Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större allmänhet tillgängliga. I rent språkligt
hänseende hade dessa Rasks och Afzelii förenade
bemödanden äfven sina vigtiga följder. De götiska
förbundsbröderna sjelfva, som förut hade endast
en jemförelsevis ytlig insigt i det nordiska
fornspråket, blefvo nu i tillfälle att gå tillbaka
till sjelfva källan. Dermed började ett språkstudium,
som man kan i sin fortgång följa från denna tid,
men som burit sin rikaste frukt i våra dagar, då
språkrensning och uttryckets klarhet och bestämdhet,
liksom rättstafningens enhet, blifvit en nationel
stridsfråga för dagen.
Hvad Eddornas innehåll angår, började man ock mer och
mer tillegna sig det. Man ser frukterna i den närmast
följande tidens sköna litteratur, äfvenså i den
sköna konstens skapelser. Ja I en verklig hänförelse
uppflammade plötsligen för de »Nordiska mythernas
användande i skön konst". Den bekante gymnasten och
nordmannaskalden P. H. Ling, som med sin glödande
inbillningsgåfva och hela sin själs oerhörda kraft
omfattade saken, uppträdde snart och höll inför
en talrik åhörarekrets i Stockholm föreläsningar,
för att befordra dess framgång, isynnerhet bland
konstnärerna. Den källa, hvarur han egentligen öste,
var, enligt Afzelii skriftliga uppgift till oss,
dennes nämnda öfversättningar. I våra dagar är
kännedomen af de fornnordiska myterna temligen
allmän. Studiet deraf ingår ock i de fullständiga
elementarläroverkens fordringar.
Vi hafva sett verkningarna af det ena af Afzelii
uppslag i fosterländsk riktning. Yi vilja nu
kasta en blick äfven på det andra, som ej var
mindre betydelsefullt. Det är helgjutet ryckt ur
folkets eget bröst. Folkets poetiska åskådning, dess
egendomliga, musikaliska känslighet och begåfning
springa der med ens i dagen. Denna betydelse har
folkdikten nNecken*, som med sin nu verldskunniga
melodi offentliggjordes i Idunas 3:dje häfte. Det
skedde ej utan en föregående strid inom Götiska
förbundet sjelft, I insigt, öfvertygelse och vilja
stod Afzelius här i begynnelsen ensam. De öfriga
förbundsbröderna tjustes väl af de af Afzelius vid
deras stämmor meddelade folkvisemelodierna, som
återgåfvos af förträffliga sångare, men man trodde
ej på deras förmåga att ånyo göra sig gällande hos
tidehvarfvets bildade eller förbildade, musikaliska
allmänhet. Man hade växt upp vid en helt annan musik,
andra tonskapelser, hufvudsakligen operans och de
nya sällskapsvisornas. Man hade så blifvit främmande
för de rent fosterländska toner och tonserier,
som en gång varit gemensamma för alla, men från de
högre klasserna småningom förträngde af musikaliska
inströmningar, åtföljda af främmande seder och
tänkesätt, från utlandet, hade de, med få undantag,
qvarstannat endast hos folket, i hvars hjerta de
fortfarande lefde med lust och gamman. Der hade ock,
som vi veta, Afzelius funnit och upptecknat dem,
för att åter bringa dem till heders. Märkligt är,
att sjelfve Erik Gustaf Geijer, så musikaliskt bildad
och så känslig för all slags sann musik, ej var den,
som minst synes tviflat på folkyisemelodiernas förmåga
att åter upplefva med sin forna tjusningsmakt. Men
Afelius var i sin öfvertygelse i detta fall orubblig,
och den strid han derför ihärdigt kämpade bar sin
frukt; han vann en lysande seger.
Sjelf berättar han, att han efter en tvist med
Geijer beslöt att inför allmänheten uppträda med
ett försök, om hvars framgång han var viss och
hvarmed han ock hoppades framkalla en förändrad
åsigt hos Geijer. Försöket gjordes med melodien till
»Neckens polska»,’* så kallad, emedan hos folket
var en sägen gängse, att den utgått från Necken
sjelf. Orden diktades af Afzelius, som dermed visade,
huru införlifvad han var med folkets egen fantasi,
dess åskådningssätt. Verkan af detta försök, som
för den förvånade, snart tjusta, allmänheten var en
ny uppenbarelse, är allmänt bekant. Geijers åsigt
undergick ock småningom en väsentlig förändring; han
arbetade sig in i folkvisan och uppträdde snart som
en af dess varmaste och insigtsfullaste målsmän. Men
ännu vid medlet af år 1812, då »Necken» genom Iduna
redan tillhörde offentligheten, var han i afseende på
orden, som bifogats melodien, Afzelius föga bevågen.
