Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dröm och verklighet. X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Ar förgingo, ingen konung -koin för att tjusas af
hennes sång, men en slägting till grefvinnan ströfvade
omkring i nejden, förvånades -öfver den sköna rösten,
och tog Karin med sig bort ur skogen, från getterna,
från den glittrande lilla bäcken och den låga kojan. -
Karin kom ut i verlden till främmande länder, fick
lära sjunga, fick lära tjusa. År förgingo. - Utan
att vara en konungs brud blef Karin en drottning
i sångens rike. Yida hade hon farit; hennes rykte
hade farit ännu längre. Hon var nu prisad och firad,
guld och lysande anbud lågo försmådda vid hennes
fötter. Väntade hon än på den unge kungen, som skulle
gifva sig sjelf till henne som sångarlön? Drömde
hon ännu om glans och prakt? - Nej; - hennes tankar,
hennes drömmar vände nu med vemodsfull kärlek åter
till Norden, till de fattiga föräldrarna, till bror
Anders och getterna och skogen, doftande af linnéa,
och den sorlande, klara lilla bäcken, hennes barndoms
förtrognaste vän. Om morgnarna, då hon, nyss uppstigen
och insvept i den eleganta morgonrocken, mottog
biljetter och bjudningar och förfrågningar, om hon
ville taga emot främlingar, som längtade att bringa
den berömda sångerskan sin hyllning, längtade hon
till de solklara morgnarna i skogen med getterna. Då
hon omgafs af beundrare och smickrare i salongerna,
önskade hon sig åter till bror Anders muntra lekar
och okonstlade språk. Då hon om aftnarna på teatern
eller i konsertsalen tjusade allmänheten och helsades
med bravorop och handklappningar samt öfverhöljdes af
blommor, öfverfölls hon af en vemodsfull längtan efter
de stilla vinteraftnarna i det låga torpet, der hon
sjöng utan annan publik, än sina gamla föräldrar. Hon
drömde sig tillbaka i det torftiga hemmet, der hon
satt vid brasan, höljd i trasor, med spinnrocken
framför sig och sjöng, så att »»friare vid friare»*
dinglade på blåntotten, och mor förmanade henne att
akta mera på sin spanad och mindre på sina visor,
men far strök hennes hår och sade: »»Karin sjunger
värre, än våran kantor.» »De älskade mig der hemma»,
tänkte hon med svällande hjerta, »de älskade mig
och jag dem. Aldrig skall jag mera älska så, aldrig
mera blifva så älskad. Far, mor, bror Anders! o,
att jag vore hos eder! att jag åter fick läsa mina
böner hemma hos mina fattiga föräldrar, och sedan
somna i frid och barnaoskuld, som fordom!»
För den som har guld är det lätt att få hvarje önskan
uppfylld.
Då våren kom, solen strålade, fåglarna qvittrade och
hafs-böljorna dansade fram, glittrande och sjungande
för att helsa stranden, som klädde sig grön och
kokett speglade sitt sipp-kransade hufvud i vågen,
då styrde äfven ångbåtar mot land och förde Karin
till fosterjorden.
Hon skulle återvända till hemmet. Huru slog icke
hennes hjerta, der hon stod långt fram i ångbåtens
förstäf! Hon tyckte sig på denna plats vara
närmare det land, som hon såg uppdyka ur hafvets
sköte. Älskade kuster! vid tanken på er rodnar
hennes kind under poudre de riz’n, och den lilla
handsk-beklädda handen darrar, då den håller den stora
en-tous-cas’n, som skyddar henne mot solstrålarna,
och en tår faller från hennes öga.
Är det lilla Karin, samma lilla Karin, som gick
med getter i skogen och drömde sig vara en konungs
brud? Det är hon, och dock en annan.
Hennes gestalt är en ung qvinnas, hennes utseende en
verldsdams, hennes toalett en parisiskas, men hennes
hjerta drömmer ännu, ej mer om kungasalar, men om en
koja, - ej mer om glans och rang, men om kärlek.
Hela sommaren skall hon vara i hemmet. Ett besök
skulle hon dock göra hos bror Anders. Han hade gift
sig för två år sedan och bodde på ett bruk. Han var
smed och »hade det så bra», hade far skrifvit. Hon
visste ock att han hade en liten dotter, som
Anders uppkallat efter mor, och hon hette sålunda
Kerstin. Mera visste hon ej, men också hade far så
svårt att skrifva. Karins fantasi utfyllde allt. Hvad
hon skulle få roligt! Hur hon skulle vandra i skogen
och sjunga med far och mor! Och hur hon skulle skämta
med bror Anders och hans hustru Maria och leka med
»lill-Kerstin»!
