som så länge väntat på
en ny tillvaro genom den mäktigaste af alla jordens
krafter, jag älskar dig så högt, att jag evigt,
evigt vill lofva Gud för den nåd han sändt mig.»
»Med detta förslag, min dyre Manfred, öfverraskar du
mig fullkomligt. Det är på en gång det allra skönaste,
men derjemte det minst betänkta för oss båda. Och om
jag, i trots af min djupa kärlek, icke tror mig böra
bifalla det ... hvad då?»
»Då blir ingen resa af förr än du anser tiden vara
inne. Hade jag icke uttalat mina känslor, hade du icke
gifvit mig ditt högtidliga svar, då skulle ingenting
hindrat mig från att fara ut, men såsom mitt lif nu
gestaltat sig, har jag, efter min tanke, rättighet
att välja det som är mig dyrbarast. Och, tro mig,
detta är äfven en pligt mot dig-, ty säkerligen hade
jag icke väl lemnat dig och höststormarna börjat
hvina kring denna lilla byggnad, så rik på minnen,
än du börjat ångra din fasthet, som jag, derute i
stormen, troligen skulle hafva kallat hårdhet.»
»O! säg ingenting mer. Jag lider redan på förhand,
och om jag blott visste hvilket i grunden för dig vore
bäst . . . Tala med min hederlige förmyndare, med tant
Charlotte och tala äfven med din läkare. Tänk om alla
de häftiga sinnesrörelser, som du nu genomgått och
alla som du ännu skulle genomgå, blefve hinderliga för
ett lugnt utvecklande af ditt helsotillstånd! Skulle
jag icke då blifva tröstlös, om det nya förhållandet
vore till din olycka. När jag tänker på att det var
svartsjuka, som
så upprörde dig den der osaliga natten, har jag
ej rätt att tro, det du under din lugna yta döljer
lidelsefulla känslor?»
»Ack, så du kan skrämma upp dig! Men var fullt
trygg. Yid förmyndaren skall jag ännu i afton tala,
och vill du hafva en förtrolig bikt, så skall jag
meddela dig, att den läkaren, hvilken i Strömstad,
liksom jag, var badgäst, och derför hade bästa
tiden. att se till mig, ganska noga observerade
min feber, hvar gång min Me budbärare återkom med
blommorna, särdeles de sista, vid din afresa, då
jag inbillat mig att du skulle sända en rad till
svar på min biljett, på hvilket hopp du bedrog mig,
och då jag ännu för första och sista gången - det
bedyrar jag dig - led af svartsjukans paroxysm
... Nå väl, han förklarade mig att alla sådana
extra, vilda feberanfall vore högst skadliga. ’Är
grefven förlofvad’, sade han, ’eller på väg att
blifva det, så råder jag till giftermål, snarare
fore än efter utresan. Ty häftiga sensationer
äro det allra farligaste för organiska lidanden’
. . . Således, svarade jag, anser doktorn det icke
för en samvetsfråga,’ i fall jag beslöte mig att
öfvergifva mitt ensliga ungkarlslif . . . ’Nej’,
återtog han, ’det är endast ärftliga sjukdomar, som
kunna klassifieras bland samvetssaker. Detta är en,
under hvilken man kan blifva tillräckligt gammal
och äfven fullkomligt - förutsatt försigtighet -
tillfriskna ifrån’ ... Är du nu lugnad?»
»Låt assessorn och tant yttra sig. Du förer dem nog
dit du vill.....»
Och dit förde han dem äfven, men icke utan mycket
besvär-, isynnerhet från tant Charlottes sida. Hon
påstod att herr grefven utvecklade helt gammalmodiga
åsigter. Lefde man nu i en tid, då despotisk styrelse
öfver qvinnans åsigter vore att försöka, och det till,
vid bestämmandet af tiden för bröllopet.
»Men hon opponerar sig ju icke», svarade grefven
skrattande.
Tanten, så korrekt i allt, såg helt snäft på Estrid,
som hjertligt bad henne förlåta, att hon icke
kunde sätta formen framför lyckan. »Dessutom»»,
tillade hon leende, »bör tant minnas, att jag är
uppfödd i den gamla Pauliska teorien. Det var min
faders.» *
Alltså: De blefvo gifta, och de reste, medförande,
som grefve Manfred ^påstod, ofantliga qvantiteter
af lifskraft.
XVI.
långt löjtnant (Stellan avancerat med sin gemåls
uppfostran.
Klockan mellan två och tre en lagom sval junidag
kom herr löjtnanten i en något sömnig marschtakt upp
ifrån smedjorna och stannade just vid ingångsportarna
till den stora gården framför hufvudbyggnaden på den
egendom, han en dag skulle få benämna sin, och hvars
enda sannskyldige herre han nu var, under svärfaderns
vistelse vid ett tyskt bad.
Med en skäligen missnöjd min blickade han utåt
landsvägen, under det han något harmset mumlade:
»Det skulle, min själ, icke fallit henne in, att låta
käraste pappa vänta på middagen. Det lilla tinget
har blifvit så katig, att hon väl, rätt som det är,
blir riktigt obstinat. Yete tusan om det låg så stor
klokhet i att uppmuntra henne till fritt språk. Nog
tröttade hon mig med sitt kärlekspjunk och sin enfald
- men eleven har blifvit för läraktig.»
Han gjorde ett slag öfver gården, men kom strax
tillbaka.
»Åh, här kommer hon! Hon ser inte så dum ut just, så
der i riddrägt . . . ställningen är bra. Och huru hon
skyndar på, stackars barn . . . Nå, ja, en helsosam
respekt behöfver väl icke vara följden af despotism.»
Och der kom hon, den lilla hustrun, på den lilla
hästen med det lilla ridspöt hvinande i luften, och
det blå floret svajande i alla riktningar kring den
svarta hatten.
Långt innan den dag randades att Heléne fick åtnjuta
sin herr mans undervisning i ridkonsten, ja, ända
sedan hon var så liten, att drängen fick hålla fast
henne på sadeln, hade hennes enda passion varit att
rida. Och ju äldre hon blef, desto mera tilltog denna
böjelse, hvilken i öfrigt tycktes vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