Så skrifver han den 30 Juli till vännen
Jac. Adlerbeth, Götiska Förbundets egentlige
upphofsman och stödjepelare: »Afzelii Neck är
visserligen i sitt närvarande skick så god den kan
bli. Men musiken, som jag nu först lärt känna af de
bifogade noterna, har återväckt hela mitt missnöje
mot poeten. Musiken är förträfflig, har originalitet
och karakter i högsta grad. Och hur passar till dessa
toner, i hvilka en så frisk naturkraft talar, den af
sentimental dimma omslöjade och i duggregn af känslor
uppblötta poesien? Den smakar som nattståndet dricka
efter ett glas champagne. Man skall vara en känslosam
skål-vestgöte för att ej af denna musik hafva blifvit
inspirerad till kraftigare produkter.»
Tretiotre år derefter, 1845, faller Geijers slutdom
öfver samma Afzelii dikt. Den är den förra motsatt. Då
han i sista häftet af Iduna gifver en alltför
flyktig teckning af Götiska Förbundet, yttrar han,
med anledning af Afzelii »Necken»: »Sällan har man
hört ett innerligare och ljufligare sammanhang emellan
ord och musik, än i denna sköna dikt. Det var.också
en ny ton, lockad ur den svenska lyran, eller rättare
det var den gamle Strömkarlens toner, som väcktes
ibland ett yngre slägte. Det var svenska folkvisans
ton, som åter var träffad och upplefde. Den, som
först anslog den till det bildade och förbildade
slägtets förvåning, var en man från barndomen med
densamma förtrogen och som var i besittning af stora
samlingar i detta afseende, hvilka han plockat från
folkets läppar.»
Till denna senare åsigt synes Geijer egentligen
kommit icke långt efter det först nämnda brefvet
till Adlerbeth. Han såg sitt tvifvel på allmänhetens
intresse för de gamla folkvisorna genom »Necken»
skingradt, och Afzelius hade förstått att mer och
mer draga honom inom dessa visors trollkrets, der
isynnerhet, som Geijer sjelf säger, melodierna tjusat
honom. Snart var haii med hela sin själ fördjupad
i studiet af dem. Huru omfattande detta studium
var, ser man i inledningen till den stora samling:
»Svenska folkvisor från forntiden» l-3 delar (1814-16
och -17), som Geijer gemensamt med Afzelius utgaf,
ehuru förtjensten af sjelfva samlingen, enligt
Geijers eget erkännande, egentligen tillkommer
Afzelius. Första delen innehöll endast visor af
utgifvarne upptecknade från folkets läppar. För
de följande delarna hade äfven några få enslige
forskare och samlare af alla slags fosterländska
fornminnen frikostigt och oegennyttigt upplåtit sina
förråd. Bland dessa forskare bör isynnerhet nämnas då
varande kung], sekreteraren L. F. Rääf, tidigt medlem
(15) af Götiska Förbundet. Med många personliga
egenheter förenade han det varmaste fosterländska
hjerta. I hans samlingar funno utgifvarne en skatt,
hvarur ett och annat utplockades för deras syfte.
Flera förtjenstfulla forskare hafva sedermera följt
Geijers och Afzelii föredöme, men man måste dock
erkänna, att den samling, som utkom under de senares
namn, innehåller blomman af svensk folkdikt och
folkmusik. Det kommer sig deraf, att då andra till
en stor del samlat af ett slags historiskt intresse,
har Afzelius, nämnda samlings egentlige upphofsman,
efter hans egen uppgift, »samlat hvad för min känsla
var ljuft och i hvilket jag anat någon uppenbarelse
ur det folks hjerta, som jag tillhör och älskar». Det
var kännaren, som, uppfödd vid folkflodens strand,
väl förstod att derur upphemta de äkta perlor na.
Kedan i början af 40-talet hörde vi Geijer uttala
behofvet af en ny upplaga af hans och Afzelii samling,
men han ansåg, att den borde sammangjutas med hvad
andra utgifvit efter dem. Afzelius lär ock under sina
sista dagar varit sysselsatt med förberedelser till
en ny upplaga af den ursprungliga samlingen, belyst
och riktad med nya bidrag; men döden, som af klippte
hans lifstråd, gjorde äfven slut på ett arbete, som,
jemte ett annat, visade, att han in i döden var sin
barndomskärlek trogen.
Att här yttra oss om folkvisans mångfaldiga betydelse
och värde är så mycket mindre behöfligt, som Geijer
i sin uppsats: »Om den gamla nordiska folkvisan»,
en af de inånga prydnaderna i hans Samlade Skrifter,
länge sedan uttalat det
* Så som denna nu allmänt sjunges, påminner den
ej^om sin ursprungliga bestämmelse som polska. Bland
folket går en sägen, att spelmannen, genom Neckens
ingifvelse, stundom så gripes deraf, att tonerna
mer och mer framstörta i vild fart, tills han, deraf
öfverväldigad, nedfaller död på golfvet eller marken,
så framt man ej skyndar att afskära strängarna på
hans fiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