Föga anade Karin hvad som väntade henne, föga
visste hon huru fattigdom, utan att själsodling
i någon mån motväger dess börda, nedtrycker och
förkrossar, förslöar tanken, gör menniskan kall för
andra, endast tänkande på huru de fysiska behofven
skola tillfredsställas. Låtom oss hoppas, att de
förhållanden, som mötte Karin i sitt hem, skola,
genom en stigande folkbildning, blifva till knappast
trodda sagor om förgångna tider.
Nu lade ångbåten till. Karin var den första på
landgången, ty hon igenkände far på stranden, sprang
till honom och kastade sig om hans hals. Gubben tog
ett steg tillbaka.
»Töcken schangtil dam du blitt! Fin, som sjelfvaste
grefvinnan!» voro hans första ord till dottern. »Då»,
fortfor han och tummade på hatten, »kommer du väl ej
så tomhändt hem till dina gamla föräldrar? Mor och
jag ha nog tyckt, att det skulle bli bekymmersamt att
försörja dig öfver sommaren.» Och han valkade bussen
fram och åter i mumien och spottade.
Karin rodnade. Sådant var dä hennes länge drömda
återseende med föräldrarna, sådan deras glädje öfver
hennes besök! - Hon gick tillbaka till fartyget. –
O, att hon kunde låta det lägga ut från stranden
igen, kunde fara åter bort och taga med sig sina
drömmar, sitt hopp och sin kärlek! Hon hemtade
sig snart och tänkte: »Så barnslig jag är! Det är
endast ett sätt att tala. Hon samlade sina saker och
besteg med sin far en kärra, förspänd med en häst,
på hvilken ref-benen kunde räknas, och som på landen
icke saknade talrika märken efter piskslängar. Hennes
reskoffert kunde kärran ej rymma. Fadern fick hemta
den en annan dag.
»Kunde icke f-n tro, att du hade ett sådant der åbäke
med dig», sade fadern, och så började hennes färd
mot hemmet.
Vi vilja vara korta att skildra verkligheten. Ack,
huru olika var den ej emot drömmen. Fattigdomen
tar sig bättre ut på afstånd, än på nära håll. I
drömmen kan den vara poetisk, i verkligheten är den
alldeles blottad på poesi. - Den nedrökta stugan,
den svarta eldstaden, det mörka golfvet, det låga
taket, de små fönsterna och det tarfliga husgerådet,
huru helt olika voro de ej nu emot då, när de hägrat i
barndomens trollskimmer för Karins minne? Nu var hon
van vid lyx och komfort. Hon satt illa på träsoffan,
såg ej brodern i den mörka stugan, låg hårdt och
kunde ej sofva. Då modern bjöd henne högtidsmat -
fläskpannkaka, serverad på en stentallrik med grön
kant - fann hon fläsket härsket, tallriken oaptitlig
och kunde knappt handtera den tvåkloade gaffeln. Detta
kunde hon dock uthärda, men föräldrarna - de voro
helt andra, än dem, hon hade i sitt minne. Deras
tankar och hennes .rörde sig i olika banor och kunde
aldrig mötas. Gubben svor och spottade, kom stundom
hem »visst ej full», sade mor, »men sinter». Han
luktade bränvin och grälade. Modern gnällde öfver sin
fattigdom, knotade öfver "dotterns herrskapsmanér,
sqvallrade om grannarna och tiggde, och Karin skulle
gerna gifvit dem allt. Hon hade ju ämnat det, om
de blott icke, hälften med list, hälften pockande,
sökt förmå henne dertill. Det stötte och sårade
henne. Hennes öfverförfinade smak sårades af hela
omgifningen, deras sätt att skicka sig plågade henne,
de ord, som de yttrade till och om hvarandra, smärtade
henne, de voro råa och hjertlösa, och hon kände sin
kärlek till dem dagligen aftaga, under det hon, så
att säga, ångestfullt bit för bit qvarhöll den. Detta
lif i ömsesidig hängifvenhet, hvarefter hon så mycket
längtat, ack! det fanns icke. De älskade henne icke,
ehuru de högmodades öfver henne, tyckte om att gå i
kyrkan med henne och satte värde på det öfverflöd,
som Karin förde med sig i hemmet. Och Karin - för
hvarje dag blef det henne klarare, huru kall blef
hon icke för dem!
Hos Anders gjorde hon ett besök; han var en rask
arbetare och i hans hem rådde ett visst välstånd. Hans
hustru var en treflig, rödkindad qvinna, som väl
skötte hans hus, lagade hans mat, bäddade hans säng,
vaggade hans barn, men Karin märkte med förfäran,
attThon var allt detta för honom,
Pabegynd men afgången trådände vid ovårdsam spinning
kallas på skämt i flera landsorter för friare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
