Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXI. Paris eröfradt och franskt land taget af skandinaver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXI.
Paris eröfradt och franskt land taget af skandinaver.
»Hvem skulle hafva trott, hvem hade kunnat föreställa
sig, hvad vi nu sett tilldraga sig under våra ögon
och som är ämnet för våra suckar och våra tårar, att
en samlad här af sjöröfvare skulle framtränga till
Paris, skulle bränna kyrkor och kloster på Seinens
strand? Hvem skulle hafva tänkt, att stråtröfvare
varit djerfva nog att utföra sådana företag? –
Ack, att ett så namnkunnigt, så befästadt, så
vidsträckt och så befolkadt rike skulle hafva det
ödet att förödmjukas och vanhedras af dessa barbarers
plundringar! För några är tillbaka skulle man icke
väntat sig att se dem bortföra oräkneliga skatter från
våra provinser, härja dessa och bortsläpa invånarne
i fångenskap; – man skulle icke en gång kunnat ana,
att de skulle vågat sätta sin fot i det inre af
riket.» – Så utbrister en abbot i Corbeys kloster,
vid namn Paschasius Radbertus, då han berättat om
eröfringen af Paris – det samma, som det förvånade
Europa i våra dagar bevittnat. Den gamle abboten
lefde i nionde århundradet, således för mycket,
mycket länge sedan, och den förfärliga händelse, som
så mäktigt upprörde honom, var väl icke uthungrandet
af Paris, men uppgifvandet af Paris till – nordbor,
till skandinaver, en vikingahär af folk från de
tre nordiska rikena, som dragit ut, törstande
efter bragder, ära och guld.
Händelsen ligger,
såsom läsaren finner, långt tillbaka i tiden, och
är delvis helt och hållet insvept i sagans dunkel;
men detta rörer mera de handlande personerna, än
hvad de utförde. Det land, som dessa nordbor togo i
besittning, var det efter dem benämda Normandie, –
och de utomordentliga händelser, som nu tilldragit
sig för våra ögon just i dessa trakter, hafva
kommit oss att tro, det en kort tillbakablick
på dessa i forntiden timade tilldragelser icke
skulle utan nöje emottagas.
Eröfringen af Paris
är förknippad med sagonamnen Björn Jernsida och
Hasting, den förre en son af Ragnar Lodbrok, den
sednare hans fosterfader. Björn skall hafva fått sitt
tillnamn Jernsida deraf, att han aldrig blef sårad
i något slag, hvarföre det ryktet gick om honom,
att hans moder genom trolldom gjort honom hård mot
jern och spjut. Dessa två ställde sig i spetsen
för ett vikingatåg, och bud utgingo åt alla håll
inom de nordiska rikena, för att samla deltagare i
färden. En oräknelig skara unga, stridslystna män
samlade sig ock från hela norden, från både Sverige,
Norge och Danmark. Det byggdes, det hamrades, det
smeds med kraft, för att få härskeppen redo, och
dertill sköldar, hjelmar, brynjor,
svärd och spjut; men när allt var färdigt, anställdes
ett offer åt guden Thor, och sedan kämparnes hufvuden
blifvit bestänkta med slagt-offrets blod, uppsattes
märkena [1] och man gick om bord samt seglade för en
gynnsam vind utåt hafvet.
Först vände sig äfventyrarne mot det Sydvestra
Frankrike, seglade uppför Loire och intog med
storm den fasta staden Nantes samt förhärjade
landet deromkring. Sedan de derefter åter gått till
skepps och af vinden blifvit förda till nordvestra
Spanien, der de förgäfves sökte taga Corunna,
vände de åter till Frankrike och seglade nu uppför
Garonne, plundrande Bordeaux och en mängd städer
och kloster, som finnas uppräknade i de franska
krönikorna. Enskilta skaror, hvilka, förledda
af sin djerfhet och befolkningens förskräckelse,
fördjupade sig för långt in i landet, blefvo dervid
någon gång öfverfallna och nedgjorda. Ännu i dag
firas i den lilla staden Tarbes vid Adour i sydvestra
Frankrike den 21 Maj till minne af ett nederlag för
nordmännen, när dessa, lastade med byte, öfverraskades
i ett bergpass och nedgjordes till sista man. Man
gifver äran af den lyckliga striden åt den heliga
Missolin; ty det fordrades mer än menskliga krafter,
det fordrades ett helgon, för att kunna öfvervinna
dessa vilda fiender. De franska krönikorna likna de
otaliga vikingahärarne, som öfverföllo och förhärjade
det sköna landet, vid en flod, som, utbrusten från
nordens klippor, öfversvämmade och förödde det
olyckliga landet. Synnerligen har Hasting genom de
förödelser, som utmärkte hans väg, gjort sitt namn
fruktadt och afskydt i Frankrikes annaler. Också äro
så många äfventyr förknippade med det samma, att det i
ordets egentliga bemärkelse bör kallas ett sagonamn.
På samma sätt hemsöktes landet omkring Seine. Det
var i Mars månad år 845 – heter det – som en flotta
af etthundratjugo långskepp seglade uppför nämde
flod till Rouen och närmade sig Paris. Denna stad
var då en obetydlighet emot våra dagars Paris. Den
inskränkte sig till den största af de här liggande
Seine-öarne med tvenne förstäder på högra och venstra
flod-stranden. Dessa, med sina rika kloster – S:t
Martins, S:t Germains och S:t Genevieves – voro
obefästade, men sjelfva staden, hvars vallgrafvar
bildades af Seines armar, var omgifven af murar
och af torn, som blifvit uppförda vid ändarne af de
bryggor, hvilka förbundo staden med förstäderna. Den
bron, som ledde åt norr, kallades: den stora (nu
Pont-au-Change), den som ledde åt söder: den lilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
