Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
olyckan, att du ägt det inför en dylik friare -
som jag tror, du bedömmer rätt.’
Ack, det visade sig snart att din fruktan
besannades. Barnet stod der åter tafatt och viljelöst,
då min far inkallade mig. Aldrig i mitt lif skulle
någonting kunnat gifva mig mod att trotsa min far.
Arme, dyr e fader! det hade troligen varit mycket
bättre, om jag kunnat från början visa mig i mitt
rätta ljus inför honom. Nu är han för alltid borta,
och den mildhet, han under de sista veckorna fore sin
död visade sin dotter, som under så många år, sedan
hon blef moderlös, trängtat efter en faders varma
famn, försonade helt och hållet det förflutna. Men
dä, i den der häpna stunden, när jag efter afslaget
till Stellan trädde inför de ögon, hvilka öfver
mig utöfvade oemotståndlig makt, dä var jag så feg,
att icke ens en bön undföll mig, när min far sade:
’på din sjuttonde födelsedag firas din förlofning
med Stellan, och ett halft år senare bröllopet. Du
har ett år för dig.’
Du stod i rummet utanför, och jag kan aldrig
glömma, hvilket mod och hvilket intagande sätt,
du utvecklade vid ditt inträde; men hur ridderlig
öfverstelöjtnanten, den ännu präktige och artige
mannen mot främmande damer än visade sig, så behöfde
du dock fulla åtta dagar, innan du förmådde att genom
smicker och böner tigga dig till för din stackars
vän ännu ett år - så att bröllopet först skulle firas
efter två år.
Döm nu sjelf om den omätliga vigt, detta af dig vunna
år har haft att säga för mig. Aldrig, aldrig, min ädla
Olivia, skall jag glömma din seger - utom den hade nu
längesedan allt hopp slutat för mig . . . Näst Gud,
tackar jag dig!
Jag har aldrig meddelat dig Stellans afskedsord, då
han med så glada förhoppningar återvände till sin
garnison. Jag har ej förr än nu haft mod dertill:
’Estrid’, sade han - och det vore fåfängt att
återgifva den högmodiga nonchalans, hvarmed
han fattade min hand och lät mina fingerspetsar
tjenst-göra som servet vid bortstrykandet af det
sista champagneskummet, som efter afskedsfrukosten
fastnat i hans mustascher - ’Estrid, min lilla
flicka, du borde icke hafva ställt till de här
enfaldiga roman-scenerna, utan tagit ringen,
då jag förut bjöd dig den, ty härigenom har du,
snart sagdt, omöjliggjort min vackra föresats,
att bli en förträffligare äkta man, än du på det
hela förtjenade. Men vi få väl se! Arbeta på din
förbättring och utveckling - och jag torde kanske
öfverse med och glömma de här dumheterna tills jag
återkommer.
’Ack, Olivia! - att få höra sådana oblyga ord. De
in-gåfvo mig dock mera förakt än harm, och jag har,
efter min högsta förmåga, i sanning sökt att förbättra
och utveckla hvad som fattades mig - men ej i hans
mening.
Du reste snart ifrån mig; men af vår brefvexling
vet du, att jag först ett och ett fjerdedels år
senare återsåg honom, och att han då behandlade mig
med ett slags förlägen artighet, omvexlande med en
närgången förtrolighet, som han behagade skrifva på
den ’alldeles opåräknade, fördelaktiga förändring’,
som mitt utseende undergått; men allt hos honom
förolämpade och misshagade mig. Och ehuru jag ville
göra offret värdigt, då jag måste göra det, lefde
jag dock i den pinsammaste ångest.
Af denna ångest såg min fader dock icke mycket; men
han anade att min styrka var bemödandets, och mitt
hjerta klappade af verklig sällhet då hans blick
stundom med mild glans föll på mig. Jag fick ofta
läsa för honom, och han började att behandla mig som
ett sällskap, synnerligen under den sista hösten och
vintern - du vet om, att jag med ihärdighet arbetat
på min bildning! - Oh! huru jag bad till Gud, att
Han måtte verka på min dyre fader.
Nu nalkades tiden för Stellans sista besök i egenskap
af [ fästman. Då han kom, väntade lysning och
bröllop. Men min far och jag talade ej derom, och
ingen häntydning gjordes på särskild utstyrsel.
I vårt bo fanns så storartade tillgångar,
att dertill icke mycket behöfde göras.
I medlet af Mars ankom Stellan, och liksom i en
dröm hörde jag honom tala om, huru lyckliga vi
skulle blifva - alla officerarne, hans kamrater,
skulle täfla om att bjuda upp mig på första balen
och damerna finge bita sönder fingerspetsarna
på sina hvita handskar af afund öfver min
toalett. ’Ty’, hette det vidare, ’så sannt, som jag är
första kavaljer i staden, så sannt skall min hustru
uppträda som en verklig dam. För två år sedan, då du
var nästan en liten fuling, skulle det låtit löjligt
att tala så, men nu har du skjutit upp i växten och
blifvit så fördömdt söt med din kalla, värdiga min,
att, på min ära, du riktigt blifvit frestande.’
Hvilket språk, Olivia, till en ung, blygsam qvinna,
som en man tänker erhålla till hustru. Om detta har du
ingenting kunnat få veta, ty det inträffade strax före
den katastrof, som gjorde så stora förändringar . . .
Jag sade honom kort, att mina känslor för honom voro
ännu mer obenägna, än förut - och hvad tror du han
svarade? Jo, följande:
’Så mycket bättre! Jag får då den förströelsen
att vinna dem; och som jag är alldeles uttröttad på
lätta segrar, så gör du mig rent af lycklig genom din
likgiltighet - Gif blott icke för snart efter. Det
är ett vänskapsråd, i fall du vill behålla mig.’
Sådan förställning! - ty jag tror, att han endast
bar sn mask.
Hyckleriet behöfde emellertid ej vara länge
. . . Icke fullt en vecka efter hans ankomst, och
just som han åter börjat förtrolla pappa med sitt
glada och lifskraftiga väsende, som slog an på den
gamle militären ända derhän, att ingen invändning af
vigt hördes af, då lysningsämnet allt för tidigt kom
å hane, just då, denna afton, när mitt hjerta slog
af vild fasa, blef min dyre fader så plötsligt och
häftigt sjuk, att han genast kände sig öfvertygad,
att han ej skulle komma upp mer.
Under första nattens vaka framsnyftade jag de ord, som
jag ej kunde återhålla: ’Hvartill har nu min lydnad,
min ödmjuka kärlek för dig, fader, tjenat?’ - Han
lade sin hand på mitt hufvud och hviskade: ’Du skall
få se, mitt barn, hvartill denna kärlek gagnat. Skrif
genast och afsänd ett ridande bud ut till Hellefors
med begäran, att min gamle vän assessor Hedborg kommer
hit så fort som möjligt. Här skall sättas upp ett
nytt testamente, hvars verkställare han skall blifva -
och på samma gång din förmyndare.’
’Förmyndare’, eftersade jag bäfvande. ’O Gud, pappa,
pappa! det är endast ogifta qvinnor, som hafva
förmyndare.’ - Han smålog utan att svara, men hans
handtryckning förrådde, att hans inre ögon nu blifvit
öppnade i afseende på min förening med Stellan.
Jag vill skynda förbi detta. Min själ förvirras
dervid. Jag måste blott säga dig, att Stellan syntes
omätligt förundrad öfver assessor Hedborgs ankomst -
en person så ofta anlitad vid arfsangelägenheter. Men
han gjorde inga obehöriga frågor och begärde blott
en enda gång att få se pappa, som då sade honom: ’Hon
skall hafva sorgåret till besinning.’ - ’Naturligtvis,
min gode farbror’, svarade Stellan, som ej fattade
meningen härmed annorlunda, än som ett nödvändigt
uppskjutande. Men du fattar ju rätt denna mening -
fattar, att just deruti ligger den samvetsfråga,
som jag i början omtalade.
Jag tänkte förtro dig detta omständligt, såsom det
sammanhänger med testamentet. Men tiden blir mig
för kort, ty just i dag - två månader efter pappas
insjuknande - skall jag för första gången mottaga
Stellan. Under hela min sjukdom, som följde efter min
dyre faders död, har Stellan icke velat taga notis
om testamentet. Han vill läsa det hos mig. O, du vet
icke huru detta testamente förändrar allt. Stackars
Stellan! jag måste se honom, ty permissionstiden är
nu slut . . . Hvilket möte skall det blifva emellan
oss ... Jag ser på klockan
att den är långt mera framskriden, än jag
trodde.......
Nej, detta förvånar mig. - Kan nu en svaghet uppstå
hos mig? Det var ju endast en form. Skulle pappa
verkligen vilja, att jag ett helt år ännu bunde mig
för att sedan . . . Nej, nej . . . Se-så ... det rör
vid låset. - Oh, att denna farliga nästa timma vore
öfver! Jag är rädd för denne man, som synes så öppen,
men är så dubbel.
Mera härnäst från diii Estrid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
